Schlager-Micke

Som vanligt är svenska folket i skottgluggen när finalen börjar formera sig. De anklagas för att vara korkade, bakåtsträvare, fördomsfulla - ja allt du kan tänka dig. Vilka är det som anklagar svenska folket då? Jo, svenska folket själva. Det är väl därför "svenska folket" är så lätt att använda som slagträ - de är ju allihop men samtidigt ingen eftersom ingen av alla arga människor vill kännas vid att de är en del av svenska folket.

Riktig fart har det här gnällandet tagit efter den delfinalen i lördags när Linda Bengtzing gick direkt till Globen samtidigt som Love Generation bara hamnade i Andra chansen. Vissa menar att det handlar om jantelag, andra att det var en protest mot kritikernas ständiga hyllande av gruppen. Till och med det gamla könsmaktsargumentet dammades av när Expressens Anders Nunstedt menade att tjejer inte tillåts vara utmanande och att det var därför låten föll. Väldigt få har nämnt något om låten. Allvarligt talat. Är Dance alone en så hysteriskt mycket bättre låt än de andra i tävlingen? Jag tycker att det är en helt okej danslåt men särskilt unik är den inte och det fanns klara brister i framträdandet. Tänk om svenska folket helt enkelt inte tyckte att låten och showen var tillräckligt bra. Har ni ens funderat på det??



Andra menar att eurovisiontänket saknas hos svenska folket. Det är ett argument jag i alla fall tycker förtjänas att tas på allvar. Jag gillar att man från början tänker ESC och vidgar perspektiven. Men det finns en problematik i begreppet "att tänka ESC". Det förutsätter att det finns något facit för vad som fungerar där och det finns knappast. De senaste tre årens vinnare har varit en ballad från Ryssland fullproppat med krimskrams, folkmusik-etno med en fiolspelande norrman och en enkel poplåt från Tyskland utan minsta scenshow. Det finns knappast någon röd tråd där. Detsamma gäller om man kollar på platserna strax under. Där finns en drös genrer, en drös länder och rejält blandat mellan tjejer, killar och grupper.

Många hävdar att årets finalfält i MF i princip saknar låtar med ESC-potential för att det är så många gammel-schlagers med. De verkar redan ha glömt att Danmark kom fyra förra året med en låt som ansågs så traditionell och konservativt svensk att den ratades av den svenska urvalsjuryn. Danskarna hade tur som var ensam i sin genre den gången och oftast är det det som är den mest avgörande punkten. Därför tycker jag knappast man kan döma ut Sanna Nielsen och Linda Bengtzing på förhand för att det "inte är ESC".

Och hur har det gått med vårt "ESC-tänk" så här långt? Charlotte Perelli som ansågs vara en given ESC-succé stötte på en ukrainare i Belgrad som såg ut som hon och lät som hon men hon tog ut svängarna mycket mer. Det som såg så modernt ut i Globen blev i jämförelse plötsligt försiktigt och mossigt. Så kan det gå och vad säger att inte Love generation hade drabbats av samma sak om de vunnit? (nu kan de iof fortfarande vinna men det är mest teoretiska resonemang).  

Nu tycker jag inte nödvändigtvis att det är de åtta bästa låtarna som är i final. Men jag tycker att finalen känns bra så mycket bättre än förra årets trista historia och det ska bli väldigt spännande att se vilka låtar som tar sig vidare från den extremt ovissa Andra chansen i år.

Egentligen borde jag aldrig ha tvekat. Det finns ju får artister som är av den digniteten att de alltid levererar på scen. Sanna Nielsen är en och Linda Bengtzing är definitivt en. Oavsett om man inte gillar Linda Bengtzings turboschlagers så måste man ändå hålla med om att hon kan sin grej. Det är en konst att kunna använda överskottsenergin (som Linda verkar ha 24 timmar om dygnet) på rätt sätt och ingen var bättre än henne igår. De tvivel jag hade på låten försvann direkt. Det var helt enkelt klockrent från början till slut och hon fick en mycket välförtjänt förstaplats igår. Annars så var det en skrällarnas kväll. I första hand ett historiskt magplask för Melody club.

