Schlager-Micke

Agnes - Love love love

Anges On and on var en av förra årets bästa låtar men den här låten når inte upp till samma kvalitet. Låten är lika soft disco som det Agnes brukar leverera, men refrängen känns vid en första lyssning ganska ointressant och har inte alls det där drivet som On and on har. Men Agnes är en artist som går genom rutan och som alltid gör bra ifrån sig så räkna inte bort henne för tidigt.

Starpilots - Higher

Direkt börjar jag fundera på vilken 80-talslåt det här låter som, men jag kommer inte på det. Visst finns det en risk att fler gör som jag och börjar leta plagiatanklagelser istället för att lyssna på låten men jag tror Starpilots har desto större chans att skrälla. Den här låten är positiv och charmig med en bra refräng. Om de kan leverera ett naturligt charmigt utspel på scenen så har vi kanske veckans Rigo and the......ja ni vet de röda rävarna...

Susanne Alvengren - Du är älskad där du går

Jag var en av många som ställde mig frågande över vad en föredetting som Susanne Alvengren hade i årets festival att göra. Men mina tvivel kom på skam. Det här är en ballad som inte faller in i det där träsket av floskler och refränger som man kan sjunga redan innan de sjungits. Melodin och hela intrycket jag får av låten är vackert melankoliskt. Moll-ballader är inte alls lika uttjatade i MF som "För att du finns"-balladerna och förhoppningsvis kan Susanne upplevas lika genuin som Suzzie Tapper gjorde förra året.

Killing me tenderly - Anna Sahlene & Maria Haukaas Storeng

Marias norska bidrag i Eurovision förra året är den låt som tillsammans med Frankrikes Divine har överlevt flest lyssningar i min MP3-spelare och det är väldigt kul att hon nu är med i svenska MF. Framförallt med tanke på Sveriges vana att helt ignorera artister från övriga Norden - både i MF-sammanhang som i musiklivet i stort. Men jag förstår inte riktigt syftet med att den här låten framförs som en duett. Än mindre att det är två tjejer med liknande röster som framför den. Refrängen är inte så lite ABBA och den är helt okej, men knappast någon kioskvältare. Mycket svårtippat bidrag.

Thorleifs - Sweet kisses in the moonlight

För några år sen intervjuade jag sångaren i Thorleifs, Thorleif Thorstensson, och maken till pratkvarn har jag aldrig stött på. Sträckte man fram micken åt han mer eller mindre upp den. Thorleifs levererar här ett klassiskt dansbandsnummer och det här är dansband när det är riktigt bra. Snabbt tempo, lite oooooooande och rakt igenom positiva klanger. Den här låten har allt det som Scotts låt inte hade och om deras menlösa trall kunde komma ända till andra chansen så luktar det final för de småländska saxofonerna.

Sarah Dawn Finer - Moving on

En stor stor ballad som jag tror att Sarah kommer att leverera på bästa sätt. I mitt tycke låter den bättre än I remember love. Mindre förutsägbar, mer dramatisk och det sägs att scenframträdandet kommer att bli något alldeles extra.

Next 3 - Esta Noche

Det finns nog ingen mer pajig musikgenre än rap på svenska. Ska den göras bra så måste den göras med glimt i ögat annars blir det Ken Ring av allting. Esta noche blandar svenska och spanska och fördelen med spanska-biten är att man slipper fatta vad de sjunger. Nackdelen med hela låten är att den tagit upp en plats bland de 32 bidragen i årets MF.

Malena Ernman - La Voix

Att blanda popverser med urfjantig text och övergå till en operarefräng på franska är som att tigga om stryk. Det här är provocerande galet och många kommer säkert hata det här samtidigt som andra kommer älska det. Jag blir plötsligt mr. Mellanmjölk och håller med båda. Operapop är en genre som kan bli fullständigt genialisk om den görs på rätt sätt men vid en första lyssning är jag lite tveksam till det här. Men jag kan mycket väl bli överrumplad imorgon för den här kan nog - mer än någon annan låt - ge en helt annan känsla när den framförs.

