Schlager-Micke

Den senaste helgen anordnade Melodifestivalklubben ett antal "inför-träffar" på olika håll i landet. Det är en tradition vi har att vi ska samlas och kolla på alla ESC-bidragen och rösta. Då får man en bra värdemätare på vad fansen tycker om årets startfält. Sen att fansens favoriter aldrig vinner är en annan sak.

I lördags var vi ett 20-tal MF-klubbenmänniskor som trängde in oss i ett vardagsrum för att kolla igenom alla av årets 42 låtar och för första gången fick jag en riktigt heltäckande bild av konkurrensen och kvalitén i årets startfält. Det finns flera saker som är intressanta med låtarna i år.

# Skämtbidragen lyser i princip helt med sin frånvaro i år.
Denna genre har lyckats förpesta ESC under många år på 2000-talet. Riktigt fart tog den 2003 då Österrike blev första landet som verkligen gjorde succé med en ren skämt/protestlåt, Alf Poiers Weil der mench zählt. Efter det har oseriösa bidrag dykt upp nästa varje år och oftast har de kommit oförskämt högt. Förra året nådde denna genre sin kulmen sett till antal bidrag. Men det kan också ha bidragit till att skämtlåtarna tog ut varandra och bara en av de (Lettlands pirater) lyckades gå vidare från semin och sen i finalen fick de sällskap av Spanien som ju alltid är direktkvalificerat. Men i år är vi som sagt befriade från denna genre vilket jag uppskattar mycket.

# Discon är tillbaka
Eurovision-discon har år efter år tappat fotfäste i tävlingen, säkerligen beroende på uteblivna resultat. År 2000 stod glad-discon på sin topp, men faktum kvartstår. Trots alla discohits som passerat revy i ESC ända sen Gina G 1996 så har bara en lyckats vinna, Israel 1998 (Ukraina 2004 räknar jag inte in eftersom den var mer etno-popig). Men i år verkar denna genre ha lite utav en revival. Montenegro, Grekland, Finland, Irland och för all del Sverige är alla låtar med ett stadigt disco-dunk som rytmhållare. Det uppskattar jag också mycket.

# Norge får bära ett tungt favorittryck
Alla älskar Norges fairytale. Givetvis vann den även vår omröstning, men det var långt ifrån överlägset. Den kommer säkerligen vara med och slåss om segern i Moskva. Det tror och hoppas jag, men det finns självklart hårda konkurrenter som Turkiet, Azerbadjan och Ukraina.

Hur röstade då jag? Jo så här:

12 poäng: Montenegro
10 poäng: Norge
8 poäng: Vitryssland
7 poäng: Turkiet
6 poäng: Slovenien
5 poäng: Finland
4 poäng: Grekland
3 poäng: Azerbadjan
2 poäng: Albanien
1 poäng: Belgien

Montenegros popdänga heter Just get out of my life och är skriven av de gamla tyska schlagerrävarna Ralph Siegel och Bernt Meinunger. De har snart tävlat för alla länder som är med i ESC känns det som och länge kändes deras bidrag under 2000-talet ganska intetsägande. Men den här gången låter det bättre än på mycket länge i form av Montenegros bidrag.

Ibland hakar jag upp mig på märkliga detaljer och en av de var jag bara tvungen att reda ut i mitt program Smakstart. Sten & Stanley är ju ett av Sveriges kändaste dansband och har så varit i över 40 år. Sten Nilsson i Sten & Stanley är ju ett riksbekant ansikte, men vem sjutton är Stanley? Trots att Sten & Stanley är en hel dansbandsorkester så är ingen av de resterande medlemmarna Stanley utan bandet består av den ständigt leende Sten + några till som aldrig nämnts vid namn.

Faktum är att Stanley inte varit med i Sten & Stanley sen 1967 vilket sammanfattar 42 år av falsk marknadsföring. Än mer förvillande blir ju bandnamnet de gånger de betecknats som Sten & Stanley - Sten Nilsson. Det antyder att det är Sten & Stanley tillsammans med Sten Nilsson. Om Sten Nilsson verkligen är Sten Nilsson så innebär det ju plötsligt att varken Sten eller Stanley är med i Sten & Stanley!

Det här togs upp i Smakstart under onsdagen och vår flitiga producent Therese filmade var lilla utredningscentral inne i studion och la upp den på youtube. Så här kan det går till en dag på jobbet för mig.

Så har det första programmet av fyra med Inför-ESC gått av stapeln i SVT och tyvärr känns det här som är på dekis. Det var en stor förlust då Norge, Danmark och Island drog sig ur förra året vilket innbar att programmet blev i princip helsvenskt (med undantag för Thomas Lundin, men han känns ju ändå på något sätt svenskare än svensk).

Årets laguppställning med Thomas Lundin, Marie Serneholt, Christer Lindarw, Charlotte Perrelli och Petra Nielsen är framförallt menlös - och då syftar jag i första hand på nyförvärven Christer, Marie och Petra. Vitsen med inför-programmet tycker jag är att få lite olika vinklar på de olika bidragen från så olika håll som möjligt. Vad svenne-banan tycker om ESC vet man redan, d.v.s. att allt som inte låter England eller USA bara är patetiskt trams.

Medel-svensson blir lika förvånade varje år då det visar sig att inte Zlatko i Kroatien, Svetlana i Ryssland eller Pablo i Spanien inte tycker att Charlotte Perrelli, Carola eller Friends är den bästa musiken som finns. Utan att de länderna är oförskämda nog att ha en egen smak! Men särskilt många nya vinklar än sånt som mannen på gatan säger fick vi inte ikväll och begreppet "expert" ställer jag mig minst sagt tveksam till när det gäller majoriteten i panelen.