Jag kan inte säga att jag sörjer det för The hunter är ingen bra låt. Av alla bra låtar de gjort genom åren så är det oförståeligt att de väljer just den låten som saknar all udd och för att tala arbetstermer, spetskompetens. Ingen är bättre än sin senaste singel brukar Bert Karlsson säga. Jag håller med och vill lägga till att ingen är bättre än låten de tävlar med. Melody club hade inte i finalen att göra. Men det som gör magplasket historiskt är siffrorna de hade i publikundersökningen igår. Av närmare 1000 tillfrågade fick de nästan hälften av rösterna. Vi snackar Carola-klass på det och så kommer Melody club näst sist!! Det är något märkligt med Malmöpubliken. Både i år och förra året så var det deras publikundersökning som stämde klart sämst med slutresultatet. Vad är det för Malmöbor som går på det där genrepet?

Love generation har varit ordentligt hypade och det var absolut ett modernt och snyggt nummer och en bra låt - dock med vissa tveksamheter hos tjejerna. Dessutom tyckte jag ljuset var alldeles för starkt vilket gjorde att man mest blev bländad i bilden. Lika bländad verkar många vara över låtskrivaren RedOne. Bara för att han är en av upphovsmännen är folk helt övertygade om att den här skulle gå bra i ESC. Folk i Europa brukar sällan imponeras över att en artist är känd. Och ännnu färre skulle väl imponeras över att det är en känd låtskrivare! Jag kan dessutom inte låta bli att bli lite skadeglad över att en så överhypad låt misslyckas. Markus Larsson hotade för femtioelfte gången i Aftonbladet igår med att svenska folket borde skickas till Sibirien om de inte röstar hans personliga favorit till finalen, d.v.s. Love generation. Varsågod, skicka gärna iväg oss Markus, då kommer det garanterat spelas betydligt bättre musik i Sibirien än de stackare som är kvar i Sverige.

Nicke Borg var en liten skräll med sin finalplats även om låten absolut har alla kvalitéer som behövs för att ta sig dit. Jag störde mig dock lite på hans nasala sätt att sjunga och hade föredragit en Joey Tempest eller annan hårdrockssångare med mer tryck i rösten som framfört den.

Lasse Stefanz hade inget i tävlingen att göra med den låten och borde tagit sitt förnuft till fånga och inte deltagit överhuvudtaget.

Finalfältet är nästan klart nu med 8 av 10 låtar. Som helhet låter det här startfältet bättre än förra året tycker jag. Däremot kan man nog inte kalla det ett getingbo. Det känns inte särskilt öppet utan det finns en tydlig förstahandsfavorit, Eric Saade och en lika tydlig första utmanare, Danny. Resten får nog slåss om platserna därefter.

 
Melody club är äntligen med i Melodifestivalen



Linda Bengtzing och jag på efterfesten i karlskrona 2008

Mina två största personliga favoriter gör upp i den sista delfinalen i Malmö på lördag. En grupp och en artist som egentligen inte har någonting gemensamt förutom att de står högst på min lista. Dock av helt olika annledningar. Jag talar om Melody club och Linda Bengtzing.

Ola Salo fick 2007 frågan efter deras seger med the worrying kind vilken artist eller grupp han tyckte borde vara med i tävlingen nu när deras inträde brutit upp ny mark. Olas svar var blixsnabbt - Melody club! Nu gör äntligen Melody club debut i festivalen och det är en debut jag väntat på länge.

Jag har alltid älskat deras okomplicerade syn på musik där enkelheten står i fokus och där trallvänliga synthslingor och slagkraftiga refränger är de grundläggande byggstenarna. Trots att de varit ett etablerat band och levererat en mängd hits ända sedan 2002 så har de alltid varit doldisar för svenska folket. Man har aldrig sett de i några soffintervjuer eller hemma hos-reportage utan de har låtit musiken tala. Musikaliskt sett tycker jag de är som klippt och skurna för Melodifestivalen och det är bara att hoppas att de står ut med att nu släppa på anonymiteten under några veckor. För om de ska nå ut riktigt brett och vinna stort stöd så måste de visa glädje och släppa in TV-tittarna. För även om deras musik är hit-baserad så krävs det mer för att bli riktigt folklig. Kanske ska de få en snabbkurs i den konsten av Linda Bengtzing. För är det någon som hanterar den konsten så är det hon.

