Schlager-Micke

Ja, det har jag faktiskt. Efter fyra veckors besvikelser över kvalitén på årets Melodifestival så kände jag mer och mer att årets final inte är värd de cirka 600 kronor som biljetten kostar. Så jag tog beslutet igår att sälja biljetten vidare till en annan klubbmedlem. Men jag kommer att resa upp till Stockholm ändå eftersom jag mer än gärna är med på Melodifestivalklubbens fest i samband med finalen. Var jag kommer att vara 20.00 på lördag återstår dock att se.

Som jag nämnt tidigare så tycker jag att bidragen överlag har varit på tok för svaga jämfört med tidigare år och jämfört med vad det skulle kunna ha varit även i år. Jag är ganska övertygad om att det skickades in många bra låtar i år också men att många låtar har sorterats bort till förmån för den musikaliska breddningen av startfältet. Jag känner mig tyvärr ganska likgiltig inför uppgörelsen i år eftersom jag inte tycker att någon låt är bättre än någon annan av de 10 i finalen. Där försvinner också en viktig del av att vara på plats - man vill hålla på någon låt och dras med i de känslomässiga stormarna som en omröstning innebär. Förra året var det Alcazar, året innan Rongedal och året innan det Måns Zelmerlöv.  Även om jag tycker att det blev bra vinnare alla de åren, men årets vinnare blir, oavsett vilken låt det blir, den sämsta sedan 2005. Jag hoppas innerligt att festivalen hämtar sig till nästa år och att inte det här är början på en dödgrävarepok för tävlingen. Jag önskar inte ett nytt 90-tal även om jag förstår att det kommer att bli svårt att upprepa den höga kvalitén och den mediala hypen som tävlingen upplevde under nästan hela 00-talet. Jag kommer fortsätta att gilla den här tävlingen, men jag gillar den inte villkorslöst. Utan bra låtar blir Melodifestivalen ungefär som när fotbollslandslaget spelar kvalmatch utan en enda ordinarie spelare.

Nu handlar dock den här försäljningen inte enbart om en protest mot årets tävling. Melodifestivalen är gjord för TV och bör ses framför TV:n (vilken TV jag kommer att se den framför återstår dock att se). Även om stämningen i arenan är bra så infinner sig den lustiga känslan att "det är alla som INTE är här i Globen som ser den egentliga tävlingen". Framför TV:n har man inte bara första parkett, man kommer närmare än så. Artisten är personlig med dig i soffan - inte med dig i publiken. 

Främsta anledningen att jag varit på plats på många delfinaler och finaler genom åren har varit att träffa alla sköna schlagervänner och ha kul med dom. Den upplevelsen tänker jag inte gå miste om utan ser fram emot klubbens årliga finalfest som sker både före och efter finalen i Globen. Men själva sändningen, den blir som sagt framför en TV-apparat i år och tippa resultat, det kommer jag att göra till pannan skrynklas sönder, precis som vanligt.