Schlager-Micke

I dag har jag suttit i pressrummet och sett allt genom TV-rutan under klädrepen. Artisterna har nu repat med de kläder som de ska ha på sig imorgon och alla klipp har nötts in i det sista. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare på vad jag tror men jag är övertygad om vad jag tycker. Tre av låtarna i Karlskrona är de tre allra bästa i år.

Charlottes refräng är sjukt bra, årets starkaste, och nummret är snyggt i rutan men Charlotte går fortfarande bara på halvfart. Hon ler inte in i kamerorna och träffar inte rätt på allt. Men Hero måste bara gå vidare. Annars mår jag dåligt.

Sibel vägrar också att le in i kameran och svajar på en del toner. Hon var tvungen att avbryta mitt i låten då medhörningen inte fungerade. Men låten är dramatisk och om hon bara sätter allt imorgon kan den gå hur långt som helst.

Linda Bengtzing får däremot ut allt hon kan ur sin låt. Det kan inte göras så mycket bättre, men samtidigt har ju folk hört det här från Linda förr. Många tänker säkert att "snälla människa, förnya dig!" och de personerna kan vara ganska många.

Nordman höjer inte partystämningen dierkt och låten är väldigt speciell. Väldigt svårbedömd. Men om det är många som tycker att det är för mycket glitter, klacksparkar och Linda Bengtzing i Melodifestivalen så kommer nog de slänga sig på telefonen och rösta på Nordman. Låten och hela framträdandet är så icke-gay att min kompis glitter-Stefan tappar andan.

Även denna vecka var jag med i Redan Fredag och snackade lite inför morgondagens begivenhet. Jag kan ju erkänna att jag faktiskt inte hade hört Nordmans låt när jag skulle recensera den här. Utan jag gick på vad mina kollegor sagt och la till ordet "svårbedömd" som en slags gardering
Lyssna på rapporten här:

Varje kommun som anordnar delfinal har en så kallad kommunfest på torsdagen. I Karlskronas fall höll den till på en militärbåt som ligger i hamnen. Och att K-krona-borna vill visa upp sin militära prägel var tydligt då alla hälsades välkommen av uniformsklädda personer. De hade även till uppgift att mingla runt på festen. K-krona hade ingen hummer att bjuda på som i Göteborg, men de hade mycket annat i skaldjursväg och man behövde knappast gå hungrig därifrån.


Mums fillibabba Niklas

Torsdagsfesten brukar vara en ganska stillsam tillställning. Artisterna vill ju inte bränna allt partykrut så tidigt i veckan, det är lite orutinerat. Men jag och min MF-klubbkollega hamnade i samspråk med en låtskrivare som deltar i delfinalen i Karlskrona. Jag nämner inga namn här eftersom han nämnde en hel del lite halvkonfidentiella grejer. Han har inte bara med Melodifestivalen att göra utan var mycket delaktig i Idol nu senast. Låten This moment som blev vinnarlåten i Idol var egentligen Carola väldigt intresserad av att tävla med som joker i årets Melodifestival. Samtidigt ville Sony ha den som vinnarlåt i Idol och där kan man ju tala om två lockande alternativ. Inte minst kommersiellt för låtskrivare. Men han sa att den strikt kommersiella bedömningen sa att man tjänar mer pengar på att ha den som vinnarlåt i Idol och så fick det bli. När han sen skulle ringa och meddela Carolas stab att hon blivit bortvald i det här fallet så blev de tydligen vansinniga. Och hur ofta får Carola nobben att framföra en låt? Att Carola sen officiellt sagt att hon tackade nej till This moment är enligt låtskrivaren att döma, ren lögn. Ett sånt nederlag skulle hon aldrig erkänna.

This Moment spelades sen in av de tre sista som var kvar i tävlingen, Marie Picasso, Amanda Jensen och Andreas Sjöberg. Den sistnämnda var ju inte särskilt populär hos juryn som ni kanske minns och tydligen var han helt hopplös i studion när han skulle spela in vinnarlåten. Han satte ingenting. Hela Idol-produktionen var då inställd på att han måste åka ut och därför fick han en helt omöjlig låt att sjunga, Gloria Estefans Conga.
- De satt och letade efter svåraste låten som fanns till Andreas och då kom Daniel Breithotz på den briljanta idén att "ge han Conga, då måste han bara ryka.., säger denna "hemliga" källa.

Mycket riktigt det gjorde han. Konspirationer är inte alltid överdrivna påhitt, ibland kan de uppenbarligen vara sanna.


Glamourdrottningen Perrelli var förstås på plats

Nu har jag hört samtliga låtar i Karlskrona och kan konstatera att om ni missar lördagens sändning så begår ni ett stort misstag. För det här är ett starkt startfält. Mycket starkt. Charlotte Perrellis Hero är en riktig discorökare som egentligen har allt en vinnarlåt ska ha. Trots att Charlotte bara gick på halvfart idag, om hon ens gjorde det, så kändes den grymt stark. Fredrik Kempe vet hur man gör powerrefränger och Charlotte vet hur man vinner. Men inte ens en finalplats kan tas för given i ett sånt här startfält. För vi har ju Linda Bengtzing också och hon levererar ännu en gång ett riktigt starkt nummer och tjejen är på g... Så mycket på g att hon ramlade i sluttampen av hennes låt Hur svårt kan det va? Sen kunde hon inte sjunga mer den gången för hon skrattade så mycket.


