Schlager-Micke

För drygt 10 år sen var det inte lätt att dansa till schlager om man ville gå ut. I dag finns det schlagerbarer överallt och folk har koll på vilka som var i final i Melodifestivalen och till och med vilken placering de fick. En mycket trevlig utveckling som pågått och bara växt ända sedan delfinalerna infördes 2002.

Sen är det slående att när folk jag träffar på märker att jag är en melodifestivalkille så spelar det ingen roll om det är en tjej, kille, gammal, ung, kontorsnisse, fabrikssnubbe eller dagisfröken, alla har de samma förstafråga:

# ...Jaha, är du som han.......(vissa letar febrilt efter det där namnet som dom ju vet, men inte kommer på just nu, jag sitter tålmodigt och väntar på att de ska säga det jag vet att de ska säga, Björn Kjellman).....han......Björn Kjellman?

Det är faktiskt en svårare fråga att svara på än man kan tro. Om frågan innebär att jag kan lika mycket som Björn så är svaret nej. Men Björn Kjellman tenderar att vara mer än en person, han är ett begrepp. Att "vara en Björn Kjellman" är att vara en person som kan massa om Melodifestivalen och det kan jag ju, så i så motto så blir ju svaret ja.

Andrafrågan är oftast lika given:
# Vilken är den bästa låt som varit med?

Det låter säkert också som en enkel fråga men här uppstår ett annat problem. Om jag säger mina absoluta favoriter i MF och ESC så är det garanterat låtar som de inte har en aning om. Samtidigt vill de på något sätt ha så "nördiga" svar så det är ett dilemma. I MF gör jag ofta en helgardering och säger att den bästa låten som någonsin varit med är Nattens drottning från 1989 men den bästa mer allmänt kända som varit med är Jag ljuger så bra med Linda Bengtzing.

Sen brukar samtalet komma in på åsiktsbiten och även där säger de flesta samma sak.

# Det var mycket bättre förr när det var orkester!

Jag vill inte låta arrogant på något sätt men knappt någon jag pratat med har haft något vettigt argument för att återinföra orkestern i tävlingen. I slutändan verkar det mest ha att göra med att det var kul med Anders Berglund som verkar så snäll och viftar med sin pinne och sen skrattar. Som låtarna är gjorda i dag med den ljudbilden så funkar det inte alls med orkesterarr. Vad skulle en orkester göra med the Arks låt? lägga in ett saxsolo? Hur skulle Cara mia ha låtit med orkester? Eller Lordi???? Nej, orkester är knappast något framtidskoncept i tävlingen.


# Det är ju ingen idé att vara med längre, det är ju bara östländerna som fuskar!

Det här är det ju inte bara vanligt folk som säger utan många av fansen som var i Helsingfors i våras och som jag pratade med där var både uppgivna och arga på östblocket. Jag skrev en hel del om det här ämnet på bloggen i våras och det är lite svårt att kort sammanfatta det. Men frågan är komplex, vilket också gör den intressant. Men som vissa av er vet så håller jag inte med. Eftersom vi aldrig lyssnar på musik från öst under resten av året har vi väldigt svårt att kvalitetsbedöma det som kommer därifrån. Och östblocket är uppdelat i många mindre musikaliska block vilket gör det till ett allt annat än enhetligt begrepp.


# Melodifestivalen var bättre förr

Den här åsikten är väldigt vanlig och jag blir lika överraskad varje gång. De som säger det brukar sällan - eller aldrig - vara personer som lyssnar på traditionell schlager med Kikki, Lasse Holm och Nick Borgen. Frågan är ju då, vad var det som gjorde att festivalen var bättre förr? Är det för att storheter som Tina Röklander, Wisex och Paul Paljett var med då? Nej svaret är förmodligen att tävlingen blivit för bra nu och att den därför inte kan placeras in i det bekväma facket över program man kan skratta åt och håna. Jag skulle själv få samma identitetsproblem om Stockholm live plötsligt skulle dra ett skämt som jag skrattade åt...

