Schlager-Micke

Inom fanklubbarna för Eurovision i Europa finns ett antal tävlingar. En av de heter Second chance contest. Den går till så att varje fanklubb röstar fram den bästa låten i sitt lands uttagning och den låten blir landets representant i Second chance contest. Om nu den låt som vann uttagningen också vinner fanklubbens omröstning så blir det tvåan i omröstningen som blir second-chance-bidraget. Den här tävlingen har funnits sedan 1986 och Sverige har varit nästan löjligt överlägset i tävlingen. Det beror delvis på att SVT lägger ner mer resurser än något annat europeiskt TV-bolag på sin nationella uttagning, men också på det faktum att eurovisionfansen i Europa ofta är ganska konservativa i sin musiksmak och då passar det klassiska svenska schlagersoundet som hand i handske. Sverige har vunnit tävlingen 11 gånger sedan 1986 och den senaste segern blev i år. Cara mia blev Sveriges representant i Second chance och väl i final vann den ganska konfortabelt.

Det här innebär att det blir Melodifestivalklubbens uppgift att arrangera den här tävlingen nästa år. Men innan dess skulle vi dela ut priser till det vinnande teamet: Måns Zelmerlöv samt låtskrivarna Fredrik Kempe och Henrik "vem är det?" Wikström. Priset till Måns delades ut på scen i Göteborg där hans musikal Footloose hade premiär i lördags. Medans jag delade ut priserna till låtsnickrarna. De fick var sin DVD med årets tävling, blommor och ett litet käckt diplom.

Henrik Wikström träffade jag och min styrelsekollega Inger i torsdags. Han har fått med hela fem bidrag till Melodifestivalen 2008 men fortfarande är han något av en doldis. I SVT:s morgonsoffa frågade programledaren: "Vem är egentligen Henrik Wikström?" Hon fick inget vidare svar. Jag var också nyfiken på vem denne Henrik Wikström egentligen är och till en början gav han ett ganska tråkigt och ointresserat intryck. Men det förändrades ju mer vi pratade med honom och han var en riktigt soft snubbe. Men jag blev lite överraskad att hans skivbolag, Lionheart som är en maktfaktor i schlagersverige, hade så små lokaler. De var ju inklämda i en lite lägenhet på söder med en hund som sprang runt och skällde. Inte alls vad jag förväntat mig när man sett på TV hur det ser ut på Mariann Grammofon i Skara.


Jag gillar den här bilden på mig och Henrik Wikström. Det är alltid lika härligt att ta såna där "grattis du har fått en utmärkelse från kommunen"-bild.

Dagen efter stämde jag träff med Fredrik Kempe för att dela ut hans priser och det här blev en hektisk uppgift vill jag lova. Jag hade en buss ner till Jönköping som gick 12.15 men skulle träffa Fredrik en timma innan på slussen. Jag hade tre väskor att släpa på och kom på att han skulle ha blommor också. Problemet är att det knappt finns någon blomsteraffär där och jag orkade inte släpa för länge på alla väskorna, så jag köpte en bukett av en snubbe på torget utanför t-banan. Man fick inget kvitto direkt så det hela gick fort.... Men för att inte släpa väskorna allt för länge så lämnade jag de på det café där jag tänkte intervjua Fredrik. Jag ställde de i ett hörn och när jag och Fredrik några minuter senare var tillbaka så var väskorna borta!


Fredrik Kempe med priserna för Second chance-vinsten

Som tur vad så var det personalen som hade ställt de på annan plats och de var fly förbannade på mig att jag inte hade sagt till. Jag ursäktade mig och körde sen intervjun medan väskorna var ivägen för alla möjliga servitriser. Eftersom det var så tajt med tid så han jag inte köpa någon kaffe att smutta på så jag gjorde mig nog hyfsat hatad på det där cafeet.........

Men även den intervjun blev av och om ni vill höra de så ligger de uppe med ljudfiler på första sidan på http://www.melodifestivalklubben.se/

Det blev en lång och jobbig väntan men till slut så blev det ändå klart att Sverige spelar i EM nästa år. Jag hade bänkat mig på Råsunda inför den avgörande matchen mot Lettland och var lite nervös. Det fanns en möjlighet att den här matchen skulle bli en av tidernas största klassiker. En match man hade kunnat berätta om för barnbarnen att "jag var faktiskt där!". Precis som de svenskar som såg Sverige-Japan i OS-fotbollen 1936, Sverige-Costa Rica i fotbolls-VM 1990 i Italien eller de som satt i en ishall i Salt lake city 2002 och såg Sverige förlora mot Vitryssland i ishockey......Med andra ord, om Sverige hade förlorat och missat EM då hade den här matchen hamnat i det mindre smickrande sällskapet som jag nyss nämnde. Även om det är kul att vara på plats när något historiskt sker så föredrog jag ändå att det blev en sån där match som man inte alls kommer prata om särskilt länge men som ledde till något som kanske blir historiskt, EM 2008.