Av alla folkliga artister som examinerats från Mariann grammofon så står Linda utan tvekan högst upp på min lista. Det har dels att göra med musiken hon representerar. Här handlar det inte om ohämmad gladschalger som inte har den minsta ambition att vinna cred. Jag tycker fortfarande att Jag ljuger så bra är en av de bästa låtarna i Melodifestivalen någonsin. Men framförallt består nog mina sympatier av att Linda Bengtzing lika ohämmat blivit representanten för Svenne banan (och det här säger jag i positiv anda) i en artistvärld där det mesta antingen är välpolerat och tråkigt eller överdrivet svårt och pretentiöst.

Jag har full förståelse för artister som är måna om sin integritet och inte vill fläka ut sig i pressen. Men allt blir bra så mycket roligare med artister som fullständigt skiter i ordet integritet som Linda Bengtzing. När jag intervjuade henne 2008 i Karlskrona insåg jag att man utan problem kunde fråga om vad som helst. Svaret "ingen kommentar" existerade inte i hennes vokabulär.

Jag röstar alltid efter låt och inte efter artist. Men den här inställningen ställs på hårdare prov än någonsin på lördag när två favoriter ska upp på scen samtidigt. Och de får det inte lätt. Jag har hört en minut av love generations låt eftersom den läckte på Amazon för någon vecka sen. Det jag hörde lät mycket starkt och det är bara att hoppas att Melody club och Linda Bengtzing kan göra det också.

Efter att ha hört och sett låtarna i morgondagens delfinal på SVT play så har jag lite svårt att förstå varför den här delfinalen utsetts till tävlingens getingbo. Sågningarna var monumentala efter den senaste deltävlingen som jag tycker höll klart högre klass än vad många påstod. Och den här gången hyllar kritikerna medans jag inte förstår mycket alls. Jaja, jag och musikkritikerna lär väl ändå aldrig stå på samma sida hur man än vrider och vänder på det. Nå, nu till låtarna. 

Eric Saade är den stora förhandsfavoriten men jag kan inte säga att jag blev blåst av stolen av den minut jag hörde. Det kommer att bli ett intenivt dansnummer och den konsten är ju Eric bevisligen väldigt duktig på. Men i refrängen upprepas titeln popular om och om igen på ett sätt som jag tycker är betydligt mer störande än på Dannys In the club. Nummret kommer säkerligen bli fantastiskt TV men spontant tycker jag att Fredrik Kempe skrivt bättre låtar än det jag hörde här.

Sebastian var en favorit för mig i Idol 2005 och jag tyckte även han gjorde bra ifrån sig i MF 2007. Här tävlar han med en låt som jag enligt alla kalkyler och mallar för min egen smak borde gilla. Det påminner väldigt mycket om Melody club (bara på det kommer man långt hos mig) men det saknas något i refrängen. Men vi vet ju vad gamla idoldeltagare brukar kunna prestera i den här tävlingen och Sebastian har ju hyfsat med rutin på scen vid det här laget.

Linda Sundblad och Sara Lumholdt har låtar som än så länge mest känns som en gäspning för mig. Sara hakar på Erics grej med att upprepa samma ord många gånger (är det en trend för i år till och med?). En lugn låt som dock inte är en gäspning är Sara Vargas Spring för livet. Den här låten kan bli riktigt farlig av flera skäl. Det är inte ofta låtar i MF är personliga med en text som talar direkt till lyssnaren för att förmedla ett budskap. Spring för livet handlar om misshandel i ett förhållande och om tittarna tar låten till sig kan den bli hur farlig som helst.

Danskampsvinnarna the Playtones är delfinalens mest svårplacerade. Den sticker genremässigt ut i startfältetet och onekligen medryckande men känns samtidigt ganska mossig. Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag ska tycka eller tro om det här men en sak är säker - jag vill gärna bugga till den. Årets bästa bugglåt hittills!