Om det är någon gång på året man har rätt att fantisera om artister som ska ställa upp i Melodifestivalen så är det ju nu. Under den här månaden, schlagerns svar på fotbollens "silly season", innan artisterna blir klara.

Många stora namn som kändes mil från schlagern för några år sen har en efter än äntrat festivalen nu under 2000-talet. E-type, BWO, Nordman, Andreas Johnson och inte minst - the Ark. Men fortfarande återstår många drömmar, och tråkigt vore det väl annars. Många av Sveriges allra största artister har fortfarande aldrig tävlat i festivalen och jag tänkte lista de största i mina ögon här. Jag var först inne på att göra en sedvanlig lista med ranking men den här gången fick jag ge mig eftersom det är väldigt svårt att på ett objektivt sätt jämföra vilken av de olika artisterna som är större än någon annan. Men alla dessa är i alla fall stora namn som fortfarande aldrig tävlat.

# Kent
Eskilstunas indie-hjältar är ett av Sveriges största band genom tiderna, men Kent har allt att förlora på att vara med. Få av deras låtar skulle haft en chans vinna om de tävlat. De är lite för melankoli och ångest och bygger mer på känsla i hela låten än den klassiska uppbyggnaden med en stark refräng. Jag tror inte heller att gruppen speciellt intresserad av att vara med och för mig skulle det inte tillföra särskilt mycket.


Kent

# Per Gessle
Popsnickraren från Halmstad har deltagit två gånger som upphovsman (För dina bruna ögons skull och Kärleken är evig) men aldrig som artist. I ärlighetens namn skulle det inte kännas så spännande heller. Detta säger jag trots att jag alltid varit ett stort Gessle-fan, framförallt det han gjorde med Roxette. Eftersom Per är sommar, mellanmjölk och tjalala blir det ingen spännande kulturkrock i festivalen som det skulle bli för exempelvis Kent. Han är inte heller någon artist det sprakar om varken på scen eller i media. Men självklart skulle han gå långt om han var med. Att svenska folket är totalt torsk på hans melodiösa trallvänliga låtar är ju bekräftat hundra gånger om. 

# Marit Bergman
Kreddiga Marit skulle bli journalisternas älskling om hon deltog. Hon blir ofta hyllad och det är inte utan anledning. Som scenartist tillhör hon en av de bästa i Sverige och musiken är ofta fullproppad med positiv energi, vilket skulle passa i festivalen. Festivalen skulle vinna cred med Marit och jag tror faktiskt att Marit skulle vinna på att vara med också. Men när jag intervjuade henne i somras ställde jag frågan om ett MF-deltagande (mest i personlig nyfikenhet) men hon svarade att det känns inte kul att vara med nu när alla, även många indieartister, ska vara med. 


Energiknippet Marit Bergman in action

# Lars Winnerbäck

För fem år sen hade Lasse varit högst upp på min önskelista över artister jag ville ha med. Då var jag helt fast i Winnerbäcks melodiösa, grubblande vispop men den fascinationen har svalnat med åren. Ju större han blivit desto sämre har hans låtar blivit, men de är fortfarande relativt bra. Någon succé i MF är däremot inte självskrivet. Han har otroligt hängivna fans men när det är miljoner svenskar som röstar så krävs det att man når ut till fler.  

# Håkan Hellström
Påminer en hel del om Marit Bergman men med den stora skillnaden att Marit kan sjunga. Självklart skulle det bli en enorm hype runt Håkan om han ställde upp och en stor fest skulle det nog bli på scen med sedvanligt barnkalas i sjömanskostym. Jag tror inte att det är omöjligt att Håkan kan dyka upp i festivalen.

# Melody club
Högst upp på min önskelista i nuläget och de har allt att vinna på att vara med. Deras musik gör sig verkigen live och är oerhört direkt. Det räcker med en lyssning. Trots att de haft ett antal hits så är de fortfarande ganska okända för gemene man. MF vore det perfekta skyltfönstret för Växjös pudelsyntare.


