Schlager-Micke

Det har blivit en slags tradition i Melodifestivalen att tävlingen liksom smyger igång med en ganska svag första delfinal. Den första delfinalen är den enda som aldrig har avlat fram en vinnare i Globen och den trenden lär fortsätta även i år. För trots att de åtta bidragen lät lovande av det jag hann höra innan tävlingen, så var det ytterst få som levererade några strålande framträdanden igår. Ola gick vidare till final trots ett hafsigt och ogenomtänkt framträdande. Han ska vara glad att han har en så pass slagkraftig låt och att den övriga konkurrensen var förhållandevis svag, för det kändes som att Ola mest gick in och "hade kul på scen". Inget fel i att "ha kul på scen" men det ska man helst ha i kombination med en genomtänkt dramtatugi för hela nummret. Måns Zelmerlöv hade garanterat levererat det om han hade framfört samma låt. Nu är jag ändå glad att Ola knep en av finalplatserna, det var trots allt den bästa låten.

Salem al fakir då? Farhågorna om att låten var för svår visade sig inte besannas på scen. Detta mycket tack vare Salems avväpnande pojkaktiga stil som är lätt att ta till sig och sympatisera med. Keep on walking skulle lika bra kunnat heta "keep on flying" eftersom det var just den känslan jag fick när jag lyssnade på låten. Under tre minuter fick man sväva fritt i luften upplyft av sköna harmonier. För alla som inte är höjdrädda så är det en ytterst behaglig känsla.

Gårdagens stora besvikelse var Anders Ekborg. Eller rättare sagt, hela nummret "the saviour". Jag hade väntat mig ett gigantiskt crescendo, en vändning på det fjantiga skådespel vi fick se på scen som hade utmynnat i en höjning, en superhög slut-ton och att hela herrskapet på scen sjunger mot publiken. Nu blev det ingenting av det - ett antiklimax och jag tappade många dyrbara poäng i Melodifestivalklubbens tippning på Ekborgs magplask. Aj aj.

Men det fanns mycket som var bra med gårdagens program också. Jag tänker i första hand på programledarna. Första programmet brukar vara hackigt, stammande och nervöst från programledarna, men det vi fick se igår var den bästa debuten på länge för festivalens ciceroner. Dolph Lundgren visade sig vara en onelinernas mästare även på scen och hans pausunderhållning var strålande. Måns imponerade stort på mig med sin säkerhet och Christine Meltzer var okej, även om jag tror att hon kommer att lugna ner sig och vara aningen mer fokuserad i fortsättningen när premiärnerverna är borta.

Några korta sammanfattningar:


Flipp

# Programledarna briljerade men synd att Dolph nu är borta fram till finalen

# Röstningssystemet var enklare än på många år och mer rättvist än på länge

# Den bästa låten och den bästa artisten gick vidare. Det får anses fullt rättvist


Flopp

# Ola, Anders Ekborg och Jessica Andersson levererade inte det man kunde förvänta sig

# Vad var det för meningslösa artistpresentationer innan låtarna? Långa segdragna historier som ofta var i fullständig avsaknad av poäng