Fritt fall för Linda...

Lindas största motståndare är egentligen hennes tidigare bidrag. För det är lätt att jämföra med Alla flickor och Jag ljuger så bra och det är inga lätt motståndare. Men Hur svårt kan det va? är en rockigare variant och dessutom är Linda omgiven av tre akrobatiska dansare med Gällivarehäng. Det lär de iof inte ha på lördag, även om det vore rätt kul. Låten är för bra för att inte gå direkt till final men det är ju samtidigt en kittlande tanke att den skulle kunna hamna i Andra chansen mot "Androla".

Sen har vi Sibel. Jag har aldrig glömt hur bra hon var i Idol 2005. Men efter att Måns, Sebastian, Ola och Anges från samma årgång levererat hits så har det varit helt tyst från Sibel. Hennes låt är extremt svårsjungen eftersom hon ligger länge på varenda ton och få skulle klara av att göra låten rättvisa. Men utifrån hur det lät idag så tror jag svenska folket kommer att bli imponerade av hennes röst. I mitt tycke är Sibels Thats were I´ll go minst lika bra som Sanna Nielsens Empty room, om inte bättre. Här är det skrällvarning.

Sibel i kläder hon inte komer ha på lördag. Då blir det någon ljusrosa historia

Niklas Strömstedt kan bli kvällens stora flopp. Det är inget fel på låten, den är välgjord och småtrevlig, men det sticker inte ut tillräckligt i den här högljudda skaran. Om Patrik Isaksson kom 5.a med en låt som hade en riktig powerrefräng, hur ska det då gå för den här som saknar powerrefräng?

Rapparen Fronda gör någon slags folkhemsrap om hur lite pengar man har kvar efter att betalat hyran (jo tack, jag vet......). Men det hela är inte så charmigt som det låter och Fronda är inte en glädjespridare som Frida Muranius. Snälla svenska folket, få inte för er att den här är genialisk.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är hög "Svenska favoriter 101,9"-faktor på det här startfältet. Pressen har jublant spontant fler gånger än Christer Sjögräs sjunger I love Europe - och det är inte lite.

Nu ska jag snart iväg på kommunfesten som tydligen ska vara på någon båt här i den blåsiga men vackra marinstaden Karlskrona.

Den senaste säsongen av Idol visade med önskvärd tydlighet att något behövdes göras. Programmet blev bra, men tacka inte produktionsledningen för det. Att Idol 2007 blev minnesvärt berodde på att deltagarna var ovanligt bra och att det fanns flera intressanta personligheter som satte färg på programmet. Produktionen i sig däremot lämnade mycket till övers att önska, i synnerhet juryn.



Därför var det bästa som kunde hända att Peter Swartling, Kichti Tomita och Daniel Breitholtz nu lämnar skutan. Att Daniel skulle vara kvar hade varit okej. Han kunde ändå hålla sig till någon form av konstruktivitet. Peter Swartling försökte leverera oneliners, men saknade all tänkbar tajming och självdistans för att det skulle lyckas. Lär dig av Björn Ferry säger jag. Och Kichti förvandlade ju hela programmet till någon slags freak-show där hon själv hela tiden ville spela huvudrollen. Problemet var inte bara att juryn osade pajas - det var att det dessutom var på tok för mycket fokus på de i programmet, trots att de sällan eller aldrig sa något konstruktivt om framträdandena.

Jag tror inte alls att det är ett måste att en jury levereras elaka oneliners för att behålla tittarsiffrorna. Där tror jag faktiskt TV 4 underskattar tittarna om de resonerar så. Folk vill i första hand se en tävling där de lär känna deltagarna och se vem som vinner och vem som försvinner. Försvinner det vassa tävlingsmomentet som det gjorde i kvalprogrammen (där 90% i princip redan var klara för finalen) och det inte handlar om att åka ut - då försvinner publiken. Fame factory hade höga tittarsiffror säsong efter säsong utan att juryn tog allt för mycket plats. Men de var trovärdiga, konstruktiva och absolut inte mesiga.

Det spekuleras redan i nya namn. Folk ropar efter Bert Karlsson. Visst, det vore bättre än Kichti och Swartling men det känns otroligt uttjatat med Bert i rutan i sådana program. Vilka de än blir så blir det en förbättring.

Jag blev intervjuad av Falu-kuriren förra veckan om indie-artisternas intåg i Melodifestivalen. Här kan ni läsa artikeln som var med i lördagens tidning.

Det känns som att svenska folket i år tröttnat på att vara så himla förutsägbara och bestämt sig för att vända upp och ner på allt som tidigare varit. Ingen rap-låt har någonsin varit nära final tidigare, ingen joker har någonsin placerats sist tidigare och att Patrik Isaksson och Ainbusk inte ens tar sig till Andra chansen visar väl ganska tydligt att det är betydligt fler än P4-lyssnarna och svensktoppsmaffian som röstar.


Foto: Melodifestivalklubben

Det har nästan blivit som en "katt och råtta"-lek mellan folket och proffstyckarna och det är en ganska tacksam lek för folket. Det är ju de som bestämmer. Ena veckan röstar de fram traditionell schlager och inför nästa delfinal säger pressen "jaha det är SÅ de tänker", sen röstar de på ett nytt sätt nästa vecka....Men BWO gjorde något så unikt som att hålla för trycket och gå vidare. Kanske var det egentligen den största skrällen detta galna MF-år?