Melody clubs sångare Kristoffer Östergren

# Sahara hotnights
Jag har aldrig gillat Sahara hotnights - förrän nu. Med låtar som Cheek to cheek och inte minst Visit to Vienna har de levererat pop/rock med lagom mycket garage och lagom mycket Västerbotten i en riktigt trevlig mix. Båda de två nämnda låtarna hade säkerligen gått till final och de tävlat. Men några folkhemshjältar har de väl aldrig velat bli.

Spekulationerna är i full gång om vilka artister som ska tävla och även om inga artister formellt är klara än så får många betecknas som i praktiken klara. Om en känd artist sjunger på demon till en låt som tagits ut så kommer SVT inte att plocka bort den artisten. Det innebär att Christer Sjögren gör debut i Melodifestivalen. Det är nog den debutant genom tiderna med flest sålda skivor bakom sig och han har redan skapat en hel del debatt. I debattforumet på melodifestivalklubbens hemsida vill en medlem göra en voodo-docka av Christer Sjögren att sticka nålar i. Flera på forumet var direkt villiga att hjälpa till...Själv har jag svårt att förstå vad som är så provocerande med Christer Sjögren. Är det att han haft ihop det med Lotta Engberg (det är han iof knappast ensam om....), att han gör anspråk på att vara en stor Elvis-tolkare? eller att han har för många finnar? Inte för att jag tycker att han är särskilt spännande som artist men han är väl inte sämre än någon annan dansbandssångare.

Trots att ingen artist rent formellt är klar än så är många i praktiken klara då de sjunger på demon som skickades in och redan är kända namn. De namnen lär SVT inte ändra. Och när man läser samlingen av namn så längtar kan det bi tidernas sjöslag. BWO, E-type & Poodles, idolerna Sibel och Ola, Linda Bengtzing, Patrik Isaksson, Lasse Lindh..och det kommer ju komma jokrar också

Divornas kamp stod det idag i aftonbladet. Tydligen är såväl Charlotte Perelli, Helena Paparizou och Carola i högsta grad aktuella. Tre artister som alla vunnit eurovision men det gör de inte på något sätt jämställda. Charlotte och Helena är proffs med fantastiska röster, men de måste vara på topp och tävla med en hit för att lyckas. Det gäller däremot inte Carola. Hon vinner med i princip vilken låt som helst. Hade hon sjungit Samba sambero förra året hade hon säkert vunnit med den också. Ett deltagande av Carola skulle med andra ord rasera hela det berg av förväntningar och ovisshet som börjat skapats nu och de andra deltagarna skulle förvandlas till statister.

Jag måste säga att jag kände mig väldigt nöjd när jag satt där i TV-huset och läste de 28 bidrag som nu tagits ut. Visst, än så länge vet man inte mycket om låtarna, men båda de önskningar jag skrev på bloggen igår slog in: Kempe fick med flera låtar (två, ja det kan man väl kalla flera) och G:son fick överraskande inte med en enda. 

Jag fick en fråga vad jag egentligen har emot G:son. Personligen ingenting, men musikaliskt känns han som schlagermusikens största cyniker. Eller för den delen, en nio-till-fem-jobbare inom musik. När man hör hans låtar känns det som att de är gjorda under ett produktionskrav på en låt per dag. När han sitter och sörplar sitt kaffe i musikstudion klockan tre och inser att han bara har två timmar kvar på arbetsdagen så plockar han några ackord från en gammal låt, byter ut discobeatsen mot lite salsa och döper låten till "salsa salsa" eller varför inte "tango tango" eller "samba sambero".....Nu vet jag inte om det är så här. Det är rena spekulationer men för mig finns det  aldrig något som överraskar i låtarna och inom den klassiska schlagergenren är han inte i närheten av det som Lasse Holm en gång gjorde och som Lars "dille" Diedricson gör. Men visst, även G:son har haft sina ljusa stunder, då han gjorde Cést la vie och inte minst Absolutely fabulous som han fick med i norska uttagningen 2006. Men nu till årets startfält.
 