Jag har aldrig varit på plats på ett stort mästerskap trots att jag funderade på att åka både till Portugal 2004 och nu senast till Tyskland 2006 och visst vore det kul att åka till Österrike och Schweiz nästa sommar. Men problemet är väl att jag har två ganska dyra intressen som krockar och jag har svårt att välja bort en eurovisionresa. Nu finns det förvisso en hel del likheter mellan ett fotbolls-EM och ett eurovision. Man träffar massa fans från andra länder (vilket är bland det roligaste med att åka på såna här evenemang) och man har någonting att se fram emot hela tiden: den stora matchen eller den stora sändningen. Nu tror jag iof att det är viss skillnad på fansen i ESC och fotbollsfans. ESC-fansen är en skara nördar som knappast kan ses som ett tvärsnitt av befolkningen. Det är det som är så skönt. Fotbollsfans är lite mer svenne-banan även om det självklart finns riktigt inbitna original här också men det är inte regel som det är bland ESC-fansen. Så det slutar nog med att jag får skippa EM den här gången också. Eurovision är eurovision helt enkelt.

Men en stor skillnad finns dock mellan eurovision och fotbolls-EM. I EM är England inte garanterade en plats i finalen. Det fick de bittert erfara i onsdags när Svennis efterträdare och hans mannar fick stryk av Kroatien och får stanna hemma.

Det måste ju vara en skön känsla att aldrig ha förlorat. Den känslan har Charlotte Perelli haft i åtta år sedan Tusen och en natt/Take me to your heaven. Hon har tävlat med enda låt i Melodifestivalen och gick så långt man kan gå - till seger i hela ESC. Det har varken Abba, Cliff Richard eller Julio Iglesias lyckats med. Känslan av oslagbarhet har dock haft ett pris. Hon har bara haft en enda låt att turnera runt med. Men nu lär hon få en till. Att hon ska tävla i Melodifestivalen 2008 måste betraktas som årets säkraste icke-bekräftade sanning. När hon uppträdde på Cinderella kunde hon givetvis inte undvika att komma in på det här området. Men hon var smart nog att inte göra en "Agnes" utan sa helt enkelt "jag får ju inte säga om jag ska delta nästa år eller inte men jag kan ju lugnt säga att jag är sugen". Detta följdes förstås av publikens jubel. Den aktuella låten heter Hero och är skriven av Bobby Ljunggren och Fredrik Kempe, två av Sveriges absolut bästa låtskrivare så det kommer bli mycket intressant. 

Tidigare har jag alltid resonerat att Charlotte har allt att förlora på att ställa upp igen, men i hennes genre så är ju Melodifestivalen den givna plattformen för att nå ut med nya hits så hon gör nog helt rätt. Samtidigt har hon säkerligen avundats Magnus Carlsson som lyckas torska snöpligt år efter år och därför kan ställa upp nästa år utan att det verkar konstigt utan tvärtom - helt logiskt. Han har ju samlat hits på hög tack vare att han nästan lyckas gång på gång. Men priset av en framgång behöver inte utspela sig i just Melodifestivalen.

Magnus Uggla sa någon gång att det på ett sätt är kanon att kritikerna tycker att han är en obegåvad pajas och att varje skiva han släpper är skräp. För det gör ju att han får all tänkbar motivation för att släppa en ny skiva för att försöka ta revanch på kritikerna. Den här katt-och-råtta-leken har inneburit så många hits för Uggla att knappt en dubbel-CD räckte när han släppte sina greatest hits för några år sen. Uggla nämnde i samma intervju hans plågade motsats, Jakob Hellman. 

Jakob Hellmans legendariska skiva från 1989

Jakob Hellman är den svenska skivmarknadens motsvarighet till Charlotte Perelli i så motto att det gick alldeles för bra i hans debut. Hans skiva Jakob Hellman och stora havet släpptes 1989 och blev tokhyllad av kritikerna. Med all rätt ska tilläggas, skivan är fantastiskt bra och inte minst tidlös med hits som Vara vänner, Hon har ett sätt och Vackert väder. För några år sen utsågs den till tidernas bästa skiva genom en omröstning på Nöjesguiden. Jakob Hellman har aldrig gjort någon mer skiva sen dess. Han har inte ens den enda skiva han gjort i sin egen skivsamling! Han har knappt synts till och myten om geniet som kom segrade och försvann bara växte. Jag och många med mig älskar den här myten och man vill liksom inte att han ska göra något mer - då riskerar ju myten att spricka. Men samtidigt, hur kul kan det egentligen vara att vara Jakob Hellman? Det är nog roligare för oss. Eller som Uggla sa i intervjun:
Titta på Jacob Hellman, som blev hyllad för sin första platta. Nu kan han inte skriva låtar längre. Att få dåliga recensioner pressar en att gå vidare.