Nej självklart var gårdagens stora skräll Frida och Headlines. Jag tycker inte att låten håller finalklass. Den förmedlar mycket positiv känsla och geniun glädje och Fridas varma personlighet har verkligen gått genom rutan. Men låten var inte mycket till låt. Då tycker jag det är märkligt att inte den andra "Hits for Kids"-låten fick fler röster. Caracola var klockrena i rutan, nummret satt perfekt och även om låten kan ses som en ren pastich på hela schlagergenren så är den fantastiskt effektiv. En mer direkt låt är svår att tänka sig. Nu ställs de mot Ola i Andra chansen och där faller mina röster definitivt på Caracola.  

Patrik Isaksson tycker jag slarvade bort ett vidare avancemang på flera faktorer. Han ville för mycket, var fullständigt felstajlad med en hopplös kostym, borde använt catwalken i höjningen och framförallt - jag är helt med dig här Brita - Under mitt tunna skinn är den sämsta titel jag hört på en låt. Jag trodde ändå det skulle räcka lite längre för låten är för bra för att lämna oss redan nu. Refrängen och sista höjningen är riktigt bra.

Men en sak ska Patrik ha full cred för. I ögonblicket då Luuk hans finalplats rök så visade han känslor. Jag är så trött på det där hyckleriet att man i MF aldrig får vara besviken om man har misslyckats. Då hängs man ut i tidningarna som bitter och dålig förlorare. Alla vet ju att det är en tävling och att det ligger mycket i potten. Klart att man ska få vara besviken och förbannad när man just gått miste om en 4-miljoners TV-publik, ett fullsatt globen och säkerligen en fullbokad sommarturné.......Just ögonblicket när den sista platsen ska läsas upp är så nära en straffläggning i fotboll man kan komma i schlagersammanhang. En halv sekund - sen skriker den ena av euforisk glädje och den andra bankar sitt huvud i frustration. Jag älskar det. Jag vill ha mer "straffläggningar" i schlagervärlden.

# BWO:s scenkläder var helt fantastiska. Bard som Gustav Vasa! Underbart. Nummret som helhet var det kanske bästa i MF hittills och de hör självkart hemma i finalen. Men jag har ändå svårt att se de som vinnare.

# Ainbusks 6:e plats för överraskande men fullt välförtjänt. Josefin Nilsson är inte Sanna Nielsen. Hon har alltid en tendens att vara överteatralisk och dessutom sjöng hon bitvis riktigt falskt. Jag beklagar inte deras fiasko på något sätt.

# Eskobar var platt fall på scen. Att stå stilla, knappt röra en min och inte ens ge TV-tittarna chansen att se en min för att det är en fet mikrofon i vägen hela tiden är självmål på alla tänkbara sätt. Synd på en låt som ändå innehöll en riktigt snygg refräng.

Nu har jag lyssnat på SVT:s hemsida på de snuttar man kan höra av bidragen i Linköping och det här låter som ett riktigt starkt startfält. Dessutom oerhört svårtippat då det saknas någon riktigt kalkon som man direkt kan tippa på sistaplatsen.

1. BWO - "Lay your love on me"
Den är inte lika effektiv som Temple of love från 2006 men som alltid gör BWO väldigt bra dans/pop. Den här kommer garanterat att leva vidare efter festivalen men någon finalplats ska de absolut inte vara säkra på. Fast jag varken vågar eller vill tippa de till Andra chansen.

2. Mickey Huskic - "Izdajice"
Det är inte ofta man hör balkanballader i Melodifestivalen så det känns verkligen som att det är dags. Men var det här verkligen den bästa balkanballaden som skickades in? Den känns mycket svag för sin genre och framförallt är det på tok för mycket ord vilket gör melodin orytmisk. Förtjänar att komma sist, men sådana här låtar kommer sällan sist, även om de är dåliga.

3. Frida Muranius feat. Headline - "Upp o hoppa"
Det lilla jag hann höra så låter den väldigt medryckande och rolig. Och så länge Markoolio inte är med i MF så får vi nöja oss med den här som är en något sämre variant. Men den är betydligt bättre än sommarskräpet  Dunka mig gul och blå.

4. Thérèse Andersson - "When you need me"
En opera-schlager och det är alltid intressant. Kanske den mest svårtippade i hela startfältet. Låten låter som något finska Nightwish hade kunnat göra som ett av sina snällare spår och det kan funka. Möjligtvis skulle refrängen varit lite gladare och "hookig". Hmm, var tusan ska jag tippa den här?

5. Patrik Isaksson & Bandet - "Under mitt tunna skin"
Om svenska folket röstar efter den bästa refrängen, vilket de ofta gör, då går Patrik Isaksson till final. Det här är absolut den låt jag fastnade mest för efter första lyssningen och om han gör låten rättvisa på scen så kommer jag att slänga mig på telefonen. Versen är ett hafsverk. Men det kanske spelar mindre roll för i Melodifestivalen är det refrängen som är rodret i hafs-skutan.

6. Caracola - "Smiling in love"
Tuggummipop i ordets rätta bemärkelse och jag kan inte låta bli att gilla det här. För man blir glad. Nej okej, inte redaktionen på DN kultur kanske, men vad spelar det för roll. De röstar ju ändå inte. Om tjejerna i Caracola sjunger rent och går genom kameran så blir den här livsfarlig. En outsider!

