Schlager-Micke

Det behövdes ingen sprutande pyroteknik, inga spektakulära klädbyten eller ens ett aprikosträd för att vinna Eurovision i år. Det räckte med en tysk Lena med lustigt engelskt uttal och det var inte så illa det heller. Hon stod bara rakt upp och ner och körde sitt race och det räckte för att charma hela Europa. Faktum är att hon knappt en tog en kamera rätt men det är det här som är så facsinerande med Eurovision. I år räckte det med en bra låt och en skön tjej för att vinna och det var en väldigt bra segrare i mitt tycke.

Tyskland har en historia i den här tävlingen att aldrig palla för favorittrycket. För favoriter är de allt som oftast. Trots det har de bara vunnit tävlingen en gång tidigare, 1982, så ni förstår att det här var ett smått historiskt ögonblick och det var kul att se Lena så genuint chockad som hon verkade vara efter segern. I ett av de öppnaste, mest svårtippade - och definitivt bättre - startfälten på senare år blev segermarginalen till slut ganska stor. Och det var gott om tyska flaggor både i arenan och på stan i Oslo efter finalen. Tyskarna är, tillsammans med svenskarna, alltid den största gruppen som åker på Eurovision och de hördes bra i arenan det vill jag lova.

Själv satt jag strax till höger om scenen. Det var väldigt mycket sidosikt och väldigt svårt att se storbildsskärmarna vilket gjorde omröstningen svår att följa. Men i slutändan behövde man inte se några exakta siffror. Tysklands seger var tillräckligt klar ändå. Men i början fick jag en smärre chock, Danmark tog de två första tolvorna! Låten som låter exakt så som vi svenskar lärt oss att Europa inte vill ha. Låten som skickades in till Melodifestivalen men inte ens kom med bland de hundra sista ledde nu hela Eurovision Song Contest!! Det slutade med en hedrande fjärdeplats för danskarna och de rynkade pannorna på den svenska MF-produktionen blir bara allt djupare.

Jag hann uppfatta att något inte stod rätt till under det spanska framträdandet och insåg sen att jag inte hade sett i syne – det var verkligen en i publiken som hade sprungit upp på scenen. Att Spanien fick sjunga om var helt rätt. Om man har repeterat vecka ut och vecka in på ett nummer så har man rätt att få göra det ostört när det väl är dags. Men självklart gynnade detta Spanien som placerade sig bättre än de brukar.

Appropå ”big 4”-länderna så gladde jag mig mycket åt att Frankrikes fotbollslåt fick betydligt mer poäng av jag trodde. Jag var en av få ESC-fans som verkligen stordiggade den.

Däremot gällde det omvända med Rumäniens Playing with fire som de flesta ESC-fans verkade älska men jag förstår inte alls storheten med den. Den kom till slut på tredje plats.

Länderna som alltid levererar topp 10-placeringar gjorde det i år också. Turkiet, tvåa, Armenien 7:a och Grekland 8:a. Turkiets höga placering glade mig extra. En riktigt bra låt och ett bra framträdande.

Israel och Norge var årets floppar. Norske Didrik lät inte helt hundra där i arenan, men jag ska titta på sändningen sen när jag kommer hem för att höra hur det egentligen lät.

Årets tävling visade också att verkligen alla länder kan lyckas med rätt låt. Det har varit en allmän uppfattning i den här tävlingen att ”ingen vill rösta på tyskarna” men det motbevisade ju charmiga Lena med besked. Belgien har alltid varit ett land utan vänner i ESC men deras avskalade ballad var snubblande nära en topp 5-placering.

Appropå tippningstävlingen Gissa resultatet i Melodifstivalklubben så ledde jag den omröstningen efter de två semifinalerna men slutade till slut på plats 15 av 106.

Det är bara några timmar kvar till finalen och jag kommer ikväll att sitta strax till höger om scenen i arenan. Under den andra semifinalen satt jag lika nära men vänster om arenan och även om man såg bra så var det mycket svårt att bedöma hur bidragen lät ljudmässigt. Ljudet inne i arenan är under all kritik och de sämsta jag upplevt på ett ESC.

Även om Sverige inte är med i finalen så blir det en hyperintressant utgång. För första gången på många år så finns ingen storfavorit. Det kan vara det mest svårtippade året sedan början av 2000-talet då varje år bjöd på överraskningar och man inte visste varken ut eller in. Personligen håller jag på Turkiet ikväll. Deras rockiga We could be the same har en underbar energi och ett snyggt scennummer. Turkiet placerar sig alltid högt och det tror jag att de gör i år också. Azerbaijan har den i mitt tycke elegantaste balladen. De bör också vara med där uppe. Och hur högt kan egentligen Belgien komma? Frågorna snurrar. Det blir hur som helst en stark final. Inte riktigt lika stark som förra året men jag är som helhet nöjd.

Nu ska jag ut i det inte allt för vårlika vädret i Oslo.