I mitt radioprogram Smakstart i P4 Halland hade jag i morse en avdelning som jag kallar Utredningscentralen där det tas upp något ämne, ofta lika oväsentligt som intressant. I morse gällde det varför idrottsmän har en tendens att alltid inleda sina svar med nej - även om svaret i praktiken är ja.

Oftast uttalas detta nej glidande med en lätt sydsvensk dialekt. Ungefär naaaeeeej. Frågan är dels varför man svarar så här ologiskt och dels vem som började. Spåren pekade snabbt mot två huvudmisstänkta: Fredrik Ljungberg och Henke Larsson. Jag lät lyssnarna ringa in och säga vad de trodde. Dessutom pratade jag med den legendariske sportkommentatorn Tommy Engstrand och språkrådet i Stockholm också för att få lite formell touch på det hela.

Riktig fart tog den här utredningscentralen när vår sportansvarige på radion Patric Ljunggren kom in i studion och menade att det var den gamle tiokamparen Henrik Dagård som började med den här nej-sjukan. Henrik är lämpligt nog från halmstad och jag ringde upp honom i sändning och han krävde ljudmässiga bevis för att gå med på den teorin...:-) Men sen sa han att "ja, jag tar gärna på mig det så är jag ihågkommen för nånting i alla fall..."

Om ni vill höra klippen från i morse så finns de på smakstarts hemsida
http://www.sr.se/cgi-bin/halland/program/index.asp?ProgramID=2118

Det talas mycket om att Melodifestivalen ska vara modern och ligga i framkant musikaliskt. Och visst ryms många genrer bland de 32 bidrag som väljs ut att tävla. Men faktum är att övriga Europa ofta har den uppfattningen att oavsett om vi skickar Fame, Carola, Lena PH eller Charlotte Perrelli så tävlar vi alltid med samma  låt. En ABBA-låt som de ofta uttrycker det. Måns Zelemerlöv ligger kanske bäst till för segern av de låtar som framförts hittills i MF i år. Men skulle den representera Sverige i vår så skulle garanterat folk säga att vi skickar samma låt i år igen. Om man nynnar på refrängen till Hope and glory och jämför den med Hero så är skillnaden i melodin faktiskt väldigt liten.

Norge hade sin final i lördags och vann gjorde låten Fairytale med Alexander Rybak. Här kan vi tala om att skicka något som sticker ut, som är något nytt och som säkerligen kan locka många röster i Moskva. När man hör och ser den här låten inser man hur homogent det trots allt låter i Melodifestivalen och att när svensken talar om bidrag som sticker ut så har vi en bit kvar.

Jag säger inte nödväntigtvis att Norges bidrag är bättre än det vi hört i MF. Jag har själv inte riktigt bestämt mig vad jag ska tycka om det här nummret. Men det är onekligen ett intressant val de har gjort.
 

Foto: Peter Karlsson Melodifestivalklubben

När BWO ställer sig på scenen i Melodifestivalen på lördag gör de det som veteraner i sammanhanget och jag tillhör en av de som är mycket överraskad över att de ställer upp igen. Det är nämligen oerhört lätt att som artist ställa upp en gång för mycket. Har man en succé från MF i bagaget räcker det inte att vara bra när man ställer upp nästa gång för att få samma placering. Man måste vara bättre än senast. Att BWO lyckades återupprepa succén Temple of love med Lay on your love on me senast var starkt gjort. Men frågan är om de verkligen kan charma den svårflörtade TV-publiken ytterligare en gång. Risken är stor att de faller i Magnus Carlsson-facket och får en nedåtgående kurva efter deras framgångar. Men de gör helt rätt i att tävla med en ballad den här gången. Att köra ännu en popdänga hade varit dödsdömt eftersom det känns som att de har klämt ur maximalt ur den genren. Dessutom har ju BWO visat sig duktiga på att inte bara göra uptempolåtar utan även ballader.