7. Ainbusk - "Jag saknar dig ibland"
Musikaliskt innehåller den inget nytt, men det gjorde i och för sig inte Sanna Nielsens Empty room heller. Men Sanna hade förmågan att förvandla låten till en personlig berättelse som alla kunde ta till sig. Jag tror inte att Josefin Nilsson har samma förmåga. Går den vidare så är det förmodligen för att den är den enda klassiska svensktoppsballaden i startfältet och i finalen skulle den vara chanslös mot Sanna.

8. Eskobar - "Hallelujah new world"
Intressant med Indieband i festivalen och låten är inte dum. Refrängen är melodiös och snyggt gjord men om de kommer att köra med en nedtonad indie-attityd så kommer inte folk att slänga sig på telefonen. Här tvingas de kompromissa, men är Eskobar beredda att köra med kameraflörtar?

Som helhet så tycker jag att det här låter lovande. Faktiskt snäppet bättre än de två första delfinalerna. Om jag hade tippat efter hjärtat förra veckan så hade jag i princip haft rätt på alla placeringar men hur ofta tippar man så? Om jag tippar efter hjärtat nu så säger jag BWO och Patrik Isaksson i final med Caracola och Eskobar till Andra chansen. Men Ainbusk kommer säkert att tränga sig i någonstans där.  

Jag tycker ofta att det är riktigt roligt med konspirationsteorier och det verkar Wille Crafoord tycka också. I ett program i kanal 5 så påstår han att SVT medvetet satte Carola i Andra chansen för att skapa mer spänning i Melodifestivalen. Att hon med andra ord egentligen fick flest eller näst flest röster i Västerås men medvetet placerades på en annan placering för att öka spännignen i programmet. Det här låter som ett dåligt skämt - och det är det förmodligen också. Jag tror inte alls att Wille Craforrd verkligen tror på det där själv utan det är i så fall mer sannolikt att han tillhör gärningsmannaprofil nr. 2 (från inlägget om gärningsmannaprofilen som ni kan läsa längre ner). Alltså att han tröttnat på allt det präktiga och välkammade i årets festival och vill röra om i grytan lite.

Precis som Christer Björkman säger i artikeln så är det inte ens SVT som räknar rösterna, det är Telia. Därmed blir konspirationen ännu mer osannolik. Varför skulle då Telia få för sig att göra det? Har de blivit mutade av Alexander Bard?

Jag utgår från att allting är ett "roligt utspel" från Willes sida och sånt piggar alltid upp. Men det som är det riktigt kalkon-mässiga i det här är att folk verkar ha gått på hans skämt för 50% håller med Wille när de svarar på "dagens fråga".

Underskatta aldrig svenska folket........eller är det kanske just det man ska göra?

SVT har nu dementerat uppgifterna om röstsiffrorna från delfinalerna. Ni kan läsa deras dementi här

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/melodifestivalen2008/article1876531.ab

Som flera uppmärksammade tidigare så stämde inte röstantalet med det sammanlagda antalet så deras dementi förefaller helt rimlig. Men nu ställer sig alla frågan vem som lagt ut det och varför.

- Det är tråkigt att någon av ren illvilja sprider falska uppgifter, säger Christel Willers, projektledare för Melodifestivalen, enligt Aftonbladet.

Ren illvilja kan det ha varit, men det kan finnas fler orsaker. låt oss nu laborera med lite olika teorier. Tre så kallade gärningsmannaprofiler som man säger på polissvenska.

1. Den som lagt ut det är ett hängivet Carola-fan som insåg att alla tänkbara krafter måste mobiliseras inför Andra chansen. Vad passar då bättre än att köra med det gamla hederliga knepet skräckpropaganda. Genom att visa hur läskigt nära Carola & Andreas Johnson var att åka ut i Västerås så kommer ingen som gillar Carola att nonchalera situationen i Andra chansen utan direkt slänga sig på telefonerna.

2. Den som lade ut detta har slitit sitt hår i förtvivlan över den brist på förnyelse som svenska folket visat. Aldrig något vågat, trendigt och spännande utan alla som gått vidare har varit så överdrivet putti-nuttiga. Folkhemstrevliga Christer Sjögren, den lika trevliga Sanna Nielsen, det söta flickebarnet Amy Diamond och Rongedal-bröderna som slog igenom i det ännu trevligare programmet "Så ska det låta". Inga skandaler så långt ögat når, då gäller det att skapa en skandal själv. Hitta på lite röstsiffror, det finns alltid någon som går på det....

3. Den som lade ut det är en arbetslös schlagernörd som har alldeles för mycket tid och alldeles för lite att göra. Nej, jag syftar faktiskt inte på mig själv även om jag medger att delar av gärningsmannaprofilen stämmer i det fallet. Eftersom det ännu inte förekommit några siffror i festivalen, bara placeringar, så har abstinensen efter statistik gjort situationen ohållbar. Varför då inte fantisera ihop lite siffror som det mycket väl kunde ha varit. Det är så jobbigt att behöva vänta ända till efter finalen då siffrorna offentliggörs.