Det har redan spekulerats en hel del i artisterna och på vissa sidor verkar det helt klart med en mängd artister. De uppgifterna kan mycket väl stämma, men eftersom Christer Björkman tar besluten om artisterna närmaste veckorna så kan man aldrig vara säker. Men enligt TT ska min favorit från idol 2005, Sibel vara klar. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Liksom med Linda Bengtzing.

E-type har kommit med som kompositör och det lovar gott. För mig är E-type på alla sätt perfekt i festivalen. Det är glada hits, mycket show, kontroversiella utspel...välkommen E-type! Patrik Isaksson är också tillbaka vilket är kul. och Fredrik Kempe fick med två låtar. Mannen som bättre än någon annan förvaltar arvet från ABBA har jag höga förväntningar på, men jag hoppas att han låter andra artister framföra låtarna. Han är en betydligt bättre låtskrivare än scenartist.
 
Och BWO är tillbaka. Det känns om möjligt ännu bättre.

Det var med ett leende jag lämnade TV-huset idag, trots att TV-sändningen kändes rejält mycket 80-tal med segdragen procedur och en notarius publicus som knappt kunde läsa.

Men jag väntar med spänning på fortsättningen.

Vi är nu inne i de tider när de börjar gå rykten om vilka som ska tävla in nästa års melodifestival. Man vet aldrig hur mycket som är sant när sånt här florerar men historien har visat att sådana rykten sällan är tagna ur luften. Oavsett hur många av dessa som verkligen kommer att vara med så kan jag konstatera att flera intressanta - och mindre intressanta - namn nämndes i aftonbladet igår. Det var följande:

# Christer Sjögren.
Det skulle innebära debut faktiskt för denna synnerligen meriterade man. Men ser man rent musikaliskt så känns det inte särskilt hett och förmodligen inget som för tävlingen en millimeter framåt. Däremot skulle det kunna bli rejält drag bland kvällstidningarna om Sjögren är med. Speciellt om hans gamla flamma Lotta "rajtantajtan" Engberg dyker upp på arenan, eller varför inte hans gamla plågoande Tommy Körberg. Då skulle vi få en riktig smutsig pajkastning. Och sånt är kul.

# Lasse Brandeby. Snälla, ta bort karln. Inte ens göteborgarna tycker ju att Kurt Olsson är rolig längre. Om han nu ska vara med som sig själv så finns det bra  ånga fler anti-hjältar som känns frächare. Snälla Christer Björkman, skona oss!

# Linda Bengtzing. Självklart vill jag ha tillbaka Linda i tävlingen. För många är hon hurtigare och klämkäckare än Bosse Larsson. Det är hon för mig också. Med andra ord, en hjälte!

# Lili & Sussie. Nja. Visst är det kul med nostalgi men de finska systrarna har inte haft en hit på år och dar och sanolikheten är väl stor att det blir ungefär som när Style deltog 2003. En axelryckning.

# Idol-Sibel. Mycket intressant. Här snackar vi om en av de mest begåvade deltagarna någonsin i idol. Bättre än Darin, om jag utgår från vad de presterade i själva tävlingen. Sibel klarade alla stilar galant och det är för mig en gåta att det varit så tyst om henne sen hon var med. Hon har allt att tjäna på att vara med och med rätt låt kan det gå hur bra som helst.

# Carola. Nej nej nej. Carola får bara inte vara med. Inte för att jag tillhör den där kroniska Carola-hatar-skaran. Den är tillräckligt stor redan och betår förmodligen av alldeles för många som enbart grundar sin bild av Carola på det som vissa journalister skriver. Journalister som hatat henne sen dag ett. Få har blivit så orättvist behandlade i pressen som Carola, men mitt motstånd handlar inte om vad jag tycker om henne som person för jag har aldrig fått någon klarhet i vem Carola egentligen är.
Nej grejen är den att Carola är den enda artisten i Sverige som är större än festivalen. Bevakningen av Carola skulle överskugga allt annat och det är inte festivalen värd. Ur tävlingssynpunkt skulle det dessutom vara en ren katastrof eftersom spänningen skulle försvinna totalt. Carola vann utan problem med Evighet som är en av hennes svagare låtar. Hon vinner förmodligen med vilken låt som helst och för femtioelfte året i rad röstar folket då fram en artist snarare än en låt. Är det något ESC-historien borde lära oss så är det att det är betydligt smartare att utgå från låtar än artister. Carola i MF 2008 vore en mardröm.