Varför kan man inte ha i alla fall en deltagare i panelen som har rötter från något annat land och en annan musikalisk kultur och som kan förklara exempelvis hur det kommer sig att Turkiet, Grekland och Ukraina lyckas så bra år efter år? Eller som kan berätta att den här artisten är sjukt stor i de här länderna och kan säkert locka röster därifrån eller därifrån. Någon måste det väl finnas som finns utanför svenne-sfären. Nu blev det ett tråkigt samtycke i det mesta som sällan var underbyggt med mer än "uuuuuch va tråkigt". Men några ljuspunkter finns det trots allt i panelen men ingen av de tillhör de nya. 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, Thomas Lundin är den perfekte panelmedlemmen i ett sånt här program. Han är både festivalnörd men samtidigt oerhört medial och har koll på hur det brukar gå för vissa typer av låtar. Charlotte Perrelli är också stabil. Till skillnad från vissa andra så TYCKER hon alltid något och kan belägga det. Dessutom är det skönt att hon inte får för sig att ständigt dra förberedda oneliners som hon börjar fnissa åt själv samtidigt som övriga på sin höjd artighetsskrattar.  

Christer Lindarw var en besvikelse ikväll. Han har uppenbarligen inte någon koll alls på musiken utanför Sverige eller vad som brukar funka i ESC. Marie kändes trygg i rutan men upprepade mest var de andra sa. Och Petra Nielsen, kan någon förklara för mig vad hon gör där? Hon vet ingenting, tycker ingenting - nej hon kan inte ens vara där på gamla meriter eftersom hon inte ens är någon frekvent MF-artist. Obegripligt!

Kan inte SVT släppa prestigen och låta norska NRK eller danska DR få sända en samnordisk sändning med ala de nordiska länderna. Det upplägget var ju så mycket intressantare och bättre än det här.

 Jan "Harpo" Svensson

I mitt morgonprogram Smakstart som jag sänder i P4 Halland var det ett speciellt tema i torsdags. Påsken stod ju för dörren och den gamle 70-talsikonen Harpo (ni vet Moviestar-mannen) skulle komma på besök. Han bor numera strax utanför Halmstad på en gård där han har fullt med hästar som han sköter. I Sverige är han ju mest känd för Moviestar och han är fortfarande stor i Tyskland där de vill att han kommer tillbaka varje år och sjunger Moviestar iförd solbrillor och käpp (vilket av någon anledning blivit hans gimmick i Tyskland).

Hur som helst, jag och min kollega Anna bestämde oss för att skriva en påskhit till honom. För visst är det lite orättvist att julen är den enda högtid på året som hedras med hits? Alla våra mest folkkära artister bemödar sig med att skriva allt möjligt för att hylla julen men de andra högtiderna får inga hits. Allra minst påsken.

Därför började jag och min kollega skriva med ambitionen att skapa tidernas första moderna påskhit. Vi fick ihop en text och sen ringde vi Harpo och fråga om han ville sätta melodi till och framföra den i sändning när han kommer på besök till studion. Svaret var positivt och så här blev resultatet. Den fick kallas "Visa till påsk" i brist på bättre titlar. Och tänka sig, jag kunde inkassera mina första STIM-pengar efter torsdagens program :-)

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1690946&BroadcastDate=&IsBlock=

De senaste tre åren har jag varit på plats på Eurovision och antingen massmailat eller bloggat om vad som händer på plats. De rapporterna kommer jag tyvärr inte att kunna ge er i år för någon Moskvaresa blir det inte för mig.

Det vore lite skönt att kunna hävda att allting handlar om en protest mot Dima Bilans vedervärdiga vinnarlåt förra året och att jag inte vill delta i någon rysk nationalistisk uppvisning förklädd till musiktävling, kallat Eurovision song contest. Men nu är ju inte riktigt det hela sanningen. Ekonomiskt sett har jag egentligen bättre förutsättningar än tidigare att resa men en resa till ESC blir samtidigt ingen semester utan snarare en jobb-vecka. Om än en väldigt rolig jobbvecka.

Men framförallt handlar det om att det trots allt kostar en hel del att resa till Moskva och desto mer att bo där. Jag kan inte påstå att Moskva är något av mina drömresemål så därför känns resan inte riktigt prisvärd. Dessutom ser min arbetssituation annorlunda ut i år jämfört med de senaste åren. Nu har jag ett heltidsjobb vilket jag inte haft tidigare och jag tar faktiskt hellre ut ledighet i sommar än i maj den här gången.

Samtidigt har ESC-resorna jag varit på varit mycket minnesvärda.

Aten 2006 håller jag fortfarande som den mest minnesvärda resan. Dels för att det var första gången jag verkligen mötte Eurovisionvärlden med alla galna fans, underbara Euroclub, ett Eurocafé där man kunde sjunga allsång till vilken ESC-låt som helst - pianokillen kunde spela allt! Och inte minst var jag i ett Aten med sol hela dagarna och högsommarvärme.


Ibland är man så turistigt klädd att det blir löjligt. Men det fattade jag uppenbarligen inte 2006.....

I Helsingfors 2007 hade jag det tveklöst bästa hotellboendet och Euroclub var helt fantastiskt. Även om Helsingfors som stad är ungefär lika intressant att besöka som en weekend i Märsta, så var organisationen bra och hemresan på färjan en riktig höjdare med allsång i foajen.

I Belgrad hade jag den bästa jobbsituationen på plats eftersom jag kunde frilansa till 100% och därmed yrkesarbeta helt och hållet. Detta finansierade nästan hela resan. Samtidigt var arenan i Belgrad på tok för stor. Intresset från befolkningen låg och Euroclub var som en gigantisk konferenslokal som aldrig tog slut.

Troligen är jag tillbaka på plats nästa år i ESC igen men i år blir det som sagt att blogga från soffan.