Schlager-Micke

Efter diverse internetproblem så kunde jag inte blogga inför Andra chansen-sändningen men jag vet inte om mina tips hade varit till någon större hjälp ändå. Att det fanns en stor skrällvarning på Top cats charmiga rockabilly kände jag redan när de tävlade i Göteborg, däremot trodde jag inte alls på Thorsten Flinck. Men Thorsten var många klasser bättre i Nyköping än i Växjö och i just hans nummer är trovärdigheten och närvaron helt avgörande. Blir det för överteatralist blir det platt fall men här balanserade han på rätt sida. Ja, han såg till och med ut att kunna njuta av situationen och det betydde mycket. 

Även om jag hade Sean Banan som min stora personliga favorit i Andra chansen så var Thorsten Flinck inget dumt val för finalen. Jag reser mig igen är faktiskt en riktigt bra låt som musikaliskt breddar finalen ytterligare. Och det är nästa lite komiskt att det är Thorsten Flinck av alla , som står för den mest traditionella gammelschlagern i finalen.



Dessutom är det bra av ett annat skäl också. Under den senaste veckan har ju Björn Ranelid gjort allt det som jag var rädd att han skulle försöka med - göra Melodifestivalen till en dokusåpa om sig själv. Han har ju letat med ljus och lykta efter någon som säger något ofördelaktigt om honom så han kan ta på sig sin favoritroll - offerrollen. När han gick ut och talade om att hoppa av finalen för att några kändisar och artister skrev illa om honom var bara patetiskt - och ännu mer patetiskt att tro att han verkligen skulle förverkliga det. Man kan ju undra om han överhuvudtaget hade pratat med sin duettpartner om saken. Man kan ju lugnt säga att det påverkar henne också. "Kvinnan är första könet" upprepar han gärna om och om igen. Synd bara att han inte direkt visade det när han hade ropats upp som vinnare i Leksand. Då sket han fullständigt i Sara Li.

Vad vill jag då komma med resonemanget om Ranelid. Jo, att han nu får konkurrens om skriverierna och uppmärksamheten inför finalen av Thorsten Flinck. Thorsten söker inte upp strålkasarljuset alls på samma sätt men han väcker alltid ett stort intresse och har ju ett lite annat leverne än uppfostrade Skaraartister om man säger så. Musikaliskt sett finns inte många likheter mellan låtarna men i Thorsten Flinck och Björn Ranelids fall så tror jag att många ser sig lockade att rösta på outsidern i sammanhanget. Den som står utanför mallen både hur man ska bete sig som person och - framför allt - hur man brukar bete sig i tävlingen.

Det var verkligen en svårtippad Andra chansen och mina chanser att vinna Melodifestivalklubbens tippningstävling rök all världens väg här. Men jag tycker ändå att det genomgående var de bästa låtarna som vann i duellerna (möjligtvis med undantag för Sean Banan). Även om jag trodde på Lotta & Christer så är jag glad att en så menlös låt inte tar plats i finalen. Och även om jag gillar Dynaztys pudelrock så känns Top cats lite mer intressant i finalen där det ju redan finns ett hårdrocksband.

Men den avslutande duellen - Thorsten Flinck mot Sean Banan, snacka om TV-underhållning! Snacka om ett möte mellan olika världar.

Produktionen av årets Melodifestival har varit betydligt bättre än låtarna. Jag tycker att det är så skönt att man valt att inte pressa in skämt av kvantitativa skäl i manuset hela tiden utan gjort ett mer renodlat program, utan trams. Och Sarah Dawn Finer var som vanligt stabil igår. Gina Dirawis sketcher var kanske lite krystade men med Gina är allt förlåtet. Hon har varit briljant rakt igenom.