Oslo har väl inte riktigt haft vädergudarna på sin sida den här veckan. Det har knappast varit någon sommarvärme, eller ens vårvärme att tala om även om solen tittat fram lite då och då men ändå så har jag fått bra intryck av stan. Jag hade faktiskt aldrig varit i Oslo tidigare men märker att man lär sig stan snabbare än man kan tro. Den är precis lagom stor för ett Eurovision och det märks att ESC betyder något i stan (vilket det inte märktes i till exempel Belgrad). Och att Norrmännen gillar att fokusera på Sverige märks också. Jag hyr rum på en högskola mitt i stan och föreståndaren här sa att Sveriges fiasko i semifinalen var den stora snackisen runt fikaborden här. Det märktes också när man tittade på förstasidorna i de norska kvällstidningarna. Där är det Annas tårar som är huvudrubriken.

Så har det hänt. Sverige har för första gången missat finalen i Eurovision song contest. Och jag var där. Historiskt! Nejdå, skämt åsido. Även om jag aldrig varit särskilt förtjust i This is my life så tycker jag förstås att det är synd att det blev så här. Sverige har Europas ambitiösaste uttagning och producerar mycket bra musik och nu är vi inte ens i final. Den stora stora svenska klacken som satt närmast scenen blev smått chockad. Det slängdes svenska flaggor lite hit och dit och vissa fattade inte att det var sant. Själv blev jag överraskad, det förstår ni om ni läste min text igår. Anna var inte den självklaraste finalisten men inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att Cyperns menlösa gitarrpop och Ukrainas totalt obegripliga smörja skulle få fler röster än Sverige!

 
De två största förlorarna igår, Sverige och Kroatien

På Euroclub verkade det som att det inte bara var svenskar som deppade över nederlaget. Sverige är på något märkligt sätt alla fans favoritland och det var många som kom fram och sa ”I´m so sorry”. De verkade mer nedbrutna än vad jag var. För det finns trots allt positiva effekter som kan komma ur det här.

Det blev ganska symboliskt när Danmark ropades upp som sista land till final att låten som den svenska Melodifestivalen ratade snor Sveriges finalplats. Det är givetvis värsta tänkbara scenario för Christer Björkman. För även om det inte är han som väljer ut de 32 låtarna i MF så är det han som har den officiella rollen som högsta ansvarig för Sveriges resultat. Nu hoppas jag att urvalsjuryn till Melodifestivalen äntligen börjar tänka om. Tävlingen har breddats till vansinne under många år nu och det har garanterat varit på bekostnad av hits. För hur kommer det sig att svenska låtskrivare väljer att söka sig till andra länder där de välkomnas med öppna armar och dessutom presterar bättre än i Sverige? Förmodligen för att de vet att kvoten hits som ska tas med i Melodifestivalen är försvinnande liten eftersom alla tänkbara genrer ska kvoteras in.

Svenska låtskrivare låg bakom fyra bidrag i årets semifinaler, Sverige, Danmark, Azerbaijan och Irland. Det enda som inte gick vidare var Sverige...Lägg därtill att svenskar har skrivit Norges bidrag som redan är direktkvalificerat samt att Robert Wells också kvalificerade sig till final med vitryska 3+2. Problemet är med andra ord inte att Europa avskyr musik med svensk stämpel utan att svenkarna helt enkelt valt fel låtar.

Det finns garanterat inga givna lösningar på det här problemet. Den här diskussionen har ju pågått ganska länge nu. Men värt att notera är ju att den internationella juryn (som blev flitigt hånad av svensk press och allmänhet) i MF hade Anna Bergendahl långt ner på sin lista. Jag vet inte om Salem Al Fakir, Eric Saade eller Timoteij hade lyckats bättre. Det är ju en väldigt hypotetisk diskussion. Men jag tycker precis som tidigare att juryrösterna i den svenska finalen enbart ska bestå av en internationell jury. Svenska folket ska fortfarande ha hälften av rösterna, annars tappar MF allt för mycket i legitimitet. Men den svenska juryn fyller ingen funktion alls.

Nu ser jag fram emot finalen. För den blir intressant även om Sverige inte är med. Personligen håller jag på Turkiet som är ovanligt bra i år. Men sällan har det varit så svårtippat angående segraren.

Aftonbladet och Expressens läsare tror inte att Anna Bergendahl går till final ikväll. Det är smått unikt med tanke på det självförtroende som Sverige brukar visa upp i den här tävlingen. För första gången på länge (eller kanske för första gången någonsin) så tror jag att svenskarna underskattar sitt eget bidrag. Även om jag aldrig varit jätteförtjust i låten så tror jag att det kommer att gå vägen för Sverige ändå.

För huruvida en låt är bra eller inte är subjektivt. Det finns ytterst få låtar som enar alla och som alla är överens om är bra. Ett framträdande däremot är inte subjektivt på samma sätt. Om en artist eller grupp gjort bra ifrån sig på scenen brukar de flesta vara överens om det. I eurovision har man tre minuter på sig att förmedla något till tittaren. Och Anna levererar en känsla som jag tror kommer att beröra tittarna. Man kanske inte minns låten men man kommer att minnas henne. I sällskapet med den ena modellbruden efter den andra som sjunger med varierande kvalitet så är Anna definitivt "the girl nex door". Så jag tror på final för Sverige.

