Schlager-Micke

Anna Bergendahl går ut som nummer 6 i semifinal två i Eurovision Song Contest i Oslo. Det blev klart när de två semifinalerna lottades tidigare idag. Anna är den första som startar efter en reklampaus (som i SVT bara är en, paus) och det har jag svårt att se som något posititvt. Samtidigt har jag hört för få av bidragen i år för att uttala mig om hennes chanser.

Om man ser på vilka länder som är med i Sveriges semifinal så är några så påass starka att man nästan direkt kan räkna de i final. Jag tänker då på Armenien, Ukraina och Turkiet. Men förutom de länderna så blir det intressant att följa hur rösterna kommer att hamna.

Så här ser startordningen ut för de två semifinalerna.

TISDAG

1. Moldavien
2. Ryssland
3. Estland
4. Slovakien
5. Finland
6. Lettland
7. Serbien
8. Bosnien/Herzegovina
9. Polen
10. Belgien
11. Malta
12. Albanien
13. Grekland
14. Portugal
15. Makedonien
16. Vitryssland
17. Island

TORSDAG

1. Litauen
2. Armenien
3. Israel
4. Danmark
5. Schweiz
6. Sverige
7. Azerbajdzjan
8. Ukraina
9. Holland
10. Rumänien
11. Slovenien
12. Irland
13. Bulgarien
14. Cypern
15. Kroatien
16. Georgien
17. Turkiet

Efter att ha summerat låtarna under årets MF så börjar det bli dags att bedöma allt det andra som ingick i produktionen "Melodifestivalen 2010". Vad var flipp och vad var flopp i år?

Programledarna
Trion Zelmerlöv/Meltzer/Lundgren skriver väl inte in sig i Melodifestivalens historia - varken på det ena eller andra sättet. Måns har rakt igenom varit stabil och har verkligen en talang i att leda ett program utan att hetsa upp sig eller tappa kontrollen. Hans sätt att leda omröstningen i finalen och kallprata med alla på alla tänkbara språk var mycket imponerande. Minuset för hans del är väl att han inte riktigt har den komiska tajming som behövs för att det ska bli både roligt och trevligt. Nu blev det mest trevligt.

Christine har däremot haft svårare att ge ett lugnt och behärskat intryck i rutan. Det har tenderat till att bli flams-blicken som bara osar osäkerhet. Och även om hon ibland gjort roliga imitaitoner så drabbades hon av den där "Hey baberiba-sjukan" som innebär att man tar på sig allt för många personer att imitera. Sen när har Anja Pärson pratat dalmål??

Dolph slutligen var ju den som stack ut i första programmet och då levererade han stor humor och show. Hans förmåga att leda programmet däremot var inget vidare. Det var osäkert, fumligt och ibland sa han helt fel saker. Jessica Andersson vann inte MF 2003 med låten I did it for love t.ex. Den genomgående sketchserien hade sina poänger men tappade i kvalitet under turnéns gång.



Scenen
Jag gillar klubbkänslan som scenen vill förmedla men jag saknade en catwalk. Det är för mig ett av de effektivaste sätten att lyfta en låt på att gå ut på catwalken i den sista refrängen. Olas utrusning på den lilla scenen i publiken i finalen var det närmaste man kom och det var samtidigt det bästa framträdandet i finalen.

Bildproduktionen
Mycket bra! Äntligen börjar MF växa ifrån den där tonårsaktiga MTV-produktionen där det ska glidas i 180 på varenda kamera som har möjlighet att röra på sig. I år drog man sig inte för att ligga kvar på en inzoomad bild på artisten i ett antal takter istället för att direkt byta till en glidbild över publiken. Detta gjorde hela programmet betydligt mer behagligt att titta på och bildproducenten Daniel Jelinek är för mig årets bästa deltagare i MF.

Röstningssystemet
Det var väldigt bra att man tog sitt förnuft till fånga och slopade alla duellerna. Det blev total inflation på det förra året. Men förra årets flopp ersattes istället av en ny. Att man i år avslöjade vem som fått flest röster i delfinalerna vilket förstörde en stor del av spänningen för alla, utom de som inte tror på statistik. I ett så öppet startfält så hade finalen kunnat blli hur oviss som helst och jag tycker att segerglädjen grusas för de artister som går vidare som nummer två. Det blir en slags tröstprisvariant att "visst du får sjunga i Globen inför massa människor men chansen till seger har du ju inte". Ändra omedelbart tillbaka till att avslöja de två vinnarna utan inbördes ordning!

