Schlager-Micke

Det finns stunder när jag blir besviken, det finns stunder när jag blir förbannad och det finns stunder när jag blir både och. Igår var det sistnämnda. Just nu har jag bara tappat all lust och glädje för den här festivalen. Gårdagens andra chansen kunde ha räddat finalen. Ja den var väldigt nära att göra det eftersom Behrang Miri och Martin Rolinski tävlade i var sin duell. Hade de två gått till final så hade finalen inte blivit historiskt dålig. Nu blir den det. Framförallt för att folk tog det obegripliga beslutet att rösta fram ett menlöst, icke-melodiöst dansnummer framförd av en kille som inte sjunger och som bara bidrar till tre minuters huvudvärk framför årets bästa låt.  

 

Att Robin Stjernberg tog finalplatsen i den andra duellen var inte så överraskande men jag tycker inte den låten håller finalklass heller. Det fanns innan igår två stunder i schlagerhistorien som varit värre än alla andra. 

 

1. När Dima Bilan vinner ESC 2008 för Ryssland

2. När Neo förlorar mot Kalle Moraeus i Andra chansen 2010. 

 

Nu kan jag lägga till en tredje punkt i den här deprimerande listan. När Behrang Miri förlorar mot Anton Ewald i Andra chansen 2013. Det här var värre än Neos förlust. Den gången stängde jag av TV:n och såg inte klart sändningen. 

Jag har av tradition inte köpt någon biljett till finalen men däremot en genrepsbiljett. Detta för att finalen hålls i en ny arena som det blir intressant att se. Men det är väl det enda som blir intressant på fredagskvällen. Låtarna är definitivt inte värda pengarna. 

 

Just nu känner jag mig bara likgiltig och det är väl lika bra att få den där finalen undanstökad så att man kan göra bokslut på tidernas sämsta MF-turné. 

Gonatt Sverige