Schlager-Micke

Idag lottades Sveriges startnummer i finalen av ESC i Malmö och det blev startnummer 16. Sverige är det enda land som lottar fram sitt startnummer i årets ESC. När det gäller de övriga länderna kommer SVT att bestämma startordningen och detta har aldrig hänt i ESC tidigare. Strax ska jag säga vad jag tycker om det men först om startnummer 16, är det ett bra startnummer? Ja det tycker jag. I ESC är inte själva startnumret särskilt avgörande däremot spelar det stor roll var i startfältet man är. Jag förstår om detta låter motsägelsefullt men faktum är att om man ska vinna ESC bör man ligga i den senare delen av startfältet. 

 

Min blogg-kollega Pierre Bengtsson har studerat detta närmare och sammanfört sina siffror i ett utmärkt blogginlägg som du kan läsa här:
http://www.pierresschlager.com/2012/12/hur-viktig-ar-startordningen-i.html#.UUdRY6XWFfg

Av de 140 låtar som gått till final sen semifinaler infördes i ESC (2004) har 56 (40%) gått vidare med ett startnummer i den första halvan i startfältet. För de som tävlat i den andra halvan i startfältet har utdelningen varit bättre, där har hela 84 låtar (60%) gått till final. Startnummrena i finalen ger samma mönster. Inget startnummer är heligt och garanterar framgång. Men vinnarna finns till en absolut majoritet i den senare halvan av startfältet. Det som kan vara lite smolk i glädjebägaren för Robin är att just startnummer 16 aldrig har vunnit ESC. Men för det första ser jag det mest som en slump och för det andra har jag inga direkta förväntningar på att Sverige ska vinna i år. Om vi kan komma topp-5 är det fantastiskt bra!

Så till det kontroversiella faktum att SVT bestämmer startordningen i årets ESC. Detta bryter en tradition som varit sen tävlingens början, att alla startnummer lottas. Jag är inte helt överraskad att det är just SVT som bryter denna  heliga regel. SVT har ett fantastiskt självförtroende när det gäller att arrangera den här tävlingen. Melodifestivalen är Europas mest ambitiösa uttaging och man kan säga att SVT tränar upp sin arrangörsduglighet genom att producera ett "mini-ESC" varje år i form av MF. Är det några som är övertygade om att de är rätt personer att förändra ESC så är det SVT. 

Den förutbestämda startordningen handlar givetvis om att göra ett bättre TV-program och historien visar att lottningen kan vara förrädisk ur TV-synpunkt. Se bara på de låtar som inlett de senaste årens finaler i ESC

 

2012: Engelbert Humperdinck - Love will set you free (ballad)
2011: Paradise Oskar - Da da dam (ballad)
2010: Safura - Drip drop (ballad)

2009: Sasha Son - Love (soulballad)
2008: Nico & Vlad - Pe-o margine de lume versuri (ballad)

2007: Maria - Rijeka bez Imena (Balkanballad)
2006: Six4one - If we all give a little (ballad)

Man kan lugnt säga att de här startlåtarna skiljer sig ganska mycket från de låtar som brukar inleda delfinaler och finaler i MF när Christer Björkman bestämmer ordningen. Jag kan garantera er att Christer Björkman inte hade tänkt tanken att sätta någon av dessa låtar som startnummer 1 om han fått bestämma. Och risken är ju givetvis att en del tittare ger upp redan efter en låt när hela tävlingen inleds med en såsig ballad som sällan är särskilt bra. Så rent TV-mässigt lär det bli betydligt bättre nu när startordningen bestäms, men då snackar vi just TV-mässigt. 

 

Det här är ju en tävling och för mig är ESC i första hand en tävling och i andra hand ett TV-program. För mig försvinner en stor del av charmen med ett stort ögonblick om det känns regisserat. Det blir som när en amerikansk skådespelare börjar gråta på exakt rätt ställe i ett tacktal. Det berör mig helt enkelt inte. I min drömvärld är alla segerreaktioner som Robin Stjernbergs reaktion när han vann MF. Genuint galet och känslosamt.  