Presentationerna
Höjden av menlöshet. Under delfinalerna skulle artisterna berätta om ett minne från när de stått på scen eller liknande och de allra flesta saknade fullständigt förmågan att berätta levande och intressant. De annars så ihopstressade vykorten kändes i år oändligt långa. Det var som att TV-tempot förflyttat sig tillbaka till 1984. Flopp!

Det blev precis som väntat en match mellan Anna Bergendahl och Salem al Fakir igår och det blev som väntat Anna som drog det längsta strået. Hur det kommer att gå i Oslo är omöjligt att säga men risken är givetvis stor att Annas låt glöms bort i ett startfält fullproppat av ballader. Personligen tycker jag att This is my life är välgjord i sin genre och något jag kan tänka mig att slå på i bakgrunden när jag äter middag hemma och ska dricka lite vin (alternativt står i en hiss). Men som scen-låt i de här sammanhangen tycker jag inte att den kommer till sin rätt. Samtidigt kan jag inte påstå att det fanns så mycket annat som var bättre i finalen heller så ska den här typen av låt testas någon gång så är det i år.

Annas seger var ett trendbrott på mer än ett sätt. För första gången på oerhört länge röstar svenskarna fram en riktigt ung artist. Ja, faktum är att Anna är den första tonåringen som representerar Sverige i ESC sedan Carola slog igenom 1983. Efter det så har det allt som oftast varit rutinerade, folkkära 30+-are som vunnit MF, inte minst sedan telefonröstningen infördes. Det är också första gången någonsin som svenskarna röstat fram en ballad till seger. Senaste gången Sverige tävlade med en ballad var 1998 när det fortfarande var det gamla jurysystemet som gällde.

Jag satt som bekant inte i Globen igår utan hos en kompis och kollade, vilket var perfekt. Lite drinkar, mycket chips och bättre platser än första parkett:) Och när jag väl knappade in ett nummer i telefonen för att rösta så föll rösten inte alls på den jag trodde - det blev Ola. Jag tycker att han var den som växte mest i sändning igår samtidigt som jag mer och mer börjat gilla låten Unstoppable. Men att han skulle vara chanslös till segern var jag säker på från början.

Det mest intressanta blev att följa den internationella juryns poäng. Men man kan väl knappast påstå att det var ett entydigt besked som Europa gav till Sverige om vad vi bör skicka till Oslo. Poängen hamnade lite överallt och det fanns ingen tydlig ledare efter att de 6 utländska jurygrupperna röstat klart. Jag läser idag att en del vill slopa den utländska juryn helt till nästa år. Det hade de personerna förmodligen sagt oavsett hur internationella juryn röstat eftersom många musiksnobbar i Sverige alltid har föraktat musik från övriga Europa. I många svenska musikjournalisters ögon är det bara svenskar och engelsmän som vet vad god musik är, övriga Europa betraktas som en korpliga. Jag tycker tvärtom - Kör med enbart utländsk jury nästa år! Det är Umeå, Luleå, Falun, Växjö och allt vad de heter som ska rensas bort. De svenska jurygrupperna är ju fullständigt omotiverade nu när TV-tittarna hör låtarna om och om igen innan finalen. Så några små funderingar från igår.

Vad hade Björn Gustafsson att göra i Salem al Fakirs nummer?? Det var ett populistiskt och totalt mallplacerat grepp för hans låt som gjorde att mina sympatier mellan Salem och Anna flyttades över till Anna. Dessutom tycker jag att Salem var en smula övertänd och även om låten har en bra refräng så är det BARA refräng förutom några inkvoterade verser som är fullständigt obegripliga.

Peter Jöback fick inte sin revansch. Snöpligt nog hamnade han på samma placering som när han tävlade 1990 - 9:e plats. Jag trodde nog att han skulle få lite mer poäng från juryn men den slutliga placeringen är inte ologisk. Hollow kan knappast vara den starkaste låten Peter fått skickat till sig i de här sammanhangen och han har all anledning att tävla i MF igen för Peter Jöback var gårdagens stora flopp. 9:e-plats för en av Sveriges största artister är faktiskt ett fiasko.

Andreas Johnson kom högre upp än vad jag trodde tack vare många jurypoäng. Men hur den internationella juryn kan se vinnarpotential i Andreas låt förstår jag inte.

Christine Meltzers segerintervju med Bobby Ljunggren var en av de mest pinsamma jag sett. Visst, Bobby är ingen lustigkurre direkt utan en man som till varje pris undviker uppmärksamhet, men att försöka bedöma hur den kommer att stå sig internationellt i ESC just när man är i färd att korka upp champangen för att fira MF-segern var kanske inte helt tajmat. Eller som Bobby själv sa: "ööh, hur ska jag kunna veta det???"