# Helena Paparizou. Vore en stor tillgång för Melodifestivalen, men är det verkligen värt det Helena? Du har ju redan vunnit hela tjottaballongen.

Jag nämnde ju att jag hade en lista på mina värsta idrottsögonblick och här kommer dom. Men eftersom det här är något som behöver plats för att kunna beskrivas fullt ut så får ni som inte är sportintresserade ha överseende den här gången. Först vill jag bara precisera hur den här rangordningen är gjord. Det handlar om vilka sportögonblick som var smärtsammast då när det hände, alltså när jag bevittnade de framför TV:n. För att en händelse ska bli ultimat plågsam i mina ögon krävs:

# att förlusten har skett i en viktig match

# på ett orättvist sätt

# när segern varit nära

# att längtan efter framgång varit lång och plågsam

# att man var helt oförberedd på förlusten

Här är mina "topp-5"

Sverige hade missat att gå till EM året innan och behövde vinna mot Österrike för att nå VM i Frankrike. Men efter en horribel utvisning på Jocke Björklund och ett drömmål av Andreas Herzog så var det ridå för Sverige. Vi hade missat ett mästerskap till och det skulle dröja ytterligare flera år innan man skulle få uppleva självaste kärnan inom idrottstittandet: Sverige i fotbolls-VM. Jag satt på en pub i Helsingborg av alla ställen och såg den här vidriga matchen. Samma dag, 5:e september 1997, förlorade Stockholm omröstningen att få arrangera sommar-OS 2004. Men det hade ju ingenting med sport att göra så länge man inte inför "slicka farbror idrottspampens röv" som OS-gren.

Under mitten av 90-talet när Sverige hade en djup svacka som idrottsnation (svenskar vann inte ens SM på längdskidor, det gjorde Vladimir Smirnoff...) så försökte jag intala mig att det trots alla jobbiga smärtsamma förluster, alltid kunde bli värre. Jag kom fram till att den ultimata plågan skulle vara att Sverige möter Finland i ett ishockeymästerskap där de bästa är med (och som är ett sportsligt mästerskap - inte någon pajasturnering som går under täcknamnet Canada cup) - och förlorar. Varför är då det så plågsamt att torska mot Finland? Tja, vill du ha stryk av en lillebrorsa som hatar dig, som du normalt sett vinner över när ni spelar och det inte gäller något men som sen, när det för första gången är på riktigt, slår dig?

Självklart hände exakt det här i den första riktiga hockeyturneringen där alla de bästa var med, OS 1998. Finland vann med 2-1 och jag bestämde mig för att intala mig att det här inte hade hänt. Efter den här matchen såg jag inte en sekund av OS. Jag såg inte ens en enda löpsedel utan vältrade mig i massa gamla videoband med 24 karat istället. Allt för att inbilla mig att det aldrig funnits något OS i Nagano 1998 och att Finland inte alls hade besegrat Sverige. Och det funkade faktiskt hyfsat bra. Hur matchen var? Ingen aning, den har ju aldrig inträffat.

