Schlager-Micke

Jag följer alltid med stort intresse reaktionerna i media efter MF och ESC och tycker mig se en stor skillnad i behandlingen av tävlingen i år. Man fnyser inte åt Eurovision längre utan tävlingen nämns med respekt och det gläder mig mycket. Detta gäller inte bara i Sverige utan enligt sajten esctoday.com så har tävlingen även vunnit respekt i Storbritannien där ovanligt många tittade och där man inte längre skrattade åt hela programmet. Givetvis är en enkel förklaring att det har med deras egna höga placreing i år att göra. Men systemändringen med 50/50 mellan folket och jurygrupper som infördes i år uppfattades som en nödvändighet för att fler länder än några få ska ha chansen att vinna.

Ett argument som jag känner igen från tidigare år är kravet på Christer Björkmans avgång. Här känns diskussionen väldigt "idrottifierad" då man jämför Christer Björkmans roll med en tränare i ett lag. Den stora skillnaden är ju att en tränare tar ut hela laget som spelar, han tar inte ut 32 spelare där fansen får rösta fram de 11 bästa som bildar startelva för att sen låta folket bestämma i ett steg till - och ett till - och ett till.....Det var ju folket som röstade fram La Voix och det är folkets vinnare som ska tävla.


Festivalgeneralen Christer Björkman

Man ska inte heller jämföra Malenas 21:a plats med Christer Björkmans 22:a 1992. Malena kom på plats 21 av 42 tävlande - inte 21:a av 25. Så egentligen kom Sverige i mitten och är knappast någon B-nation i Eurovision. Jag tror inte att det är något nytt system eller nytt "tänk" som kan garantera höga placeringar för Sverige i framtiden. Övriga Europa har spottat upp sig, konkurrensen är hårdare nu och den svit av topp-10 placeringar som Sverige hade 1998-2004 var osedvanligt bra. Det gäller att träffa rätt med rätt låt i rätt startfält och ha en artist som ger låten ett uttryck som spänner över alla kulturella barriärer och som alla kan ta till sig. Har vi tur lyckas vi med det nästa år eller om två år. Det finns absolut inget som säger att Sverige inte skulle kunna lyckas med det. Men i den konkurrens som råder nu kan vi absolut inte räkna med att alltid vara topp-10 för i så fall behöver vi ett stort knippe flyt.

Även om reaktionerna var mer positiva än vanligt på många håll i Europa efter finalen i lördags så är det uppenbarligen fler länder än Sverige som haft höga förväntningar på sina bidrag. Sakis Rouvas tvingades mer eller mindre till ett försvarstal efter sin sjunde plats för Grekland. Grekerna hade räknat med seger. Och i Turkiet var man inte alls nöjd trots fjärdeplatsen för Hadise. Som sagt, framgångar föder förväntningar.


4:e platsen var inte bra nog för Turkiet enligt lokala medier

En intressant trend de senaste åren har varit att allt fler artister har börjat tacka publiken på landets eget språk efter att de framfört sitt nummer. Den trenden tog rejäl fart i Aten 2006 då det blev väldigt många "Efharisto" till publikens stora förtjusning. Året efter i Finland blev det lite "kitos" här och där och förra året en hel del "hvala". För att inte tala om i år då var och varannan sa "spatsiba". Det här är en kul trend som jag hoppas fortsätter. Ja, jag förutsätter att den fortsätter för att tacka på landets egna språk är inte bara sympatiskt utan också taktiskt då det kan ge extra jubel från publiken och ibland kan det vara så lite som behövs för att få den där lilla extra rösten. Jag ser verkligen fram emot nästa år då alla ska försöka plugga in att tacka på norska:-)