Finalens höjdpunkt för min del var pausunderhållningen med duellen Sverige-Norge. Den bästa mellanakten sedan det historiska medleyt i MF 2000. Idén att varva svenska och norska klassiker i tävlingen och dessutom para ihop de som var någorlunda i samma genre var briljant. I synnerhet när Poodles och norska Wig wam varvade sina rocklåtar på scen. Eftersom det var en duell så måste jag ju utse en vinnare. Så här får det bli rond för rond:

Rond 1
Afro-dite Never let it go vs Charmed My heart goes boom
Överskattade Never let it go mot den charmiga tuggummipopen från 2000. Enkel match för norskorna.
Seger till Norge

Rond 2
Shirley Clamp Min kärlek vs Maria Haukaas Storeng Hold on be strong
Mycket jämn duell mellan två riktigt bra låtar som håller för många lyssningar. Marias håller för flest.
Seger till Norge

Rond 3
Marie Rosenmir Nocturne vs One more time Den vilda
Etnoballad-matchen är också jämn. Norges vinnare från 1995 är vacker men Den vilda känns ändå strået vassare.
Seger till Sverige

Rond 4
Lars-Ante Kuhmunen Sami Aednan vs Roger Pontare När vindarna visakar mitt namn
Jojk-duellen var den mest oxotiska med Norges klassiska bidrag från 1980 som det är svårt att inte gilla. Samtidigt gillar jag ännu mer Pontares slagkraftiga vindar så den här ronden går till Sverige.
Seger till Sverige

Rond 5
Wig Wam In my dreams vs The Poodles Night of passion
Den mest underhållande duellen och även om Åge i Wig wam inte sjöng särskilt bra så är deras låt oerhört mycket bättre än Poodles.
Solklar seger till Norge

Rond 6
Towa Carson Alla har glömt vs Hanne Krogh Lykke er
Towa kom in totalt osynk i den här låten och repade sig inte förrän refrängen men motståndet var inte särksilt hårt i det här fallet. Lykke er, Norges bidrag från 1971 är från den tiden som Norge var ett musikaliskt U-land och kom välförtjänt sist om och om igen. 
Seger till Sverige

Rond 7
Kikki Danielsson Bra vibrationer vs Bobbysocks La de swinge
Inget snack. La de swinge är bättre. 
Seger till Norge

Jag tolkar det som den sista duellen eftersom det sen blev ett Elisabet Andreassen-medley snarare än Sverige-Norge-duell med en magisk avslutning av Alexander Rybak.
Norge vinner duellen med 4-3

Ja, det har jag faktiskt. Efter fyra veckors besvikelser över kvalitén på årets Melodifestival så kände jag mer och mer att årets final inte är värd de cirka 600 kronor som biljetten kostar. Så jag tog beslutet igår att sälja biljetten vidare till en annan klubbmedlem. Men jag kommer att resa upp till Stockholm ändå eftersom jag mer än gärna är med på Melodifestivalklubbens fest i samband med finalen. Var jag kommer att vara 20.00 på lördag återstår dock att se.

Som jag nämnt tidigare så tycker jag att bidragen överlag har varit på tok för svaga jämfört med tidigare år och jämfört med vad det skulle kunna ha varit även i år. Jag är ganska övertygad om att det skickades in många bra låtar i år också men att många låtar har sorterats bort till förmån för den musikaliska breddningen av startfältet. Jag känner mig tyvärr ganska likgiltig inför uppgörelsen i år eftersom jag inte tycker att någon låt är bättre än någon annan av de 10 i finalen. Där försvinner också en viktig del av att vara på plats - man vill hålla på någon låt och dras med i de känslomässiga stormarna som en omröstning innebär. Förra året var det Alcazar, året innan Rongedal och året innan det Måns Zelmerlöv.  Även om jag tycker att det blev bra vinnare alla de åren, men årets vinnare blir, oavsett vilken låt det blir, den sämsta sedan 2005. Jag hoppas innerligt att festivalen hämtar sig till nästa år och att inte det här är början på en dödgrävarepok för tävlingen. Jag önskar inte ett nytt 90-tal även om jag förstår att det kommer att bli svårt att upprepa den höga kvalitén och den mediala hypen som tävlingen upplevde under nästan hela 00-talet. Jag kommer fortsätta att gilla den här tävlingen, men jag gillar den inte villkorslöst. Utan bra låtar blir Melodifestivalen ungefär som när fotbollslandslaget spelar kvalmatch utan en enda ordinarie spelare.