Shirley Clamp och schlager har ju med åren blivit mer och mer synonymt och jag gillade verkligen hennes tre första bidrag i tävlingen 2003-2005. De låtarna hade alla väldigt starka refränger vilket jag lite grann saknar här. Annars så påminner harmonierna och produktionen mycket om det Shirley sjungit både i och utanför festivalen och det är utan tvekan kompetent popmusik.


Jag och Shirley inför Melodifestivalen 2009 då det gick "mindre bra" för henne..

Har jag missat någon? Just ja, Simon Forsberg startnummer två. En Kempe-ballad enligt konstens alla regler. Smakar som en rätt man lagat hundra gånger förut. Men vet vad man får men det finns en anledning att man lagar det igen. Med andra ord, inte alls dåligt men någon gång måste väl även Fredrik tröttna på att kopiera sig själv i sitt låtskrivande.

Nu får jag lägga in ett antal garderingar eftersom jag bara hört en miut av låtarna och jag hoppas intrycket blir annorlunda när jag ser det hela på TV imorgon. Men sammanfattningsvis så känns många av låtarna som proffsiga produktioner men med ganska svaga refränger och det är trots allt högstanivån som är intressant i MF. Om tävlingen levererar många hits bryr jag mig inte om resten av låtarna är Sangria-nummer a´la Babsan.

I lördags avgjordes den norska finalen till ESC och man kan inte beskylla Norge för att upprepa sig i den här tävlingen. Förra året var det en pampig Josh Groban-ballad, året innan folkmusik, innan det en soulinfluerad poplåt, året innan det en vedervärdig spansk G:son-historia och innan det etno, glamrock, skara-pop...Ja ni ser, de har haft en förmåga att variera sig våra goda grannar och resultaten har ju under senare år överglänst Sveriges rejält.

Vad skickar de då i år? Ja, garanterat något de aldrig skickat tidigare. Norska bongotrummor, har ni hört det förut? Jasså inte, men då får ni höra det nu. Norges låt i år heter Haba haba och framförs av den norsk-kenyanska rapparen Stella Mwangi. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte att det här är lysande. Texten låter som att den är ihopskriven av vinnaren i en novelltävling på lågstadiet och jag kan inte säga att Stella är tonsäkerheten själv när hon framför denna allsång på savannen. Men hela framträdandet andas mycket glädje och det känns som att norrmännen röstat på den känslan snarare än en stark låt i år. Och det är farligt att underskatta naturlig glädje i den här tävlingen.

Ingen festival utan skandaler och nu riskerar en till att brisera. Love Generations låt Dance alone ligger nämligen ute på nätet för nedladdning. Ni kan lyssna på låten här: (tills de upptäcker sitt misstag och tar bort länken..)

http://www.amazon.co.uk/Dance-Alone/dp/B004MAIUCO

Detta är ett tydligt regelbrott mot SVT:s regler för Melodifestivalen och ett regelbrott som flera gånger varit orsak till diskning. I det här fallet är det Amazon som lagt upp klippet och då artisterna eller upphovsmännen troligen inte har något med detta att göra så är det mycket möjligt att SVT ser genom fingrarna och låter den tävla ändå. Det är ju skillnad om det är själva skivbolaget som lägger upp det.

I höstas diskades Anders Fernettes första bidrag då låten låg ute på Myspace. Detta var dock flera månader innan tävlingen inleddes och Anders fick chansen att hitta en ny låt som han kommer att tävla med i delfinal fyra. Det är samma delfinal som Love generation ska tävla i - om de nu inte diskas, men det är i så fall ett beslut som är extra plågsamt för SVT och Christer Björkman.

Love Generation har fått det magiska startnummret 32. Alltså sist i sista delfinalen och det innebär att man indirekt är tävlingens kronjuvel. Vid tre av de fem senaste Melodifestivalerna är det just låten med det startnummret som vunnit hela tävlingen. I det här fallet har det säkerligen att göra med att demonproducenten RedOne är upphovsman till låten och i en tävling som saknar de där riktigt stora stjärnorna så har RedOne fått axla den manteln i år.

TV 4 ställdes på ett sätt inför ett liknande dilemma i Idol i höstas när storfavoriten Jay Smith hade tagit droger medans tävlingen pågick. Ett väldigt tydligt regelbrott då de tidigare gått i taket om en deltagare druckit en starköl. Men då Jay på något sätt blivit rodret på Idolskutan så valde man att inte diska honom (officiellt för att en diskning bara skulle förvärra hans situation och den förklaringen får man väl tro på om man vill...).