Även Charlotte Perelli ska nu gå vidare, välkommen till Melodifestivalen 2008.

Sverige har vunnit Eurovision song contest fyra gånger. Två av segrarna kom med en grupp och en sångerska som tillhör de största i den svenska populärmusikens historia. De andra  två har också kommit med en grupp och en sångerska. Men Herreys och Charlotte Perelli tillhör ju i ärlighetens namn inte direkt de största inom svensk musikhistoria. Men ändock. När en av "de fyra" ska uppträda på Viking line, ja då åker jag givetvis med. Charlotte Perelli gjorde ett gig på båten Cinderella som jag kom hem från under måndagen.


Charlotte Perelli uppträder på Cinderella

Det blev en kryssning till Åland där Charlotte inte var det enda schlagerinslaget. Barbados hade sammanlagt tre uppträdanden. Men sen har de ju också lite fler låtar att välja på än Charlotte i sin reportoar. För det kan inte vara lätt att under alla uppträdanden man gjort i åtta år veta att hela publiken bara har kommit för att höra en enda låt, Tusen och en natt. Jag funderade själv över hur den här spelningen skulle bli. Skulle hon sjunga Tusen och en natt på först svenska, sen engelska, tyska, holländska, finska....? Men Charlotte blandnade istället lite covers och andra mindre kända låtar som hon gett ut och det hela funkade riktigt bra. Hon var mycket proffsig på scen.

Barbados gillar ju att sparka sina sångare då och då men den nuvarande sångaren heter hur som helst Björn Lagerström och är 20 år. Duktig på alla sätt och vis men inte i närheten av den scenutstrålning som de tidigare frontfigurerna Magnus Carlsson och Mattias Holmgren hade.  Men det kanske är just det som bandet föredrar så han blir nog kvar ett tag. Det som slog mig när jag lyssnade på Barbados var att det är få band som kan framföra sina egna låtar som om de vore covers. Det känns ju som en cover när man hör en helt ny sångare sjunga Kom hem och Världen utanför när de låtarna är så oerhört förknippade med Magnus Carlsson. Men bra låtar är det och det funkade perfekt som partyhöjare på alla sätt. Tanken slår mig ofta, tänk om Barbados hade valt Kom hem istället för den segdragna Se mig när de tävlade i Melodifestivalen 2000. Då hade Roger Pontare fått en mycket tuff fajt om segern.

Annars var det mesta som det ska vara när man åker på kryssning. Guldstänger överallt, heltäckningsmattor, personal som väcker en alldeles för tidigt bara för att ropa ut i högtalarna på finlandssvenska att "Nu har tax free öppnat igen", duschen i hytten som man använder alldeles för mycket bara för att den liksom finns där etc. Men jag åker gärna med Cinderella igen. Fast nästa gång ska jag nog dricka lite mindre kakao-rom....

Eftersom det varit en väldig TV-dominans på den här bloggen den senaste tiden så känner jag att jag behöver kompencera det något med lite radio. Det är ju trots allt det jag jobbat med och oftast lyssnar jag en hel del på radio, förutom när jag jobbar med radio, då hinner man inte lyssna på radio alls....

Jag är ju brevbärare lite då och då och när man delar ut post är det väldigt praktiskt att vara uppkopplad i etern och då hinner jag lyssna på en hel del. Jag tror helt enkelt tiden är mogen för en liten topp-5-lista över de bästa radioprogrammen. Det sänds ju en väldans massa program på lokal nivå, både i P4 och i lokala kommersiella kanaler men för enkelhetens skull kör jag min ranking utifrån de rikssända programmen.

Nu kanske det verkar som att jag av princip enbart lyssnar på Sveriges radio och ratar all kommersiell radio, riktigt så är det inte. Men programmen i kommersiell radio är mer shower fullproppade med musik vilket gör det svårt att jämföra med programmen i SR som är så väldigt mycket mer nischade. Så för enkelhetens skull igen så får jag väl säga att det här blir en lista över program just i Sveriegs radio. Slutsnackat, nu kör vi, och jag börjar med den femte bästa och avslutar med vinnaren som vanligt.