Om man kan tala om väntade genombrott så känns Molly Sandén som den här festivalens givna genombrott. Nu är hon relativt känd redan genom Lilla Melodifestivalen, Diggi-looturné och "Så ska det låta" men de närmaste veckorna kan jag tänka mig att hon kommer att vara en av Sveriges mest omtalade artister. Hon är lika gammal som Amy Diamond men på scen framstår hon som ett antal år äldre och hennes bidrag på lördag, Så vill stjärnorna, ska tydligen vara stark.

Jag ska lyssna med spänning när bidragen spelas upp i P4 imorgon.

Jag lyckades missa uppspelningen av kvällens bidrag på Lantz i P4 igår och upptäckte att det inte går att lyssna på programmet i efterhand. Därför har jag fortfarande inte hört en enda ton av kvällens bidrag och då är det svårt att göra en tippning, men tippas ska det ju göras ändå.

Men jag avundas inte direkt Måns Zelmerlöv just nu. Svenska folket har visat sig inte vara nådiga mot så kallade favoriter i den här tävlingen och Måns är definitivt årets största favorit på förhand. Allt annat än finalplats direkt är förstås fiasko och Måns har väldigt mycket att förlora när han går upp på scen ikväll. Även om han är etablerad i nöjesbranchen så är han inte allt för "egen" för att kunna stå på hur egna ben som helst. Han har trots allt bara varit med i svängen några år och det är inte säkert att han överlever ett magplask hur lätt som helst. Det gör däremot Markoolio.

Där kan vi snacka om en kille som varit mästare på att bygga upp ett eget varumärke. Vare sig man gillar det eller inte så har Markoolio ingen riktig motsvarighet i nöjes-Sverige och han kan utan problem komma sist ikväll utan att det påverkar hans karriär ett dugg. Dessutom är det ett mycket smart drag att ställa upp med en låt som inte låter som Markoolios låtar låtit sen 1998.

Den där hårdrockslåten med HEAT har jag höga förväntningar på ikväll. En glam-rock-låt med powerrefräng är bland det första som ger mig gåshud. Snälla, säg att det är en Sha-Boomlåt de framför ikväll. I så fall röstar jag på de direkt. 

Lasse Lindh har tilldelats startnummer två i år igen i sin delfinal. Vad har han gjort för ont mot Christer Björkman egentligen?

Om Amy Diamond låter likadant ikväll som hon gjort de senaste åren så undrar jag om inte folket tröttnat. Tålamod är inte svenska folkets starka sida och det är just det som gör den här tävlingen så underbart oförutsägbar.

Under mitt besök i Göteborg blev jag intervjuad av en journalist på Hallands nyheter. Vi satt på McDonalds i nästan en timme och snackade Melodifestivaler och det blev till slut en artikel i både Hallsndsposten och Hallands nyheter. Länets två stora tidningar ingår i samma koncern, vilket jag inte tänkte på då, så blir man intervjuad av ena tidningen kan man mycket väl komma med i den andra också.

Här kan ni läsa artikeln som de såg ut i Hallandsposten.

http://hallandsposten.se/kultur/1.208924

Det sedvanliga "raseriet" från svenska folket riktar sig just nu mot det nya regelsystemet vilket inte är förvånande alls. Nya förändringar möts alltid med kritik eller skeptecism till en början i Melodifestivalen och jag tror faktiskt att folk kommer att fatta reglerna redan nästa lördag. Om folk nu påstår att de inte förstår systemet med duellerna så låter det minst sagt märkligt. Att de fyra som får flest röster möts i dueller istället för att man får rösta på alla fem låtar som gått vidare borde vara hur enkelt som helst att förstå.