 

Hur kommer de länder reagera som kommer att placeras väldigt tidigt i startfältet? Har de rätt om de hävdar att alla inte tävlat på samma villkor? ja, lite kanske. Och även om Sveriges startnummer nu lottats så kan man inte säga att SVT är maktlösa gällande att påverka Sveriges chanser heller. En viktig sak i en startordning är ju låten som kommer före respektive efter. Om de låtarna är svaga och i en helt annan genre höjs värdet på det egna bidraget och i det här fallet är det ju fritt för SVT att bestämma vilka dessa låtar ska vara. 

Efter att ha varit lite nyfiken på den här idén om förutbestämd startordning så lutar jag mer och mer åt att det är en dålig idé. Alla ska tävla på samma villkor men jag är inte säker på att det land som Christer Björkman placerar på startnummer 2 upplever att de tävlar på samma villkor. 

Så har jag än en gång röstat i Melodifestivalklubbens årliga röstning om årets bästa låtar. Där sätter vi poäng enligt den traditionella ESC-skalan 1-8, 10 och 12 poäng och man samtliga 32 låtar i årets MF är röstningsbara. Så här ser mina poäng ut i år. 

1 p: Felicia Olsson – "Make Me No 1"
2 p: YOHIO – "Heartbreak Hotel"
3 p: Robin Stjernberg – "You"
4 p: Swedish House Wives – "On Top Of The World"
5 p: Sean Banan – "Copacabanana"
6 p: Ralf Gyllenhammar – "Bed on Fire"
7 p: Michael Feiner & Caisa – "We're Still Kids"

8 p: Martin Rolinski – "In and Out of Love"

10 p: Amanda Fondell – "Dumb"
12 p: Behrang Miri – "Jalla Dansa Sawa"

Vinnaren i melodifestivalfavoriten får representera Sverige i Second Chance Contest. En tävling som jag har varit programledare för en gång, 2008, och där Sverige ofta sopar banan med konkurrenterna. Jag skulle bli ytterst förvånad om Sveriges bidrag i år inte heter Heartbreak hotel med Yohio. 

Idag publicerade SVT samtliga röstningssiffror från hela MF-turnén. Det här momentet är alltid lika intressant att analysera. Jag har genom åren vänt ut och in på siffrorna från delfinalerna och ibland hittar man de som missat avancemang på mållinjen (Anna Sahlene 2003 och Patrik Isaksson 2008), de som fått en oväntad vändning i rösterna mellan omgång 1 och 2 (Brolle 2011 och Sean Banan 2012) och dueller som slutat med att den med minst röster i grundomgången vann (Emilia mot Caroline af Ugglas 2009). De här bidragen har dock aldrig haft något med slutsegern att göra utan är intressanta händelser i resultatlistans periferi.

 

Vinnaren i Melodifestivalen har däremot sällan en brokig väg till finalen. Den slutliga vinnaren har alltid fått flest röster i sin delfinal. Oftast har den fått flest röster i varenda röstningsomgång den deltagit i och aldrig någonsin varit nära att åka ur tävlingen. Robin Stjernberg är den första vinnaren som var riktigt nära att åka ur tävlingen innan finalen. Samtliga siffror kan ni se här:

http://www.svt.se/melodifestivalen/article1090567.svt/BINARY/Totalresultat+Melodifestivalen+2013.pdf

 

Robin Stjernberg gick vidare från delfinalen i Malmö som 3:a. I andra chansen visade det sig att han inte fick flest röster totalt, det fick Anton Ewald. När Robin ställdes mot Martin Rolinski var det alltså 2:an mot 3:an som möttes och den matchen blev en rysare. Robin slog Martin med 98 105 röster mot 95 930. Martin Rolinski har med andra ord rätt att vara festivalens bittraste deltagare. Utslagen med bara några få röster mot den låt som i finalen besegrade 8 av 9 låtar på tittarröster och som stod som slutgiltig segrare. Och som om det inte var nog med elände för Martin så hade han gått till final redan i Skellefteå om SVT behållit det gamla systemet med att nollställa räkneverken efter första omgången. I omgång två fick Martin Rolinski näst flest röster efter Ravaillacz. 

