Schlager-Micke

Det är egentligen logiskt att tidernas mest ovissa delfinal skulle sluta med en skräll. Louise Hoffsten, som på förhand ansågs vara mest chanslös av alla, tog sig vidare till final tillsammans med Sean Banan. Av alla dessa vinnarbilder som fotats genom åren efter en delfinal så undrar jag om inte gårdagens tillhör den mest udda. Säg till om ni kan hitta någon likhet mellan Louise Hoffstens och Sean Banans nummer. Ett galet, urflippat, barnkalas med "extra allt" och en medelålders bluesdrottning som framförde rak enkel gitarrbaserad bluespop. Alla som hävdar att rösterna från olika målgrupper inte räcker till fick definitivt vatten på sin kvarn, för jag undrar om det finns en enda i Sverige som röstade på BÅDA dessa låtar igår.

 

Att Sean Banan går till final gläder mig. Även om refrängen i Copacabanana inte är lika stark som förra årets Sean den förste banan så var gårdagens nummer ett strå vassare. Jag har full förståelse för de som tycker att det han gör bara är trams. Men de kan knappast förneka att det är ett väldigt professionellt utfört trams. Att klara alla momenten i det där numret kräver verkligen hårt jobb. Jag blir glad av Sean Banan, men skulle inte bli lika glad om han vinner finalen. Men jag ser inget som talar för det. Dels för att hälften av poängen då kommer från utländska jurygrupper som inte har en aning om vem den här galna bananen är och dels för att folk brukar anpassa sin röstning lite när det kommer till final. Då finns ju Eurovision i sikte. 

 

Louise Hoffsten är troligen ingen finalvinnare heller och jag har försökt att förstå vad som möjliggjorde den här skrällen. Normalt sett är ju den här typen av "bilradiomusik" fullständigt chanslös i den här tävlingen där man letar med ljus och lykta efter musikaliska hookar, perfekta kameravinklar och färgsprakande underhållning. Och det var säkert till hennes fördel att hon inte anpassade sig alls till formatet utan körde sin grej, vilket upfattades som äkta. Vissa kanske hävdar att det handlade om sympatiröster på grund av hennes ms-sjukdom som är allmänt känd men glöm det. Det är alldeles för många som röstar i den här tävlingen för att något sådant ska ha någon reell betydelse. 

 

Personligen är jag glad att det själlösa dansnumret Begging med Anton Ewald inte tog sig till final. Det var professionell dans men totalt opersonligt och sången hördes knappt. Desto tråkigare, men mer väntat, var att Swedish House Wives misslyckades. Jag gillar som sagt låten och tycker att den hade berikat finalen och den framfördes av tre artistproffs men ändå kändes det så fel. Det kändes på något sätt som att de tre inte pasade ihop och jag tror att låten hade vunnit på att framföras av en okänd tjejtrio istället. Då hade fokus mer hamnat på låten än på de som framförde den, för låten är i mitt tycke den bästa hittills i år i tävlingen. 

 

Själva showen SVT bjöd på igår upplevde jag som ganska lam. Göteborgspubliken (som normalt sett är Sveriges mest entusiastiska) gick på sparlåga och jag tyckte det var lite väl mycket lustigheter som hade proppats in i manuskorten. Och den där sketchserien med Per Andersson är ju bara geniunt plågsam. Sketchen med "familjen Olsson" var kvällens största skämskudde. Tyvärr måste man leva med den under hela MF-turnén och det är väl bara att konstatera att Mickstativet, Harry Cane och Morgan Pålsson fått sällskap i den humoristiska gärdsgårdsserien i MF. 

Mitt i all MF-hysteri så valde våra grannländer Norge och Finland sina bidrag till ESC igår. Jag återkommer till dem strax på bloggen.