Scandinavium, 9 februari 2008 Nedan presenteras låtarna i startordning

TV-tittare: 3 240 000^[2]

Telefonsamtal: 600 804^[3]

Deltävling 2: Västerås

ABB Arena, 16 februari 2008 Nedan presenteras låtarna i startordning.

TV-tittare: 3 340 000

Telefonsamtal: 752 537 (Nytt deltävlingsrekord för Melodifestivalen)

Siffrorna kan mycket väl vara påhittade. Men då kan man ju undra hur roligt liv man har om man orkar sätta sig och plita ihop alla de här siffrorna. Dags att skaffa sig ett jobb då kanske?

Eftersom siffrorna togs bort igår så är det bara tomma rader nu om ni går in på Melodifestivalen 2008 på Wikipedia. Men eftersom tidigare versioner sparas på Wikipedia så kan ni läsa samma siffror här:

http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Melodifestivalen_2008&oldid=6001071

Ursäkta om jag fortsätter att tjata om Carola här men det är ju den stora snackisen i helgen så jag måste bara ta lite till om det. För efter att ha sett hela programmet från igår en gång till så känns det verkligen som att det var Sanna som tog Carolas röster. Jag har själv läst reaktioner från folk jag känner som är hängivna Carolafans men som röstade på Sanna igår. För Sanna gjorde allt det som Carola brukar göra så bra. Total närvaro, en klassisk låt som folk känner igen och förstås magisk sång. Sanna var mer Carola än Carola själv helt enkelt.

Nu tycker jag inte att Carola gjorde dåligt ifrån sig alls. Hon var lika proffsig på scen som alltid men hon gjorde ett nummer som hennes fans inte kände igen henne i. Carola goes U2, nej då hamnade sympatierna istället hos Sanna vilket jag tycker kan betecknas som en slags sund otrohet hos ett hängivet fan.

Men om "Androla" som de numera kallas missar finalen så är det ironiska att det kanske ändå är Andreas Johnson som förlorar mest på det. Visst är det surt för Carola att hennes fasad av oövervinnerlighet hamnar på sniskan men känner man henne rätt så kommer hon fortsätta vara Sveriges kändaste artist ändå. När hennes karriär kommer att summeras så finns det tillräckligt mycket glimmrande ögonblick att plocka fram så ett litet fiasko lätt glöms bort. Ta Ingemar Stenmark som exempel. Få minns idag att han faktiskt åkte sju år i världscupen efter sitt sista guld i ett stort mästerskap utan att vinna något stort. Eller John McEnroe. Det folk minns honom för idag är att han var mannen som slutligen besegrade Björn Borg, inte att han knarkade bort ett helt år och sen spelade i många år på touren där han var en skugga av sitt forna jag och snarare var en slags cirkushäst som gjorde pajiga utspel och aldrig presterade någonting.

Men om One love missar finalen så kommer Andreas Johnson för alltid att bli ihågkommen som en förlorare. Mannen som var evig tvåa och inte ens lyckades vinna när han tog hjälp av Sveriges största artist. Han förtjänar ett bättre öde och One love håller absolut finalklass. Men det vore på ett sätt skönt om den inte gick vidare för då blir det total fokus på TÄVLINGEN och LÅTARNA istället för massa märkliga citat från Carola, snack om stalkers som försöker komma in på efterfesten, Gert Fylking, Tito Beltran, Runar.....Ja, ni vet. Carolamania.

Jag passar på att slänga ut en ny lista mitt i all schlagerhysteri. En lista som kan förändras inom några veckor, det handlar nämligen om delfinalerna. Sedan 2002 så har det varit fyra delfinaler varje år som bekant och jag tänkte nu ranka de fem bästa och de fem sämsta. Den senaste delfinalen i Göteborg platsar inte på någon av listorna utan var ganska genomsnittlig tycker jag. Men så här är listan i nuläget.


De Bästa delfinalerna

1. Delfinal 4 i Gävle 2007
Aldrig har konkurrensen bland de fem bästa varit så hård som i Gävle. Andreas Johnson och Sarah Dawn Finer gick vidare, Magnus Uggla och Sanna Nielsen till Andra chansen (Sanna senare till final medan Uggla halkade på målsnöret i Andra chansen) och After Dark 5:a med den genialiska Åh när ni tar saken i egna händer. Omänskligt hård konkurrens!

2. Delfinal 4 i Malmö 2004
Märkligt nog den enda delfinal som hållits i Sveriges tredje största stad men det kompenseras av ett fantastiskt startfält. Vinnaren Lena PH, klassikerna La dolce Vita och Min Kärlek och en Andrés Esteche i högform. Brandsta-Glenn var chanslös i det här startfältet med sin Boom bang-a-bang, och det var nog ingen slump att han placerades i det här startfältet. 

3. Delfinal 2 i Göteborg 2003
Fame, Sanna Nielsen, Alcazar, fjolårssuccén Bransta city släckers, Pandora....Ja inte ens Alcazar lyckades ta sig direkt till final med Not a sinner nor a saint och Brandsta-Glenn hamnade även här i det tuffaste startfältet. Jag tror inte det var en slump här heller....

4. Delfinal 1 i Göteborg 2005
Det var ett enormt slöseri med bra låtar i den första delfinalen 2005. Speciellt med tanke på att det inte kom särksilt många bra i de övriga tre delfinalerna. Både Linda Bengtzing och Alcazar som hamnade i Andra chansen här gick till final och det säger inte lite. Karl Martindahl och Johan Becker hade oturen att hamna på den försmädliga femteplatsen när Shirley Clamp och en comebackande Nordman gick direkt till final.