Yohios framfart är anmärkningsvärd. Efter delfinal 1 minns ni kanske att jag reagerade på den låga röstningsandelen. 9,2 % av tittarna röstade vilket är bottenrekord genom tiderna. Resultatet visade sig inte bero på Yohio utan de övriga sju låtarna. David Lindgrens 66 116 röster till exempel ska normalt sett inte räcka till final. Det hade med nöd och näppe räckt till en andra chansen-plats om han tävlat i delfinal 3. I delfinal 2 och 4 hade David blivit utslagen med de siffrorna. Att han fick minst röster i finalen var med andra ord ingen dipp från delfinal till final utan ett ganska logiskt resultat. 

 

Sean Banan lyckades ju gå till final i år vilket han misslyckades med i fjol. Och han ska vara väldigt glad att han slapp hamna i andra chansen för Sean Banans röstningssiffror följer samma scenario nu som då. En mängd röster i omgång 1 men betydligt färre i omgång 2. Alla de övriga fyra bidragen som avancerade i delfinal 2 ökade istället rejält i andra röstningsomgången. Som tur var hade Sean en så stor ledning att han kunde jogga i mål som segrare ändå. Med 79 428 röster i omgång 1 var han den som fick flest röster av alla i första omgången. Till och med fler än Yohio. 

Sean Banan är kungen av röstningsomgång 1 i Melodifestivalen

 

Minst antal röster i år fick, föga oväntat, Jay Jay Johanssons märkliga låt Paris. 5526 röster är dock inget bottenrekord. Det rekordet innehas fortfarande av Jennifer Newberry från 2002 då hon enbart fick 2360 röster. 

En sak får mig att bli smått illamående när jag läser siffrorna. (Nej, det handlar inte om Behrang Miris finalmiss för faktum är att han aldrig var nära att nå final) Det handlar om Michael Finer och Caisas underbara We´re still kids. De slogs ut redan i första omgången då de fick 12 098 röster och slutade 6:a. Men faktum är att de var mindre än 1000 röster från att vara 4:a och då hade det funnits alla möjligheter till avancemang. Speciellt eftersom Gosa minskade sitt röstantal i andra omgången. Och det faktum att en så komplett värdelös låt som Gosa slår ut turnéns skönaste saxofon är ju närmast att betrakta som hädelse. 

Som väntat är kvällstidningarna fyllda med massa åsikter där folk säger att man ska lägga ner internationella juryn nu när de körde över folket i lördags. Det är inte oväntat alls. Tvärtom. När folk inte får sin vilja igenom så finns det några klassiker som alltid framförs av arga tittare och som per automatik blir förstasidesnyhet dagen efter i kvällstidningarna. 

 

1. Jag kom inte fram på telefonen - det är skandal!!

2. Låt inte folk rösta - de har ju ingen smak!

3. Lägg ner juryn, det här är ju folkets tävling!

 

Den här gången var det alternativ 3 som vann och den är definitivt ovanligare än alternativ 1 och 2. Den absolut vanligaste åsikten från folket i de här sammanhangen är nämligen att de vill avskaffa sig själva. "Folket" får alltid klä skott för all dålig smak - enligt dem som inte anser sig vara folket. Ska då SVT ta den här kritiken mot internationella juryn på allvar? Svar: nej. 

 

Min gissning är att 90% av de som nu vill slopa internationella juryn är samma personer som vill slopa folkets röst när de inte får sin vilja igenom. Man hör sällan några konstruktiva argument gällande detta utan det rådande röstningssystemet används som en spottkopp där man kan rikta all ilska för att fel låt vann. 