Jämfört med TV 4 har jag alltid sett SVT som mer trovärdigt och demokratiskt i tävlingssammanhang. De redovisar ju i alla fall öppet telefonröster i sina tävlingar. Men frågan är hur SVT hanterar det här som uppkommit nu.

Om jag nu ska säga något om låten Dance alone (man kan höra ca 30 sekunder på den via länken) så tycker jag att den låter väldigt bra. Kanske det bästa hittills av det jag hört i tävlingen. Modern och bra dansmusik med riktigt tryck. Det återstår att se om den kommer att höras även i Malmö arena den 26:e februari.

Efter att ha sett genrepet i Scandinavium så kan jag konstatera att veckans startfält är något svagare än förra veckans. Däremot tycker jag inte att kvalitén är så dålig som många påstår. Men jag tar det om en liten stund.

Själva showen kommer att inledas med en hyfsat krystad sketch där Rickard och Marie driver med sig själva på ett sätt som mest bara känns förutsägbart. Desto bättre funkar skämten om misstaget som skedde förra veckan när fel personer ropades upp i slutmomentet av tävlingen. Detta blev ju den största snackisen i kvällstidningarna dagen efter och att snappa upp en aktuell grej och driva med den är oftast positivt i mina ögon. Men jag vågar knappt tänka tanken att de skulle göra samma misstag igen. Då blir det hela så pinsamt att Rickard och Marie gör bäst i att inte dra ett enda skämt i fortsättningen av hela MF-turnén.

Presentationerna tycker jag håller minst lika hög klass den här veckan - om inte högre. Att driva respektlös med deltagarna är visserligen inget nytt men jag tyckte det var lika kul när REA-gänget gjorde det i finalen 2004. För att inte tala om karaktären Rolf Rygårds total-diss av artisterna 2005. Den bästa presentationen genom tiderna!

Nu till låtarna. Brolle får räknas som huvudfavorit till förstaplatsen. Hans låt är inget som överraskar men det är ett snyggt hantverk. Jag kommer dock inte att lägga min röst på den och detsamma gäller Sanna Nielsen. Det är som alltid väldigt bra framfört men det känns som att Sanna tar ett steg tillbaka i den konservativa riktningen med bidraget I´m in love. Allting låter väldigt bekant och jag hör definitivt ingen vinnare i den låten.

Min röst faller tveklöst på the Moniker. Den gamla Idol-deltagaren Daniel Karlsson framför en låt som tenderar att uppfattas som ett skämt i sin extremt triviala trallstil med en färgglad bakgrund. Faktiskt lika färgglad som Le Kid förra veckan och det intressanta i sammanhanget är ju att båda låtarna har exakt samma titel - Oh my god. Men den här veckans Oh my god är i mitt tycke klart bättre än förra veckans. Många kommer att hata the Moniker, det är jag övertygad om, men om 10% älskar den så röstar de på den och det kommer nog räcka en bit.


Daniel "The Moniker" Karlsson, bäst ikväll

En annan ni ska hålla koll på ikväll är Anniela med startnummer 7. Inte bara för att hon är klart snyggast ikväll utan också för att synth/dans-låten Elektrisk är en riktigt snygg komposition som har en sak som The Monikers låt saknar - en tonartshöjning.

I övrigt så får ni jobba hårt för att inte somna under Elisabeth Andreassens nummer. Det är en ballad som fullständigt saknar hook och en text så fullmatad med klyschor att man undrar om hon driver med oss. 

Christian Walz kommer säkerligen hyllas av kritikerna inför ikväll men det var väldigt svårt att höra hans sång i Scandinavium igår. Det gjorde att jag inte fick något grepp alls om hans låt. Men det känns som en låt som behöver fler lyssningar och Christian gav ett osäkert intryck i rutan. Det är uppförsbacke inför ikväll Christian. 