Att Sverige förlorar en final i Davis cup är egentligen inte hela världen. Sverige har vunnit turneringen så många gånger så det kan man leva med. Men det som gjorde just den här förlusten så oerhört plågsam var sättet det gick till på. Niklas Kulti var supertalangen som aldrig blev så framgångrik på seniornivå som man trodde först. Nu fick han hoppa in som reserv i den helt avgörande matchen i finalen i Davis cup mot fransmannen Arnaud Boetsch. Kulti ledde överraskande med 2-1 i set, hade överläge och breakboll. En breakboll han skulle ha vunnit om inte Boetch på chans, med ryggen mot nät, slagit till bollen så att den gick precis över nät. Boetsch klarade pressen och utjämnade till 2-2 i set. Det hör till ovanligheterna att en final i Davis cup avgörs i sista matchen. Och nu skulle dessutom sista matchen avgöras i sista set! Då hände det som inte fick hända: Kulti fick kramp. Han kunde inte ens sitta ner under sidbytena eftersom han då aldrig skulle kunna resa sig igen. Han kunde knappt röra sig på plan, men genom en heroisk serve höll han ändå siffrorna uppe och gick fram till tre matchbollar i Boetsch serve! Detta var idrottshistoria, en rekordmagasinet-story utan dess like. En handikappad man som vägrar ge sig i ett avgörande skede och till och med vinner.

Kulti missade alla tre matchbollarna och Boetsch vann.

Få landslag har blivit så älskade som handbollslandslaget under 90-talet. Sverige domierade år efter år i VM och EM, men det största var ju ändå OS och där plågades dom i tre raka mästerskap. Final 1992: förlust med två mål. Final 1996: förlust med ett mål. Och så 2000, när de hade bestämt sig för att inte låta de plågsamma minnena från OS sätta käppar i hjulet. När de hade kört över Spanien i semin och spelat drömhandboll. När Sverige törstade efter att äntligen få ett OS-guld i en lagsport (det hade inte hänt på 52 år), ja då förlorade dom igen efter ett antal stolpar och ribbträffar. Förlust mot Ryssland och OS i Sidney som hade känts som ett bra OS blev nu, trots allt, ännu ett i raden av plågsamma OS. Sverige hade kunnat få byta bort alla sina andra medlajer 2000, bara handbollslandslaget hade fått ta guld. Någon revanch i OS har aldrig kommit och den lär aldrig heller komma. Sverige är slut som handbollsnation nu.

Med sådana här händelser så börjar man förstå hur det måste kännas att hålla på Hammarby i bandy......

Sverige hade gjort fiasko i varenda vinter-OS sen 1988 när det började närma sig OS 2002. Sammanlagt hade det blivit 2 guld under 3 OS, vilket är rent ut sagt pinsamt med tanke på att det faktiskt finns snö i Sverige och att vi faktiskt har råd att bygga såväl skridskobanor som alpina anläggningar. Under samma period tog Norge 30 guld! Men nu, 2002 var Sverige äntligen tillbaka som vinternation. Anja hade slagit igenom, liksom per Elofsson. Och Magdalena Forsberg var löjligt överlägsen bland skidskyttarna. Dessutom hade vi som en skänk från ovan fått med curling på OS-programmet där Sverige tillhörde världseliten på såväl dam- som herrsidan. Som en reporter på sportnytt sa några veckor innan OS "Det ser faktiskt löjligt bra ut inför OS!".

Men.........En efter en föll de svenska favoriterna. Det blev inga guld och tilslut fanns det bara en grupp idrottsmän som verkade vara lika bra som året innan: Hockeylandslaget. De spöade skiten ur Kanada och vann sin grupp och var den enda anledningen till att man vågade känna ett uns stolthet som svensk under dessa dagar. Ja, enda anledningen till att man ens kollade på OS. Men då kom kvartsfinalen mot Vitryssland. Ett lag som inte ens teoretiskt borde ha kunnat slå Sverige. Det hade varit mer sanolikt att Ljungskile besegrat Real Madrid i fotboll! Hela det svenska laget drabades av kollektiv panik när Vitryssland tog ledningen med 3-2 men Mats Sundin kunde till slut kvittera till 3-3. Sen, med två minuter kvar sköt backen Vladimir Kopat en chanspuck som inte ens var nära mål. Men det trodde Tommy Salo varför han försökte rädda pucken som istället trillade in i mål. Slutsignal. Sverige-Vitryssland 3-4.