 

Jag har däremot full respekt för de som principiellt tycker att det är fel, eller kanske fusk, att fråga Europa innan man skickar ett bidrag till ESC. För det finns ju en charm med att inte ha en aning om vad Europa kommer att tycka när man skickar iväg en låt. Dessutom har man ju ett väldigt tydligt mandat från svenska folket om de enbart är tittarröster. Samtidigt får man väga det mot hur viktigt det är med framgång i den här tävlingen och hur Sveriges placeringar i ESC trots allt påverkar intresset för Melodifestivalen. I och med Eric Saades tredjeplats och Loreens seger så har tittarsiffrorna för MF stigit anmärkningsvärt det kommande året. Så även om svenskarna tycker att MF är viktigast så har placeringen i ESC betydelse. Och det är ju faktiskt bara några år sedan väldigt många i Sverige hade uppfattningen att vi aldrig någonsin mer kommer att nå resultat i ESC. Så behovet av förändring då var synnerligen stort. Dessutom är frågan hur man skulle kunna få en röstning med enbart tittarröster TV-mässig. Några större regionala skillnader i hur man röstar i Sverige finns knappast. 

 

Jag tycker ju att det är oerhört intressant att se vad bedömningen av en låt blir när man inte känner till artisten. Till hur stor del är våra röster påverkade av våra kunskaper om artisten, tidningarnas betyg, oddsmakarnas odds med mera? Internationella juryn ger ett litet svar på den frågan och därmed uppfyller de ett syfte. Sen ska man komma ihåg att internationella juryn i första hand ger en spegling av vad jurygrupperna i Europa kommer att tycka snarare än tittarna. De som sitter i internationella juryn i MF är personer som arbetar med musik, exempelvis musikläggare på radiostationer, tv-producenter som jobbar med musik, artister eller låtskrivare. Och eftersom jurygrupperna i ESC står för halva makten precis som i MF, så ger det ju en tydlig fingervisning om dessa jurygrupper gillar en låt. 

Att 2013 års vinnare av Melodifestivalen skulle heta Robin Stjernberg hade jag aldrig trott. Det hade uppenbarligen inte Robin heller om man ska tolka hans fantastiska reaktion då segern förkunnades. Det var så underbart att få se en geniun chock i den här tävlingen. Han fattade verkligen inte att det var sant och jag har sett de där bilderna flera gånger om. Jag älskar verkligen att se det!

 

Robin lyckades göra det som ingen annan gjort innan, att gå via andra chansen och vinna hela tävlingen och det måste vara ett besked som är guld värt för SVT. Nu, efter mer än 10 års "andra chansande" så får den deltävlingen en helt annan tyngd framöver då Robin banat vägen. Sanningen som gällt tidigare i MF har nämligen varit enkel - vinner du inte din delfinal vinner du inte finalen. Inte ens de som kommit tvåa i sin delfinal (och alltså gått direkt till final) har lyckats vinna. Robins resa i tävlingen är alltså unik. 

 

 

Det andra intressanta med Robins seger är att folket inte fick sin vilja igenom utan att internationella juryn körde över folket den här gången. Självklart är det massa tittare som nu ringer in till kvällspressen och säger att det är skandal att inte folkets vinnare vinner. Jag har alltid tyckt att det är problematiskt när folkets vinnare inte vinner men jag tycker att det är en annan sak att bli överkörd av en internationell jury än en svensk. Det är ju tittarna i Europa som ska rösta på Sverige i ESC, inte svenska jurygrupper. Jurygruppernas dom var visserligen långt ifrån enig men på en punkt talade de sitt tydliga språk - Yohio. 

 

Allvarligt, hur bra idé hade det varit att skicka Yohio till Malmö när internationella juryn bedömde den som näst sämst av alla tio låtarna? Det hade inte varit bra för Sverige och definitivt inte för Yohio själv. Han borde vara mer än nöjd med att slippa få ett ESC-debacle tidigt i karriären och samtidigt kan han ju nu ses som den moraliska vinnaren då han fick flest röster från folket. Dessutom kan han ju komma tillbaka och något/några år med en bättre låt och han lär ha fantastiska chanser att lyckas få revansch. 

