Schlager-Micke

Med en dryg månad kvar till finalen av ESC så visar oddsen sitt tydliga språk - Danmark är skyhöga favoriter. En koll på sajten oddschecker.com som visar alla de stora bettingbolagens odds visar att samtliga bolag har mindre än två gånger pengarna på dansk seger. I vissa fall är det nästan pengarna tillbaka. Det här är siffror som liknar, ja nästan överträffar, Loreens siffror förra året. Och det är en situation som är minst sagt ovanlig för Danmark. 

 

Det vore fel att kalla Danmark för en storhet i ESC-sammanhang. De har heller aldrig haft någon loser-stämpel som Norge och Finland utan brukar oftast husera i mitten av resultatlistan. Och framförallt brukar de aldrig vara favoriter. 

Emely de Forest med vinnartrofén från Dansk Melodi grand prix

Senast de vann ESC, 2000, var det ingen (förutom Roger Pontare) som nämnde Danmark i förhandssnacket. Då som nu arrangerades ESC i Sverige med den skillnaden att vi är ganska många mil närmare Danmark den här gången. Årets tävling är geografiskt närmare för fler danskar än svenskar så de har ju nästan hemmaplan vilket knappast försämrar deras chanser att vinna. Men är då Only Teardrops en så självklar vinnare i år? Nej de oddsen som gäller nu kan jag inte riktigt förstå. 

 

Oddsen säger i praktiken att det är ungefär 65-70% sannolikhet att Danmark vinner. Och därmed 30-35% sannolikhet att någon annan av de 38 länderna vinner. Det är sannerligen ett tungt favorittryck och jag tycker definitivt att låten är bra men den framkallar inte alls samma självklara vinnarkänsla som Alexander Rybak och Loreen gjorde när man hörde de låtarna. Och hälften av poängen kommer ju från jurygrupper som man inte kan veta riktigt hur de resonerar. Jag ser ingen annan låt som är tydligare vinnare men har svårt att se det så självklart att Danmark tar hem det här. 

Only Teardrops är folkpop, väl paketerat med små korta flöjtpassager och väl framfört av den unga Emely de Forest som har gestaltas som en älva i en eldflängd urskog i det här framträdandet. Emely känns genuin och tar kamerorna bra och låten har en tydlig hook som man rycks med i. Framförallt är det ett väldigt "odanskt" bidrag. Danmark har ju alltid varit det land som exprimenterat minst i de här sammanhangen och på senare år nöjt sig med att skicka en poplåt i mid-tempo som sällan stör någon men sällan engagerar heller. På 80-talet varierade de sig inte särskilt mycket heller men då var det å andra sidan bra nästan jämt:) 

Så det känns uppfriskande att Danmark skickar detta. Om det är vinnande också återstår att se. 

 

 

I måndags var det premiär för den nya "kvitt eller dubbelt"-liknande frågesporten i TV4, Fantasterna. Och det var ju inte vilket ämne som helst som avhandlades i premiärprogrammet, Melodifestivalen. Lämpligt nog var alla de tävlande, Patrik Rosell, Micke Andersson, Zara Zeidlitz, Maria Kinnman och Bubbe Fransson, från Melodifestivalklubben och de är alla personer jag känner mycket väl, inte minst vinnaren Patrik Rosell.

Pär Lernström leder Fantasterna som startade med ämnet Melodifestivalen i måndags

 

Jag vill säga ett stort grattis till alla ni som var med och tävlade. Ni gjorde alla bra ifrån er och inte minst blev jag imponerad över hur lugna och samlade ni verkade vara trots TV-sändning, trots livepublik och trots att både pengar och prestige stod på spel. Extra grattis vill jag förstås säga till Patrik Rosell som ju lyckades vinna allt i en stenhård final mot Micke Andersson och sen plockade hem den dubbla vinsten, 100 000 kronor, genom att klara imponerande många outron av MF-låtar. 

 

Den uppmärksamme tittaren kanske såg att jag skymtade förbi i presentationen av Patrik i programmet. Patrik bjöd in mig när Balubas team var på plats hemma hos honom och vi skulle ha en "spontan" TV-kväll då vi kollade på en gammal festival. Nu är det inte helt ovanligt att jag och Patrik har sådana TV-kvällar (vi bor bara några hundra meter från varann), men vi har definitivt aldrig haft det med kameramän, ljussättare och producenter i närheten :-) Valet föll på MF 1986. 

Patrik Rosell och jag i arenan i Oslo på Eurovision 2010

 

Programmet i stort tycker jag var välproducerat och det var också roligt att få se frågor dyka upp i rutan som är sådana som jag och Patrik ibland diskuterar själva (typ, hur många poäng skilde mellan Martin Stenmarck och Nanne 2005). Frågor som vi tänker att inte särskilt många andra skulle bry sig om. Nu kom samma frågor i TV inför en miljon tittare.

 

Jag blev själv kontaktad av Baluba i höstas och tillfrågad att vara med men tackade nej. Detta av två skäl.

1. I tävlingssammanhang har jag förmodligen Sveriges sämst tävlingsnerver och jag är innerligt glad att det inte blev någon elitidrottsman av mig. Jag älskar att tävla och jag älskar att vinna, men jag säger som den gamle tennislegendaren Jimmy Connors, "jag hatar att förlora mer än jag älskar att vinna". När jag tävlar är jag den typen av person som jobbar mig fram till fem matchbollar, missar samtliga, om ni förstår.. Hade jag varit med i Fantasterna hade jag förmodligen fått ständiga hjärnsläpp och brutit ihop av nervositet. 

2. I mediala sammanhang finns det ofta ett färdigskrivet manus för hur de vill att en fantast eller schlagernörd ska framstå. Att man ska dansa till sin favoritlåt eller sjunga eller bara vara lite galen och jag har väldigt svårt att känna mig bekväm i det. Men presentationerna av de fem tyckte jag ändå såg helt okej ut i rutan.