Slutligen, Christer Sjögren är veckans artist i den fullständigt menlösa sketch-serien med Peter Stormare i huvudrollen. Och Christer går in och slaktar en låt man bara inte får slakta. En låt som måste sjungas med en speciell känsla och inte framföras med en utstrålning som en uppstoppad gädda. Förlåt Tommy Körberg, nu snodde jag ju din sågning av just Christer Sjögren. Jag ska försöka komma på egan sågningar i framtiden...:)

Bortsett från diverse tabbar under sändningen så såg Melodifestivalen 2011 länge ut att inledas precis som planerat. Stabila men ganska tråkiga programledarinsatser, några lyckade och några misslyckade humorinslag och de tänkta bidragen som gick vidare. Och det fortsatte på den inslagna vägen när Danny ropades ut som vinnare MEN en skräll väntade runt knuten och den var jag inte riktigt beredd på - Swingfly.

Det var inte alls oförtjänt för låten Me and my drum har en smittsam glädje och naivitet som jag tilltalas av och refrängen är inte dum alls. Dessutom blev jag glatt överraskad under nummret eftersom refrängsångaren är en gammal idolfavorit - Kristoffer Hiding. Vart har han varit och gömt sig i fyra år?? Jag tyckte att han åkte ut alldeles för tidigt i Idol där han bara kom 6:a så en liten revansch kan vi tala om här. Men statistiken talade helt och hållet mot att den revanschen skulle komma.

För startnummer två brukar ju alltid vara alibi-bidraget som "ska vara glad för att den får vara med och leka men som ingen tar på allvar". Bara två gånger tidigare har en startnummer två gått direkt till final. Det var Sanna Nielsen 2003 och den regisserade fejk-skrällen Marie Lindberg 2007. Det här var något helt annat och även om jag gillade Jenny Silvers låt - och framförallt framträdande - så tyckte jag att den här starten på MF var uppfriskande.

Jag har full förståelse för om många suckade och skakade på huvudet åt Jennny Silvers skamlösa Abba-pastisch. Men hon löpte linan ut och skämdes inte för sig och jag gillade det. Danny var storfavorit innan tävlingen och jag vill nog påstå att han inte bara levde upp till förväntningarna - han var ännu bättre! Hans dans och kameranärvaro var klockren och låten har ett driv som man bara inte kan motstå. Normalt sett har den här typen av klubblåtar svårt att nå ända fram i MF (fråga Alcazar). Men även om den kanske inte vinner så kommer Danny knappast göra bort sig i Globen. Han är för säker för det. Han åkte ut alldeles för tidigt i idol där han bara kom 6:a så en liten revansch kan vi tala om här. Ja, du ser, de två finalisterna har mer gemensamt än du kan tro...

I övrigt då.

De respektlösa presentationerna av artisterna var roliga. Inte minst att det inleddes med Carl Bildts sköna gästspel. Bara att höra honom nämna Melodifestivalen och Eurovision är ju humor i sig. Jag hoppas att vykorten fortsätter i samma anda men kanske att de varierar sig lite till nästa gång. Annars kommer det att bli lite tjatigt.

Nya programledare i MF brukar aldrig rosa marknaden i sitt första program och jag kan inte påstå att jag tyckte att Rickard och Marie briljerade. Men de störde mig inte så mycket heller. Dåliga vitsar som ingen skrattar åt och lite krystade övergångar är vardagsmat i de här lägena och jag tror att Rickard och Marie kommer att bli mer spontana ju längre festivalen lider.

Pausunderhållingen var kass och det är skönt. Jag gillar dålig pausunderhållning för då gör den verkligen skäl för sitt namn - PAUSunderhållning. Det är inte det som ska vara i fokus! Jag vill inte ha några fler Björn Gustafsson. Länge leve den dåliga pausunderhållningen för då hamnar fokus på låtarna och artisterna.

SVT:s produktion runt MF brukar ju normalt sett vara säkerheten själv men ikväll hade de "stolpe ut" eller så hade man inlett förfesten lite för tidigt. Två missar var synnerligen grova. Först råkade de spela Dannys låt i fel läge, vilket gjorde att man kunde räkna ut att han var vinnaren. Och sen visade de upp fel tävlande när det gällde andra chansen och vem som skulle åka ut.