Däremot är det krångligare med den internationella juryn. Framförallt det faktum att det nu kommer att uppstå en andra "andra chansen" vid sidan av den vanliga. Och som resultatet blev nu så kommer ju dessutom Caroline af Ugglas att tävla i båda dessa andra chansen vilket kanke framstår som än mer märkligt.

Men jag tycker ändå att det är bra att de gjort något konkret för att kunna förbättra Sveriges placering i Eurovision. Syftet med att den internationella juryns val ska presenteras i varje program för att sen mynna ut i ett 11:e finalbidrag är ju också att man ska få in Eurovision-tänket från början när man röstar, även om det säkerligen inte kommer att innebära någon skillnad i vinnaren. Svenska folket tvärvänder väl knappast i en final och struntar i att rösta på sin favorit för att en internationell jury föredrar en annan låt.

Däremot måste man hitta någon lösning på hur internationella juryns val ska göras i själva sändningen. Nu kom den in som direkt efter att den andra vinnaren förkunnades vilket var ett mästerverk i dålig tajming och vilket säkert gjorde folk ännu mer avogt inställda till den juryn. Frågan är om detta ska förkunnas efter att den andra vinnarlåten framförts. Men det är inte någon bra idé heller men frågan är vad som är minst dåligt i det här läget.

Segerglädje

Ojojoj vilken svårtippad delfinal detta har varit och ojojoj vilken skräll att Shirley Clamp inte ens gick vidare bland de fem. Hon kom sist! Många tappade hakan i pressrummet då den femte låten till andra omgången förkunnandes. Shirley, schlagerdrottningen var slagen och det rejält. Sången satt långt ifrån perfekt men sånt brukar inte ha så avgörande betydelse. Kanske har TV-publiken tröttnat på det som normalt sett är det säkraste musikaliska kortet i MF, en Bobby-ballad med text av Ingela Pling. Men jag kan inte säga att det är helt oförtjänt, Med hjärtat fyllt av ljus är så oerhört förutsägbar och tråkig och det är intressant att TV-publikens tålamod är så kort. Det är just det som gör att tävlingen lever vidare, att skrällarna alltid fortsätter i MF.

Nog om Shirleys magplask, de två finalisterna Alcazar och Emilia var faktiskt ett väldigt bra val. När man börjat bortse från Emilias inte helt klockrena sång och sett hur hon blivit allt mer bekväm i kameran så har jag allt mer börjat gilla You´re my world. När den sen slutligen stod mot Caroline af Ugglas så fick Emilia mitt helhjärtade stöd för Carolines låt har jag hela tiden tyckt varit pretentiös dynga.

Alcazar bröt äntligen andra chansen-förbannelsen och det trodde jag verkligen inte. Men i det här svaga startfältet så känns det helt välförtjänt att den är i final. Kläderna skrämde uppenbarligen inte bort TV-tittarna. 

Själv har jag aldrig haft sån vånda med tippning som inför den här delfinalen. MF-klubben har en intern tippningstävling som är nog så prestigeladdad. Standardregeln brukar vara att man ska gå på det första intrycket eftersom TV-tittarna bara hör låten en gång innan de röstar. Men hade jag gjort det så hade det gått fullständigt åt skogen så det var tur att jag ändrade mig. 10 minuter innan deadline flyttade jag ner Shirley till en andra chansen-plats och flyttade upp Emilia till finalplats - tillsammans med Scotts. 

Sändningen som helhet var minst sagt problematisk. Det var en hel del teknsikt strul. Vad hände med Alcazar-texten som innan lyst upp hela skärmen? Petras skämt om snabbreprisen dog ju helt då de bara hann visa två-tre klänningar innan det kom massa tekniskt mankemang i vägen. Och att de först presenterar den andra vinnaren Emilia - sen presenterar internationella juryns val - och sen först 10 minuter senare låter Emilia sjunga vinnarlåten är verkligen inte bra. 