Jag var inte besviken. Jag var chockad. Jag lämnade genast sällskapet som jag såg matchen med och gick direkt till mitt korridorsrum där jag stängde dörren, drog ner persiennerna, släckte lampan, la mig i sängen och stirrade upp i taket. Jag vet inte hur länge jag var i det apatiska tillståndet, det kan ha rört sig om 30-40 minuter. Men till slut ringde min gode vän David Hammerström. Han behövde prata, av samma skäl som jag. Och i över en timme försökte vi förstå vad som hade hänt. Dagen efter hade jag bestämt mig för en helt annan taktik än efter Finlandstraumat fyra år tidigare. Nu skulle jag läsa varenda rad om matchen bara för att gå till botten med det här. Till och med de norska tidnignarna Verdens gang och Aftenposten läste jag och det gick nästan över efter några veckor. Så kom nu inte och säg att jag behöver gå i terapi!!

Det hände ju faktiskt väldigt mycket annat i Karlskrona också förutom den nervkittlande omröstningen om vice ordförandeposten. Vi fick avnjuta en riktigt schysst middag på det glassiga och lyxiga stadshotellet i Karlskrona. Och sen var det dags för artistframträdanden. Tina Leijonberg var först ut. Ingen artist som gjort några större avtryck för min del i melodifestivalhistorien men hon var märkbart rörd över responsen. Jag var också lite överraskad över hur mycket på g klubbfolket var den här gången. För bara några år sen så var mf-klubben en väldigt blyg publik men nu var det allsång och rena hockeykören på varje låt. Temperaturen steg med upträdande från Gladys del Pilar och avslutningsvis kom Fredrik Kempe.


Fredrik Kempe in action

Kempe var den givna höjdpunkten för min del. Han är i mitt tycke en av Sveriges bästa låtskrivare och är den framför andra som verkligen förvaltat det melodiösa ABBA-arvet i sitt låtsnickrande. Han brände av sina hits Finally, Du och jag mot världen, Cara mia och efter mängder av "en gång till"-rop så körde han sin genombrottslåt Vincero (Nessun dorma i discoversion). Jag sa till Fredrik efter spelningen att Finally är en av de bästa låtar som varit med någonsin i Melodifestivalen - och det menar jag faktiskt. Näst bästa låten under 2000-talet, med ett bättre framträdande hade den kunnat komma riktigt högt. Han berättade att han har skickat in 12 låtar till nästa års festival. Trots att jag inte hört dom så får gärna komma med allihop. Men det brukar bli bättre när han släpper låtarna till andra artister. Det gäller bara att hitta dom artister som klarar det stora röstomfång som krävs i hans melodier.

När middagen var slut så hade vi eget disco på vår festvåning. Kris "diggil-ej" Boswell var DJ och bjöd på en närmast perfekt blandning av mf och eurovisionlåtar. Vi fick också fri entré till schlagerbaren som var på utestället som var på nedervåningen. Det stället kändes däremot lite mer som klassiskt bonn-disco snarare än schlagerbar. Ni vet Vill ha dig, OOa hela natten, ja det var väl bara Jag vill vara din Margareta och Fågeldansen som fattades.

När jag kom tillbaka till radion igår så fick jag vara med i SR Jönköpings eftermiddagsprogram, Lasso, och snacka om min nya roll som Vice ordförande + en massa schlagersnack. Temat var nördar och en nörd kommer jag ju alltid att förbli. Så om ni nu inte har tröttnat allt för mycket på mig och mitt snackande i radio så kan ni höra delen när jag är med i lasso på hemsidan.