Men det allra största felet är att SVT fortsätter med idiotin att presentera vem som fått flest röster. Allt för att förstöra så mycket spänning som möjligt inför finalen. Även i år kommer kampen att stå mellan 4 - och inte 10 - låtar. Med andra ord delfinalsvinnarna. 2011 är mer likt 1960 än man kan tro. I det årets MF var det just fyra finalister som tävlade..

Nej det var ett tråkigt sätt att sluta den här texten på. Jag är trots allt relativt nöjd med den första delfinalen och jag ser fram emot att höra låtarna i fortsättningen. Jag återkommer inom kort.

Jenny Silver satsar på ABBA i år

I år kan man för första gången inte bara höra låtarna innan delfinalerna utan även se hur det kommer att se ut på scenen i den nystartade Mello-TV:n. Och jag tar det positiva först. Låtarna.

Av den snutt man fick höra och se från gårdagens repetitioner så känns det redan nu som en klar skillnad från förra året. Visst finns kvoteringstänket med i form av alla stilar som ska representeras. Men man har valt att våga satsa på direkta låtar. Hits med andra ord. De som lyste med sin frånvaro förra året. Extra glad är jag över att mer än hälften av låtarna är fullt dansbara och medryckande och det känns som att de inte bara är här för att fylla ut en genre - de är här för att gå till final.

Störst intryck gör Dannys In the club. En låt som låter som den låter - alltså club. Jag känner direkt att det är en låt jag kommer att gilla mer och mer. Det märkte jag bara av det faktum att det var den första låt jag ville lyssna på igen och då blev den bättre. Samtidigt är clubmusik en genre som ofta passat ganska illa för TV-tittarna i det här sammanhanget där tittarna förväntar sig en tydlig ram och en slående refräng. Men jag håller en tumme för Danny.

Jenny Silver gör en skamlös ABBA-pastisch med sin Something In Your Eyes. Men Jenny bör inte skämmas. Det jag hörde var sån musik jag bara inte kan tycka illa om. Även om inte har allt för lång hållbarhet så är det här - i motsats till Dannys låt - konventionellt, tryggt och trevligt.

I övrigt i startfältet då? Dilba öppnar med en medryckande clublåt, precis som Danny, men den känns spontant inte lika stark. Le Kid kör någon slags Aqua-hyllning och om barnen är mobiliserade - och enade - då kan säkert det gå hur långt som helst. Pernilla Andersson uppfyller P4 kvoten (och den ska ni inte förakta mitt herrskap..;) på ett ganska trevligt sätt och delfinalens alibilåt (den som alltid placeras som startnummer två, så även nu) är  någon slags melodiös rap av Swingfly som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Är jag på gott humör kommer jag gilla det.

Trevligt på musikfronten som sagt men jag måste få plocka fram motorsågen också, och det gäller själva programmet Smyglyssna med Elsa. Elsa Billgren (Ernst dotter för övrigt) som är programledare för det här programmet vill gärna förvandla hela Melodifestivalen till Bollibompa. Det är som att SVT väljer att svälja fördomen mot tävlingen med hull och hår och säga till tittarna "ja okej, vi är ytlighetens fanbärare och barnens lekstuga. Nu gör vi för mycket av allt så får ni se hur det blir". Att höra alla artister få berätta om hur häftigt det var att stå på scenen och hur bra repet gick är inte särskilt intressant förrän man sett hela nummret och som tittare kan göra sin bedömning.

Men att jobba som journalist på en Melodifestival är både det enklaste och det svåraste man kan göra. Det enklaste för att alla artister är mer tillgängliga än någonsin. Det svåraste för att de är tillgängliga för att svara på frågor om ingenting alls. Det finns närmligen inte så mycket att fråga om inför en tävling som har med själva tävlingen att göra. Det är delvis därför som jag i år väljer att inte vara ackrediterad någonstans eftersom jag tycker att tävlingen ses bäst från TV-soffan och intervjuer lätt blir överflödiga i det här sammanhanget.

Men förhandstitten är väl värd att se tack vare låtarna. Men spola gärna förbi allt annat. Det är mitt tips. Trevligt tittning!

http://svtplay.se/v/2316495/melodifestivalen/smyglyssna_med_elsa_-_del_1