5. Delfinal 3 i Örnsköldsvik 2007
Fördelningen av låtarna 2007 är värt att diskuteras. I princip alla låtar med vinstchans bakades in i de två sista delfinalerna som blev alldeles för tuffa. Inte ens Sonja lyckades gå direkt till final från det här heatet med För att du finns. Och självaste Magnus Carlsson missade både final och Andra chansen med Live forever. Glömde jag nämna att Måns tävlade med Cara mia här...


De sämsta

1. Delfinal 2 2005 i Linköping
Jag tycker synd om de som satt i Cloetta center den här kvällen. De borde få pengarna tillbaka. Bidragen var rent skräp, den enda som var bra var Arja Saijonmaa och hon kom sist! Till och med programledarna Henrik Schyffert och Erik Haag var usla och vem kan idag nynna på Sanne Salomonsens Higher ground som gick vidare härifrån?

2. Delfinal 3 2002 I Sundsvall
Hanna och Linas Big time party gick till final härifrån. Det var den sämsta låt som någonsin gått till final - fram till för en vecka sen....Men faktum är att det inte fanns mycket som var bättre i detta usla startfält. Det var mest menlösa dansband, och så Rolf Carlsson förstås....

3. Delfinal 1 2007 i Jönköping
De två finalisterna Anna Book och Tommy Nilsson lyckades sammanlagt skrapa ihop en poäng i finalen. Det säger det mesta.

4. Delfinal 2 2006 i Karlstad
Magnus Carlsson till final med sin i särklass sämsta låt någonsin. Kikki till final med sin i särklass sämsta låt någonsin. The Elephantz! Tidernas kalkon. Nej den här kvällen hade inte jag kul framför TV:n.

5. Delfinal 2 2007 i Göteborg
2007 fick verkligen en mardrömsstart, efter två veckor fruktade jag en katastrof. The Ark är det enda ljuset i Scandinaviums mörker här. Jimmy Janssons låt var patetisk, Jessica Anderssons likaså. Marie Lindberg...Nej, inga fler kommentarer nu är listan slut.

Att Christer Björkman spelar på bidragen som tävlar i Melodifestiavlen ser inte särskilt bra ut. Om han hade ringt och röstat på någon av låtarna hade det om möjligt sett ännu sämre ut. Som jag uppfattat Christer Björkman så är han knappast någon myglare, han är bara alldeles för ärlig när folk frågar. Han lever verkligen för den här tävlingen och är väldigt noga med att tävlingens trovärdighet inte skadas. Förmodligen såg han det här som en ren baggis. Men visst, det var ganska onödigt att spela på låtar som tävlar i hans egen tävling, även om satsningen nu gjordes då hans möjlighet att påverka resultatet var noll. Men jag kan förstå att Christer blev lockad av det där oddset. 30 gånger pengarna på att Christer och Amy skulle gå till final! Jag fattar fortfarande inte hur det kunde vara sådana odds. Men det är bara att gratulera de som var uppmärksamma och nappade. Så grattis fisken!

Hotell Opalen var festskådeplatsen för årets första efterfest i Melodifestivalen. Stället ligger bara ett stenkast från Skandinavium och när jag och mina kollegor från Melodifestivalklubben anlände vid halv 12-tiden var festen i full gång. Lördagens två stora vinnare, Amy Diamond och Christer Sjögren verkade ha en synnerligen lugn kväll. Amy sågs inte till alls medan Christer satt vid sitt bord hela kvällen, så jag förstår att kvällstidningarna måste ha haft problem när de tryckte dagens löpsedlar. Varken "Den galna efterfesten" eller "Röstkaos under sändningen - telefonlinjen brakade samman" funkade den här gången så de fick helt enkelt välja något annat.

Även om Face-84 kom sist så var det deras låt som spelades flitigast igår. Varje gång den kördes så var tjejerna direkt uppe på dansgolvet och vi har knappast hört den för sista gången. Något säger mig att en ny kultlåt har fötts och den kommer säkerligen att dyka upp på diverse grillfester i sommar när någon festprisse greppar gitarren efter ett antal burkar Pripps.

Face-84 efter några glas vin

Bland övriga celebriteter igår så gjorde Lena PH ett gästspel och hon var flitig på dansgolvet. Även Fredrik Lindström var på plats och man glömmer lätt hur STOR mannen är. När jag pratade med honom så var det som att titta upp i en skyskrapa.

Även om lördagens efterfest kanske inte var den vildaste man varit på så blev det en bra slutpunkt på tre extremt intensiva dagar. De kommande två deltävlingarna kommer jag att se från TV-soffan och det känns som ett välbehövligt break. För efter många glas vin, färre timmars sömn och skallen full med nya schlagers så blir man ganska slut. Men jag ser fram emot fortsättningen av Melodifestivalen 2008.