Produktionen får underkänt. Låtarna knappt godkänt. Petra Mede godkänt och svenska folket väl godkänt efter den första delfinalen.   

 

Det har känts som att Shirley Clamp och Scotts varit de klara förhandsfavoriterna inför delfinal 1 ikväll men de sedvanliga publikundersökningarna från genrepet ger ett helt annat resutlat. Melodifestivalklubben gör alltid publikundersökningar efter fredagens genrep på varje delfinal och de siffrorna brukar ofta stämma hyfsat bra. I det här fallet har vi dessutom lagt ihop våra siffror med den undersökning som Gylleneskor och svenska spel gjort vilket gör att det är ett rejält publikunderlag på 1102 personer som ligger till grund för det här resultatet.

1. Alcazar 361 röster
2. Emilia 231röster
3. Jonathan Fagerlund 139 röster
4. Nina Söderquist 109 röster
5. Shirley Clamp 82 röster
6. Marie Serneholt 81 röster
7. Scotts 64 röster
8. Caroline af Ugglas 35 röster

Vissa saker kan man förklara med det här resultatet. Som att Alcazar alltid gör publikfriande nummer och alltid blir en favorit hos livepubliken, i synnerhet barnen och det är ofta många barnfamiljer som går på genrepen på fredagen. Emilia fick näst flest röster vilket är en sensation, men det kan delvis förklaras av att hon var en av de två som lottades som vinnare igår och därmed fick framför sin låt två gånger. Hennes låt var med andra ord den sista folk fick höra vilket är en fördel.

Men den största sensationen med de här siffforna är Jonathan Fagerlund. Jag som hela tiden tyckt att det är en typisk låt som kommer sist. Trevlig, men svår att komma ihåg då det kommer 6 låtar efter. Men att den fick så många röster här gör att jag kanske måste tänka om. Jag kan ändra min tippning i Melodifestivalklubbens interna omröstning fram till kl. 20.

Shirley Clamp fick framföra sin låt två gånger men kom ändå bara fyra här. Hon hade uppenbara röstproblem och dessutom tillkommer kankse det faktum att låten de facto inte är särskilt bra. Jag skulle inte sörja om den missade final. Låten är en orgie i klychor men utgångstipset är nog ändå att den går till globen. Men den andra globenplatsen. Det vete tusan....

Petra Mede i en av alla klänningar hon kommer att ha på sig under sändningen

Genrepet inför lördagens sändning är precis avslutat och Petra Medes debut som programledare inför publik är klar. Det var mycket som inte fungerade med tekniska problem, oklarheter om hon verkligen förstod reglerna och tidsmässiga missar i planeringen. men det var just där Petra Mede visade sin starka sida, hon visade sig vara väldigt bra på att improvisera. Speciellt när hon gick runt i green room och slängde ur sig lite sköna kängor mot alla deltaganrna. Fräckt, men definitivt på rätt sida strecket. Det är synd bara att den mesta av den improvisationen vi fick se ikväll säkerligen kommer att vara borta imorgon då produktionen satt hela programmet bättre. Green room är förresten annorlunda i år då artisterna sitter tillsammans i långa soffor istället för runt små bord. Låtskrivarna är förpassade till publikplats.

Petra kommer att göra klädbyten inför varje nytt bidrag vilket innebär att hon sammalagt kommer att ses i 9 olika klänningar om jag räknade rätt. Och det är inte vilka kläder som helst som hon bär. Till och med jag som inte bryr mig särskilt mycket om kläder blir riktigt impad av hennes kreationer.

Hon har också begåvats med ett riktigt bra manus. Ett manus som hon jobbat ihop med den mycket sympatiske Edvard af Sillén. En DJ och schlagernörd som fått en allt större roll som Christer Björkmans kronprins i Melodifestivalproduktionen.

De så kallade vykorten inför varje bidrag är som tur vad befriade från massa putslustigheter. Eller inte helt befriade, men det känns ändå skönt att det inte ska bakas in skämt i varje sekvens.