Åter till Robin och låten You. Den har inte varit min personiga favorit men samtidigt fanns det inte så många bättre bidrag igår heller. Det kändes bättre att han vann än att Ulrik Munther eller Yohio vann, och definitivt bättre än om Anton Evald hade dragit längsta strået. Jag tycker att låten saknar en tydlig refräng då hooken bara är en förlängning av versen. Men den känns samtidigt modern och om internationella juryn ger den högsta poäng så måste ju det betyda någonting. 

 

Ralf Gyllenhammar var min personliga favorit i finalen men han var också hopplöst efter hos internationella juryn. Det kan bero på att juryn satte sina poäng på genrepet och jag var själv på plats där. Ralf sjöng tyvärr inte bra alls och det kan ha kostat honom en hel del. 

Programmet som helhet var bra. Ett fantastiskt öppningsnummer med de tidiga programledarna från ESC men bland programledarna fanns ju en stjärna som lyste solklarast - Gina. Hennes sätt att hantera hela programmet - och inte minst omröstningen - var beundransvärd. Sällan har snorande i direktsändning varit bättre underhållning!

 

Slutligen, gårdagens underbaraste bild var Arne Weise som gick in till tonerna av Gangam style inför Sean Banans nummer. Det roligaste jag sett i år!

Som traditionen sig bör så ska jag sätta betyg på finallåtarna så här inför finalen. Normalt sett tippar jag alltid placering också men jag skippar det den här gången eftersom alla tips jag skriver här tenderar att bli tvärtom. Och eftersom jag är skrockfull vågar jag inte gissa något längre. Men tycka kan man ju alltid göra. Betygskalan är som vanligt 0-5. 

 

1. "Tell the World I’m Here" – Ulrik Munther
Det är storslaget och U2-inspirerat och gott om kvantitet men det bästa med låten är det som inte är själva låten. Med andra ord, Ulrik är bra, bakgrunden med rymdfärden är mycket bra men låten lyfter aldrig riktigt upp till de höjder som syns på storbildsskärmen. 
Betyg: 3

 

2. "Skyline" – David Lindgren
David har genomgått en märklig resa i den här tävlingen. Han var storfavorit att gå vidare i första delfinalen, vilket han gjorde. Därmed borde han vara med i förhandssnacket nu, men knappast. David har faktiskt högst odds av alla 10 låtar! Jag måste ändå säga att jag tycker att Skyline är lite underskattad. Det här påminner om den musik som varit så bra de senaste åren i MF och med tanke på den märkliga trend som genomsyrat årets låtar så känns det som en befrielse. Han var bättre förra året, ja. Men i det här startfältet är han faktiskt en av de bästa. 
Betyg: 3

 

3. "Falling" – State of Drama
Radhusrocken har ett starkt fäste i........tja, radhusen. Och kanske i stugorna också. Men det här är utfyllnadsmusik i P4 som jag inte går igång på. Och det räcker inte att sångaren försöker se ut som Jakob Hellman för att höja betyget.  
Betyg: 2

 

 

Efter att ha jobbat hårt för att vara sveriges bittraste schlagerbloggare i några dagar så är det kanske dags för mig att vakna upp ur min dvala och försöka se framåt. Resan till Stockholm går på fredag och då kommer jag att vara på genrepet i Friends arena. Finalen kommer jag sen att se med andra klubbmedlemmar i Melodifestivalklubben (med de få arena-hatare som finns i klubben förutom jag själv ;). 