Melodifestivalen 2008 inleddes med att den tysta majoriteten gav en fet känga mot etablissemanget och på ett sätt var det en ultimat start. När Luuk läste upp honom som finalist så hade hela pressen samlats i presscentret och såg det hela på TV. Det blev dödstyst, sen hörde man ett rejält garv från Aftonbladets krönikör Markus Larsson. Och om jag ska se något ljus i detta faktum att startfältets sämsta låt tar sig till final så är det att det här ökar schlagertempen ytterligare några snäpp. För låtar som delar Sverige är bra för tävlingen, i synnerhet när expertisen får sig en knäpp på näsan. Christer, Carola, Charlotte, BWO...jag vill inte gå händelserna i förväg men det känns som att årets festival kan nå upp till en ny kokpunkt som aldrig tidigare skådats.

Dessutom är det lite komiskt med denna Christer Sjögren som gått runt och småmyst för sig själv hela veckan trots att tidningarna har tävlat i hånfulla sågningar. Sen går han till final och han ser exakt lika småmysig ut. När jag talade med textförfattaren till den konstnärliga lyriken, Ingela "Pling" Forsman, efter sändningen så var hon också lika cool. Hon tyckte att många formuleringar var riktigt roliga, men hon hade aldrig, trots 33 låtar i tävlingens historia, varit med om att bli så här sågad.

Amy Diamond var självskriven i final, speciellt när hon om möjligt var ännu bättre i sändning än tidigare under veckan. Låten är bra, men Amy är ännu bättre. Men varför lästes hon upp sist? Givetvis borde de ha sparat Christer till sist för så hade det varit mycket mer ovisst vem som hade gått till final.

Kristian Luuk kändes varm i kläderna redan från början och bortsett från det där med Suzzie Tappers sjukdom så var han rakt igenom bra. Han kompromissar inte bort sin stil utan håller en lagom nivå mellan ironi och folklighet.

Tummen upp

#  Sketchen i början med Arja och Lasse Berghagen var klockren.

# Björn Gustafssons första inhopp med fadderbarnet var riktigt fyndigt. Betydligt bättre än hans "What is love"-dans som kändes lite fantasilös.

# Den tråkiga mellanakten. Det är väl inte bra med ett dåligt pausnummer säger ni. Jo, det är precis vad det är. När man proppas med nya skämt och låtar och uppmaningar att rösta så är det exakt vad man behöver: Tre minuters riktigt tråkig menlös dans. Det var alldeles utmärkt för nån gång måste man ju hinna rösta också.

Tummen ner

# Marie Lindberg-tjafset.
Snälla bespara mig. Christer Sjögrens avancemang igår var en större skräll än Marie Lindberg förra året och helt ärligt så berörde den mig mer.

# Morgan Pålsson.
Hipp-hipp-reportern brukar vara rolig men hans sketch igår kändes väldigt 90-tal. Men jag är inte orolig, de bör kunna bättra sig längs mer vägen.

# Backstage-intervjuerna.
Det finns ett stort problem med intervjuer direkt efter ett scenframträdande, det tar fram det mest korkade ur folk. När man gett järnet i tre minuter så är man utpumpad rent mentalt och då blir det mest menlösa sportsvar. När "intervjuaren" dessutom saknar all känsla för tajming så blir det bara dåligt.

Line Of Fire"  - E-type & the Poodles
Versen är mycket lovande och det är en perfekt starter på årets Melodifestival, men jag hade väntat mig lite mer av refrängen. Men framträdandet är maffigt och när Poodles-sångaren Jakob Samuel blir kastratsångare i slutet av låten då känns det vasst. 
Mickes betyg: 4

Alla gamla x" - Face-84 
Låten kändes som ett skämt första gången man hörde den, men texten är väldigt rolig och på något märkligt sätt smittar den av sig. Den är kriminellt trallvänlig men man har svårt att fatta att tjejerna faktiskt är födda 1984. 1994 hade varit mer sannolikt. Tittarna på lördag kommer bara höra låten en gång och dessutom finns det påtagliga brister i sången som inte lär bli bättre på lördag. 
Mickes betyg: svag 3:a 

Deja vû" - Velvet
Klockren eurodisco, varken mer eller mindre. Ni kommer känna att ni har hört den förr men det behöver i sig inte vara en nackdel. En nackdel är dock att discopubliken inte är tillräckligt stor så det räcker nog inte att nummret är perfekt koreograferat och väl sjunget.
Mickes betyg: stark 4:a

Lullaby" - Brandur
Väldigt svårtippad. Det är en vacker låt, stämmningsfull i moll med begravningskören i bakgrunden. Brandur kommer säkerligen att få en hel del tjej- och gayröster och han är duktig och går genom rutan. Som ni märker är det här svårtippat men problemet är att den behöver många lyssningar.
Mickes betyg: svag 3:a

That's Love" - Michael Michailoff
Visst kan man rippa Karl Martindahl om man tycker det är kul men låten är inte särskilt kul för det. Opersonlig och tar inte vägen nånstans. Gonatt!
Mickes betyg: 2

Thank You" - Amy Diamond
Ruskigt effektiv poplåt som framförs oerhört proffsigt av Amy. När energiknippet från Jönköping stormar fram kommer inte många att kunna stå still. De är redan på väg till telefonen. Precis som i E-type och Poodles så är versen bättre än refrängen men det här räcker gott och väl ändå till final. 
Mickes betyg: stark 4:a