De senaste årens festplats för kommunfesten i Göteborg, Stora Teatern, var i år utbytt mot festlokalen vid kajplatsen i närheten av operan. Men precis som tidigare år var maten densamma. Göteborgarna är stolta över sina kräftor, räkor och sin hummer. Det märktes inte minst när huvudrätten skulle bäras in av serveringspersonalen. De bar in de väldiga faten till tonerna av bombastisk storslagens symfonimusik, nästan som en radiojingel men upphöjt till tio. De väldiga hummrarna på faten och den storslagna entrén var utan tvekan kvällens klo...(förlåt, men vi är ju ändå i Göteborg.....)

Kommunfesterna är normalt sett ganska stillsamma tillställningar. Inga artister - och kanske inte pressen heller för den delen - vill bränna allt krut så tidigt på veckan. Det är ju en fest på lördag som är desto roligare. Lite underhållning bjöds det dock på och det var den gamle galenskaparen Claes Eriksson som stod för den. När han uppträdde kändes det som att man kastats tillbaka till 60-talet. Ett antal revy-sketcher och en varité uppvisning följdes av ett jongleringsnummer. Roligt tyckte vissa. Humor 35 år efter att den var rolig tyckte andra.

Framåt halv 12 började gästerna att droppa av. Det är en dag imorgon också. Och inte minst på lördag.


Claes Eriksson från Galenskaparna & After shave kör sin klassiska Bara B.en

På plats i Scandinavium är det fullt upp med det mesta. Inte minst repetitioner som pågår hela dagen. Först ut var Nina Söderquist som framför sin Tick tock och det rockiga intrycket förstärks rejält av scenshowen. Nina kommer att ha lite svart läderstil på lördag och är omringad av fyra dansare som alla gör rörelser som sekundvisare som tickar i takt när hon sjunger tick-tick-ticking away. Mycket effektfullt. Man kommer också att se massa urverk och klockor i bakgrunden på skärmen under låten vilket förstärker helhetsintrycket. Jag gillar det här, men frånvaron av en tydlig refräng och det faktum att låten är lite för tung för svenska folket gör att jag fortfarande tvekar om något slags avancemang.


Nina med de fyra dansarna. Dock inte med de ordinarie scenkläderna. De kommer att synas på repet imorgon

För några timmar sen klev jag in på hotell Scandic Opalen i Göteborg för den första uppspelningen av låtarna till delfinalen i Göteborg. Det är en lite lägerkänsla man får när man ser alla bekanta ansikten i den samlade pressen. För TT, Aftonbladet, Expressen ja all media skickar i princip alltid samma folk så det blir som ett resande sällskap som umgås ett antal veckor i sträck. Även om det i mitt fall enbart rör sig om Göteborg som pressackrediterad.

När alla hade bänkat sig i lokalen plockade SVT:s pressansvarige Helena Brodén fram den beryktade bergssprängaren och spelade upp de 8 bidragen som ska tävla på lördag i Göteborg. Här kommer mina omdömen och betyg på låtarna i skala 0-5, beskrivna i startnummerordning.

1. Tick tock
Nina Söderqvist

Melodifestivalen 2009 får en flygande start genom rockrökaren Tick tock. Låten är en slags symfonirock som påminner lite om finska nightwish men med en betydligt mörkare röst hos sångerskan. Om man väntar på en tydlig direkt refräng som väntar man förgäves men jag tycker låten har ett skönt driv och en härlig energi. En mycket bra starter. Låten är troligen lite för okonventionell för att samla tillräckligt med röster men med en dramatiskt och effektfullt scenshow kan den i bästa fall slåss om en andrachansen-plats.
Mickes betyg: 4