Danmark har ett precis motsatt läge. De har en synnerligen välkomponerad låt som jag mer än gärna lyssnar till men Chanée och Névergreen förmedlar ingen känsla. Det vore förstås ett praktfiasko om danskarna inte går till final detta år då de har legat topp-5 bland oddsen för att vinna hela tävlingen. Men risken finns där.

De tio jag tror går till final är följande:

Azerbaijan, Armenien, Turkiet, Kroatien, Israel, Sverige, Irland, Rumänien, Georgien och den sista platsen står mellan Danmark och Litauen. Jag tippar med hjärtat här och säger trots allt Danmark.

Ikväll vet vi.

”Lägg ner skiten” står det i båda kvällstidningarna idag efter den första semifinalen i årets Eurovision. Jag kan hålla med om att den här semifinalen var ovanligt svag. Inte en enda riktigt stark låt, möjligtvis med undantag för Serbien. Men minnet hos den arga pöbeln verkar inte vara särskilt långt. Förra året var de flesta överens om att finalen var den starkaste på länge, ja, kanske till och med den starkaste någonsin i ESC. Nu vill folk ”lägga ner skiten”...Anders Nunstedt vill ändra systemet i semifinalerna till något slags seedningssystem. Hur baseras den seedningen undrar man då? Ska någon person avgöra vilka låtar som är ”bra låtar” och sätta hälften i ena och hälften i andra då? Nunstedt ger inget svar. Nej, lägg ner det där skitsnacket om att lägga ner skiten. Ibland blir det otur i lottningen genom att det blir kvalitetsskillnad i semifinalerna och tyvärr blev det så i år. För semifinal två är betydligt starkare än den här.

Jag var betydligt mer irriterad över det dåliga arrangemanget i arenan igår än kvalitén på låtarna. Det jag upplevde igår stärkte för mig mitt argument från Melodifestivalen - nämligen att tävlingen ska ses framför TV:n. Scenen i Telenor arena var så låg att man knappt såg den om man reste sig upp. Och reste man sig upp så fick man titta mellan de fem kameramännen som stod rakt framför scenen och skymde sikten för de som satt bakom. Ljudet i arenan var under all kritik. Storbildsskärmarna bör inte kallas storbildsskämar utan bara ”skärmar”. Med kikare mot skärmarna hade man kanske sett lite mer. Man hörde inte vad programledarna sa och under låtarna så var det bara sången som hördes bra.

Jag förstår inte varför ESC måste hållas i gigantiska arenor år efter år när de aldrig är fyllda förutom i möjligtvis finalen. Läktarna i arenan igår gapade tomma och det var tomma platser överallt runt där jag satt. Som tur vad så kommer jag att sitta betydligt bättre under semifinal två och finalen. Då sitter jag nästan vid scenen så då tror jag att upplevelsen blir helt annorlunda jämfört med igår. Inte minst för att låtkvalitén är högre.

Rent tippningsmässigt gick det däremot bra igår. Jag ligger just nu i delad ledning bland de 102 personer som deltar i Melodifestivalklubbens tippning. Den enda riktiga plumpen i protokollet var Bosnien som jag inte alls hade räknat med till final. Ryssland var jag dessvärre helt säker på i final eftersom den hade några givna höga poäng igår från Vitryssland, Estland och Lettland. Särskilt mycket mer behövs inte för att ta sig till final.

Serbien var bäst igår. Jag gillar allt mer det reaggae-liknande balkan-partyt med Milan Stankovic och det var kul att Belgiens stillsamma singer/songwriter-ballad gick vidare. Faktiskt den första gången Belgien går vidare från en semifinal. Men jag tror inte att någon i den här semifinalen har någon chans att vinna på lördag. För imorgon kliver Israel, Azerbaijan, Kroatien, Armenien och för all del Sverige upp på scenen. Jag återkommer med tippning inför semi två.

Philip Kirkorov är för de som inte vet en av Rysslands absolut största stjärnor. En riktitg kung av kitch om man så säger. Han brukar dyka upp på det ena eller andra sättet i Eurovision varje år. Ibland som upphovsman, ibland som manager och ibland är han helt enkelt bara Philip Kirkorov. Oavsett vad så brukar det vara han som syns och hörs mest och han är inte den som skäms för sig direkt. Bara namnet på en av hans utsålda turnéer säger väl en hel del om hans självbild. Turnén kallades: The Best, Favorite and Only One for You - Philip Kirkorov.

Anledningen att jag skriver om honom här är den här youtube-videon som tål att ses. Här gör Kirkorov en version av Charlotte Perrellis Hero på ryska! Det roliga är att hela koreografin är exakt samma och musikaliskt är det också identiskt. Mycket underhållande!