 

Hälften av poängen kommer, precis som de senaste två åren, att utdelas av internationella jurygrupper. Resultatet av den förändringen från SVT talar sitt tydliga språk. Åren innan 2011 var våra senaste placeringar i ESC: finalmiss, 22, 18, 18. De två åren med internationell jury innebar plats 3 och 1. Nyligen blev det klart vilka 11 länder det är som kommer att avge sina röster på lördag och det är följande:

• Cypern
• Frankrike
• Island
• Israel
• Italien
• Kroatien
• Malta
• Spanien
• Storbritannien
• Tyskland
• Ukraina

Det finns stunder när jag blir besviken, det finns stunder när jag blir förbannad och det finns stunder när jag blir både och. Igår var det sistnämnda. Just nu har jag bara tappat all lust och glädje för den här festivalen. Gårdagens andra chansen kunde ha räddat finalen. Ja den var väldigt nära att göra det eftersom Behrang Miri och Martin Rolinski tävlade i var sin duell. Hade de två gått till final så hade finalen inte blivit historiskt dålig. Nu blir den det. Framförallt för att folk tog det obegripliga beslutet att rösta fram ett menlöst, icke-melodiöst dansnummer framförd av en kille som inte sjunger och som bara bidrar till tre minuters huvudvärk framför årets bästa låt.  

 

Att Robin Stjernberg tog finalplatsen i den andra duellen var inte så överraskande men jag tycker inte den låten håller finalklass heller. Det fanns innan igår två stunder i schlagerhistorien som varit värre än alla andra. 

 

1. När Dima Bilan vinner ESC 2008 för Ryssland

2. När Neo förlorar mot Kalle Moraeus i Andra chansen 2010. 

 

Nu kan jag lägga till en tredje punkt i den här deprimerande listan. När Behrang Miri förlorar mot Anton Ewald i Andra chansen 2013. Det här var värre än Neos förlust. Den gången stängde jag av TV:n och såg inte klart sändningen. 

Jag har av tradition inte köpt någon biljett till finalen men däremot en genrepsbiljett. Detta för att finalen hålls i en ny arena som det blir intressant att se. Men det är väl det enda som blir intressant på fredagskvällen. Låtarna är definitivt inte värda pengarna. 

 

Just nu känner jag mig bara likgiltig och det är väl lika bra att få den där finalen undanstökad så att man kan göra bokslut på tidernas sämsta MF-turné. 

Gonatt Sverige

Dags för andra chansen ikväll och traditionen säger att Andra chansen är den mest svårtippade av alla deltävlingar. Detta eftersom låtarna som tagit sig hit alla bedömts som relativt likvärdiga och att låtarna ställs mot varandra i dueller. Nu är systemet lite ändrat i år då alla 8 låtarna framförs i rad, precis som i en vanlig delfinal. 5 går vidare, och sen blir det dueller mellan 1:an och 4:an respektive 2:an och 3:an. 

 

Att hitta något mönster för hur folk brukar rösta i andra chansen är hopplöst. Frågan är vilka låtar som växer på en andra lyssning och vilka som sjunker. Robin Stjernberg har lägst odds inför AC och vann gårdagens publikundersökning. Dock med liten marginal och med ett litet underlag. Caroline af Ugglas har en låt som jag tror växer på en andra lyssning. Behrang Miri är ju min personliga favorit och den har alla möjligheter att ta sig till final om folk är på det humöret. Tyvärr verkar de inte ha ändrat i numret inför tävlingen ikväll och det är den stora nackdelen. Numret är helt enkelt för rörigt. 

De låtar jag räknar bort från slutstriden är Eric Gadd och Coockies ´n beans. Och jag är ytterst tveksam till Anton Ewald. För mig är den monoton och opersonlig och bristen på Antons solosång är inte oproblematisk. Dessutom har han klar konkurrens av Martin Rolinski och Robin Stjernberg som också är killar i lite samma genre. När flera trängs i samma fåra brukar minst en knuffas bort. Jag tror att det blir Anton. Det problemet har inte Caroline af Ugglas som är helt ensam med att ha en avskalad låt med personlig text och dessutom den enda solotjejen i startfältet.

Min gissning är att Caroline af Ugglas, Martin Rolinski, Robin Stjernberg och Behrang Miri möts i duellerna. Då hoppas jag att vinnarna heter Behrang Miri och Martin Rolinski men tyvärr tror jag att det kan bli precis tvärtom.