5. Ring P1 (P1 mån-fre 9.20-10)
Det folkligaste program som P1 har att erbjuda. Riktigt underhållande pöbelradio där alla (med synnerligen varierande kvalitet på argumenten) får ringa in och tycka om vad som helst. Vissa slår huvudet på spiken direkt och gör att man får sig en rejäl funderare. Andra är så pinsamt korkade att man rodnar och sätter gröten i halsen (bortsett ifrån att jag aldrig käkar gröt men skit samma, ni fattar vad jag menar). Att vara programledare för det här programmet måste vara ett av SR:s svåraste uppdrag men den som ger de inringande lyssnarna den tuffaste fighten är utan tvekan Täppas Fogelberg. Han viker inte en tum för att såga alla besserwisser-lyssnare längs fotknölarna.

4. Godmorgon världen (P1 söndag 9.04-11)
Jodå, även jag kan vara pretto ibland. När man ligger och segar i sängen efter en sen utekväll så är det få saker som är så behagliga som att lyssna på eftertänksamma reportage om bönderna i Guatemala eller den politiska krisen på Fillipinerna. För att inte tala om humorbiten public service.  Jag vill inte säga ordet bakisradio, det är inte värdigt. Jag säger istället: "perfekt radio till morgonkaffet"! 

3. Tracks (P3 lördag 12.03-14.00)
Det är svårt att hålla borta listornas lista, tracks, från min egen lista.  Det som skiljer tracks från svensktoppen är att det alltid rör på sig och att man håller sig ständigt uppdaterad på den nya musiken. Jag blir varm i kroppen varje gång jag hör "Veckans rrrrrrrrrrrrrrrrrrrraket!!!"

2. Christer (P3 mån-fre 13.02-15.00)
Programledaren Christer Lundberg, som programmet är uppkallat efter, är ett socialt geni. Han har som man säger på radiospråk "en perfekt ton" och får programmet att kännas hemtrevligt och roligt hela tiden. Dessutom är det få program som är så kreativa med sköna programpunkter. Det finns fördomsprofilen, Logiken i statistiken, fredagsflörten eller bara programpunkten "Vad gör du just nu?" Där ringer folk in och berättar vad de gör just nu helt enkelt, och det blir konstigt nog, underhållande varje gång. Rekommenderas varmt!

1. P3 Dokumentär (P3 varannan söndag 18.03-20.00)
Dokumentär i sig kanske inte låter allt för sexigt men P3 har verkligen förmågan att berätta en historia med dramaturgi så att man blir helt klistrad framför radion. IB-affären, Hallandsåsen, Fermenta - allt blir kittlande intressant när dokumentärredaktionen på P3 är i farten. Till och med att dela ut post är ett rent nöje när jag har laddat MP3-spelaren med ett antal P3-dokumentärer.

Det stod mellan två totala motsatser i slutsändan i fredagens idol, Mattias och Kristoffer. Mattias var stel som en pinne men glad som en göteborgare på scen. Kristoffer sjög som vanligt fantisatiskt och hade alla moves som Mattias saknade - men Kristoffer saknade glädjen. Om han nu hade kul på scen så gick det verkligen inte igenom rutan. Och disco utan glädje, ja det säger sig själv, det är ingen hit. Och appropå hit, så gjorde Kristoffer kvällen sämsta låtval medans Mattias gjorde kvällens bästa. Konstigt nog nämner juryn aldrig ett ord om att låtvalet kan ha någon betydelse när folk röstar. Låtvalet var något som Bert Karlsson tjatade om varje vecka i Fame factory men i idol verar det tro att folk röstar på ett helt annat sätt. Det har jag svårt att tro att de gör. Men att Kristoffer åkte var väldigt synd. Där hade vi en deltagare med brett register och intressant artisteri och något säger mig att Kristoffer kommer att få en karriär efter idol. För känslan nu är skrämmande lik den förra året när Danny åkte ut med 6 deltagare kvar, att här gjorde TV-publiken ett stort misstag. De riktigt intressanta som återstår nu är Daniel och Amanda.

Men mitt största problem med fredagens program var temat. Disco. Eller rättare sagt idolproduktionens tolkning av begreppet disco. För i deras ögon verkar disco vara en musikgenre som endast existerade mellan 1976 till 1980. I vilket fack placerar de in artister som Snap, E-type och Cascada? Är det indie? eller country? eller pop? Discomusik har ju funnits konstant sedan slutet av 70-talet och den har (liksom alla genrer) utvecklats sen dess. Men för idolfolket så är disco = Saturday night fever. Punkt slut. Det hade inte skadat att ha lite mer variation bland låtarna för nu lät ju allt exakt likadant. Och lika tråkigt.

Undrar vad det blir för tema nästa vecka? Doktor Bombay? Marie Picasso sjunger Calcutta, Daniel sjunger Rice & curry, Amanda sjunger SOS, Andreas sjun......oj, det fanns visst inga fler låtar. Andreas och Mattias kan få sjunga låtar of Doktor MacDoo istället så vi får lite omväxling i reportoaren...