# gå in på www.sr.se/jonkoping

# klicka på lyssna i vänsterkolumnen

# Klicka på måndagen 1:a oktober

# Klicka på 17.00-17.30, jag kommer in vid 17.04

Segerfirande i Karlskorna i lördags

Ja, jag blev omvald till styrelsen i Melodifestivalklubben på årets klubbträff. Och det var faktiskt inte nog med det. Jag var sedan tidigare nominerad av valberedningen till att bli vice ordförande. Något överraskande kände jag själv eftersom jag under året faktiskt inte varit en ordinarie ledamot i styrelsen utan bara suppleant (i praktiken är det dock ingen större skillnad på ordinarie och suppleanter i styrelsen eftersom suppleanterna är med på alla möten över msn och har egna ansvarsområden precis som de ordinarie styerlseledamöterna). Nu innebär själva viceposten inte särskilt mycket rent konkret eftersom det är själva ansvarsområdet (i mitt fall pressansvarig under förra året) som är de egentliga arbetsuppgifterna, men visst, när man medverkar i media på något sätt så kan det ju ha en viss betydelse. Och det är ju alltid kul med titlar:-)

Efter att vår mycket duktige ordförande Maria Niklasson blivit omvald på sin post skulle årsmötet välja förste vice ordförande och jag var som sagt valberedningens förslag. Men den sittande vice ordföranden, Patrik Rosell, kandiderade också och vi två fick nu stå framför de drygt 80 klubbmedlemmarna som skulle välja en av oss. Eller för att använda mitt favoritutryck: "En ska bort!"  Men det märktes på de som skulle rösta att det här skulle bli jobbigt. Jag tyckte i ärlighetens namn också att det kändes lite konstigt, speciellt eftersom jag och Patrik hade skämtat massa innan om att det skulle bli en omröstning mellan oss. De flesta i klubben som känner mig, känner också Patrik och de tyckte nog att det var ganska svårt att välja en av oss.

När vi stod där framme skulle vi då svara på frågor om varför de skulle välja just mig eller Patrik till vice ordförande. Ganska svårt att svara på eftersom viceposten som sagt, inte innebär några direkta uppgifter. Hur en bra ledare ska vara finns ju massa åsikter om men det är inte lika ofta man diskuterar vad som kännetecknar den perfekte vice ordföranden. Eftersom både jag och Patrik tycker att det är vansinnigt kul med omröstningar av alla slag så blev ju den här situationen något speciell. Vi hade väl helst föredragit att man presenterade röst för röst till tonerna av betänketids-musiken i "Kvitt eller dubbelt" men vi fick nöja oss med annan dramatik. För efter att jag och Patrik krystat fram några svar (frågorna var definitivt bättre än svaren i det här fallet) så skulle alla skriva mitt eller Patriks namn på en lapp och några minuter senare offentliggjorde rösträknaren Andreas Nilsson resultatet.

Årsmötet hade valt mig till vice ordförande med röstsiffrorna 38 mot 37. En enda röst skilde. Jag kunde nu ödmjukt placera in mig i samma skara som Celine Dion 1988 och spanska Massiel 1968. Eller för den delen Lotta Engberg i melodifestivalen 1987. Segrar med en poängs mariginal;-)

Det kändes förstås väldigt hedrande att få vinna. Och Patrik fick sin revanch i omröstningen om andra vice ordförande där han blev vald med bred mariginal. Annars var det många som kandiderade till styrelsen och det blev ett antal omröstningar där man var tvungen att välja in och välja bort personer som man kände väldigt bra och som skulle funka mycket bra i styrelsen. Två styrelsemedlemmar från gamla styrelsen blev bortröstade och ersatta med två nya, så 80% av styrelsen är samma som den gamla. Det var faktiskt lite melodifestivalkänsla över det hela när namnen på de som valts in lästes upp. Det kändes lite som en delfinal med en hel del "ja-vi-gick-direkt-till-final-jubel". Det var bara TV-sändningen som saknades. Själv hade jag gärna redigerat min egen omröstning med närbilder i slow-motion och mitt segerjubel till tonerna av Nessun dorma ,alternativt "För kung och fosterland" med Magnus Uggla, dock med risken att bli beskylld för vettlöst storhetsvansinne men det kan jag leva med en dag som denna.


Jag och vår ordförande i Melodifestivalklubben, Maria Niklasson, segervissa i Helsingfors i år