2. Welcome to my life
Jonatan Fagerlund

Den här låter klassisk gitarrbaserad P4-pop som många säkert har hört förr. En ganska typisk startnummer 2, d.v.s. en trevlig låt som inte stör men knappast en låt man minns heller. Ganska ointressant.
Mickes betyg: 2


3. Med hjärtat fyllt av ljus
Shirley Clamp

Det här har ni garanterat hört förr. Balladmästaren Bobby Ljunggren har varit framme igen och det hörs. Låten börjar i moll och övergår i en stor pampig refräng i dur och när man sen hör ord som skuggor och änglar då vet man att det är klychornas mästare Ingela Pling som skrivit texten. Shirley kommer garanterat leverera på scen och det här är en typisk låt som "går hem i stugorna" som man brukar säga. Den har egentligen allt som krävs för att gå direkt till final. Men vänta er inga musikaliska överraskningar bara.
Mickes betyg:3

4. Jag tror på oss
Scotts

SVT:s Helena Brodén kunde förkunna en liten reklam-chock till den samlade pressen inför Scotts bidrag. De har nämligen med märket Hugo Boss i texten som kommer att höras i studioversionen men i sann Boogaloo-anda har det bytts ut lagom till på lördag. Det här är dansbandsvänlig radiopop med en generande fjantig text som får Thomas G:son att framstå som en litterär mästare. Rim som "motorn hackar, höga klackar" ackompanjerar den något hackiga uppbyggnaden av låten. Men Scotts är uppenbarligen väldigt folkkära vilket gör den här låten svårbedömd.

Mickes betyg; svag 3


5. You´re my world
Emilia

Drygt 10 år efter Big big world kommer Emilia med en låt som inte alls påminner om den gamla trall-dängan från -98. You´re my world börjar i en jazzig bossanovastil och man ser framför sig Emilia sittandes på en barstol på en scen i en rökig pub. Men i refrängen övergår den plötsligt till gladpop vilket gör att låten ger ett splittrat intryck. Flera försök görs för att flörta med schlagerfansen då man dammat av den gamla "Give me your love"-hacket i höjningen. Försöken att förena det konventionella med det alternativa gör att den känns snygg men något platt och efteråt vet man inte om man suttit i en rökig pub eller varit en cabarépublik när man lyssnat till You´re my world.

Mickes betyg: 2

6. Stay the night
Alcazar

Det här gillar jag. Alcazar har närmat sig BWO när de här kokat ihop en riktig discorökare. Den börjar "klubbigt" följt av en skön synthslinga och i refrängen kommer ett ganska oväntat tonartsbyte, dock ingen klassisk höjning. Refrängen är kvällens mest direkta och säkerligen den som flest kommer att minnas. Alcazar har haft förtvivlat svårt att gå direkt till final tidigare. Kanske för att de uppfattas som lite väl opersonliga och professionella. Men Stay the night är deltävlingens bästa låt.
Mickes betyg: stark 4

7. Snälla snälla
Caroline af Ugglas

Hittills har startfältet bjudit på relativt konventionella tongångar men här blir det andra bullar. Det här var den enda låten som framkallade skratt och visst hån inne i pressrummet, förmodligen mest beroende på texten som är ett försök att förmedla bitter svartsjuka. Ordet snälla upprepas väääälidigt många gånger och den här typen av nummer tenderar lätt att bli väldigt pretto. Musikaliskt är den spännande och avskalad med vackert pianokomp i en gungande 6-takt men TV-tittarna lär inte vara så snälla snälla mot den.......

Mickes betyg: 2


8. Disconnect me
Marie Serneholt

Lite James Bond-uppbyggnad i introt och det låter en hel del Britney. Britney efter Max Martin-tiden bör väl tilläggas för det här låten har många r´n b-tendenser. Det är en dramatisk produktion som gör att man förväntar sig mycket av scenshowen. Och en maffig scenshow kommer att behövas för melodin är inte särskilt tydlig och frågan är hur Marie egentligen låter live.
Mickes betyg: 2