Visst finns mirakel" - Suzzie Tapper
Mycket svårbedömd. Jag tycker inte att hennes framträdande är starkt men det tyckte jag inte heller att Serbiens Marija Serifovic var förra året. En journalist på GP som jag pratade med i pressrummet sa att den avskalade enkla grejen var det som gjorde att den stack ut bland alla bomber, grisfester och Amy Diamond. Och hon kanske har rätt. Men än så länge har jag inte fastnat för den. 
Mickes betyg: 2

I Love Europe" - Christer Sjögren 
Jag har redan sagt det mesta om den här låten och det änns lite fantasilöst att fortsätta såga så jag säger helt enkelt att Christer hör hemma i tävlingen. För den här låten kommer det snackas om, länge. 
Mickes betyg: 1 

Igår var jag tillsammans med ett tiotal medlemmar ur Melodifestivalklubben på en Melodifestival av gammalt snitt i Berwaldhallen. Det var en salig blandning av artister från festivalens historia som framförde sina egna bidrag + ett antal till framför en 26-mannaorkester under ledning av, förstås, Anders Berglund. Rena julafton för MF-nostalgikerna med andra ord. Även om jag fortfarande tillhör gruppen som inte vill återinföra någon orkester i Melodifestivalen, utan tycker att den bästa tiden är nu i det här fallet, så måste jag ju säga att det var en fantastiskt bra konsert. Det var också väldigt intressant att höra låtarna som tävlat efter att orkestern skrotats som nu framfördes med orkester.

Det var sammanlagt 9 artister som uppträdde. Det skulle vara 10 med Lasse Lönndahl var tvungen att ställa in. Artisterna var: Annelie Rydé, Svante Thuresson, Linda Bengtzing, Towa Carson, Ann-Christine Bärnsten, Anders Glenmark, Cecilia Wennersten, Alcazar och Janne-Lucas. Då vi satt på rad 2 så kunde man följa allting väldigt bra och samtliga i publiken fick också rösta på det bästa framträdandet. Min topp-5 av framträdandena blev inte alls som jag hade tänkt mig först, då vissa låtar helt klart är starkare än andra. Så här blev min personliga ranking av topp-5 när de 9 numrena var över.

5:e plats: Alla flickor - Linda Bengtzing
Linda ska upplevas live för hon är verkligen en scenartist som fångar publiken. Men det visste jag redan, däremot visste jag inte hur Alla flickor skulle låta med orkester. Den sackades något av orkestern tyckte jag och kom inte riktigt upp i samma standard som studioinspelningen.



4: plats: Växeln hallå - Janne Lucas
Janne-Lucas kan inte beskyllas för att vara glamourens fanbärare direkt. Han var klädd i snickarbyxor och envisas alltid med att ha sin keps på sig, vilket gör att det kändes som att Berwaldhallen släppt in honom direkt från Statoil-macken. Det här var den låt jag tänkte rösta på - innan föreställningen. Låten är en av mina absoluta favoriter och den gör sig alltid bra live. Statoil-Janne levererade stabilt, ungefär som jag förväntat mig.

3:a Alla har glömt - Towa Carson
Melodifestivalklubben har en lite speciell relation till Towa då flera av oss känner henne personligen. Men det är krut i tanten det kan man lugnt konstatera och hon var bara 8 röster från att vinna omröstningen bland publiken.

2:a Not a sinner - nor a saint - Alcazar
Det var hög medelålder och ännu högre slipsfaktor bland publiken i Berwaldhallen. med andra ord, kanske inte Alcazars hemmaplan men trots det så vann de hela omröstningen och det var inte oförtjänt. Det är lätt att imponeras över hur snyggt synkade de är på scenen. Och discodängan Not a sinner - nor a saint visade sig funka alldeles utmärkt med orkester. Det blev ett grymt drag, men de fick inte min röst...

1:a Upp över mina öron - Anders Glenmark
..den gick till Anders Glenmark och det hade jag inte trott innan kvällen. Framförallt beroende på att jag alltid varit lite besviken på den här låten. När Orup & Glenmark tävlade 1989 så stod båda de på topp och jag tyckte att ett sådant dream-team borde kunna tävlat med en bättre låt. Men allt det där är glömt nu efter igår. Anders Glenmark var helt fantastisk! Det är lätt att glömma hur duktig sångare han faktiskt är. Och när han kombinerar detta med att vara hur naturlig som helst på scenen, ja då var min röst klar.



Konferencier för kvällen var Lill Lindfors. En av våra få riktiga primadonnor. Men en primadonna på rätt sätt. Lill är den enda programledaren i eurovisionens historia som kunnat leda en sändning och få det att verka som att hon kände hela publiken + alla hundratals miljoner tittare. Hon röstas alltid fram som tidernas bästa ESC-programledare och det är hon också. Hon var förstås lika bra igår. Konstigt att man inte sett henne oftare som programledare i TV eller på galor och liknande. Hon är ju så självklar i strålkastarljuset. Gå aldrig i pension Lill!

Efter pausen då alla fick rösta följde akt 2 då artisterna framförde hits som de inte nödvändigtvis tävlat med själva. Höjdpunkten här - och den enda som jag gav en "standning ovation" - var Linda Bengtzing som framförde Lena PH:s Om igen. Hon gjorde låten bättre än vad den egentligen är och det är just sådana tillfällen som ger den där riktiga kicken. Den kicken hoppas jag att jag får uppleva de närmaste veckorna för nästa helg börjar det ju.

Berwaldhallen blev den perfekta uppvärmningen för Melodifestivalen 2008.