Nu handlar dock den här försäljningen inte enbart om en protest mot årets tävling. Melodifestivalen är gjord för TV och bör ses framför TV:n (vilken TV jag kommer att se den framför återstår dock att se). Även om stämningen i arenan är bra så infinner sig den lustiga känslan att "det är alla som INTE är här i Globen som ser den egentliga tävlingen". Framför TV:n har man inte bara första parkett, man kommer närmare än så. Artisten är personlig med dig i soffan - inte med dig i publiken. 

Främsta anledningen att jag varit på plats på många delfinaler och finaler genom åren har varit att träffa alla sköna schlagervänner och ha kul med dom. Den upplevelsen tänker jag inte gå miste om utan ser fram emot klubbens årliga finalfest som sker både före och efter finalen i Globen. Men själva sändningen, den blir som sagt framför en TV-apparat i år och tippa resultat, det kommer jag att göra till pannan skrynklas sönder, precis som vanligt.

Åtta bidrag ska bli två i Andra chansen imorgon, precis som vi vant oss vid de senaste åren. Och liksom tidigare år så har de två planhalvorna där duellerna utspelas fallit ganska ojämnt. På den övre halvan finns Pain of salvation, Pernilla Wahlgren, Crusified Barbara och Pauline. En av de kommer att gå till final och de ska nog alla de vara glada för. Få av de förtjänade att ens komma så här långt i mitt tycke.

Desto högre kvalitet är det på den undre halvan där NEO, Kalle Moraeus & Orsa Spelmän, Alcazar och Jessica Andersson möts. Givetvis borde två av dessa bidrag få båda finalplatserna men nu är ju inte upplägget så. Och jag kan ändå tycka att det är bra eftersom dueller i lagom dos är en mycket bra ingridiens i MF-soppan. Det engagerar på ett nytt sätt (i alla fall när SVT inte kör dueller i varje delfinal, det var oerhört tur att de befriade oss från det).

Jag ger mig på lite resonemang och tippningar för lördagens andra chansen.

Pernillla Wahlgren mot Pain of Salvation
Även om Pernilla Wahlgrens låt är lika modern som en plastcykel så tror jag att hon tar hem den här duellen. Det handlar om det bredaste av det breda mot det smalaste av det smala från Pain of Salvation. Även om sångaren i Pain är riktigt bra så känns Pernillas smällkaramell så oerhört mycket mer direkt, utan att för den skull vara kvalitativ.

Pernilla vidare

Crusified Barbara mot Pauline
Ingen av de här låtarna är någon större favorit hos mig men jag gissar att de hårdrockande tjejerna drar det längsta strået. Pauline må vara en glad färgklick men jag tror att hennes låt väger lite för lätt när Crusified Barbara tänder på sitt fyrverkeri på scenen.  

Crusified Barbara vidare

NEO mot Kalle Moraeus & Orsa Spelmän
Ni vet ju redan att jag rådiggar NEOs låt i år. Den enda femplussaren från mig bland alla de 32 låtarna. "Orsas" låt är inte dålig men Kalle Moraeus såg riktigt skitnödig ut när han framförde låten senast och klarade inte av de höga tonerna i låten. Det blev ansträngt, både att lyssna på och att se. Jag tror och hoppas att TV-publiken föredrar NEOs falsettdisco.

NEO vidare

Alcazar mot Jessica Andersson
Det här är väldigt svårtippat och jag har velat fram och tillbaka. Alcazar har en stark tradition att gå vidare i AC men det har nog mindre betydelse nu. Jag har inte fastnat för Headlines som jag tycker är dussindisco. Jessicas låt är betydligt starkare men hon har en tendens att vilja uttrycka för mycket under de tre minuterna vilket gör att det blir överdrivet. Alcazar gör alltid ett bra jobb på scen så det lutar nog åt...

...Alcazar vidare


Pernilla Wahlgren mot Crusified Barbara
Två minst sagt olika stilar igen och två låtar som är relativt svaga i sin genre. Men Pernillas låt har blivit flitigt omdiskuterad och jag tror att schlager-traditionalisterna kommer att engagera sig mer än hårdrocksfansen i det här fallet. En sak är säker - gayvärlden kommer att ge Pernilla sitt fulla stöd och få dyra mobilräkningar om den här duellen blir av..

Pernilla Wahlgren till final

NEO mot Alcazar
Med risk för att låta allt för partisk så tycker jag att skillnaden i refrängerna borde framgå ganska tydligt när det är två låtar i ungefär samma genre som deltar. NEOs refräng är bättre och om han nu blivit varm i kläderna och sätter allt som det ska så borde det räcka för att vinna även den här duellen.

NEO till final