Schlager-Micke

Under lördagen var det dags för Melodifestivalklubbens årliga klubbträff som i år var förlagd till ett blåsigt och regnigt Helsingborg. Och den här klubbträffen blev minst sagt minnesvärd. Som vanligt var det först årsmöte där en ny styrelse skulle väljas. Maria Niklasson valdes om för en fjärde period som ordförande och som tur vad slapp jag dramatik den här gången när vice-kandidaten skulle väljas.

Jag var valberedningens förslag till vice ordförande och det var ingen som kandiderade emot, så jag kan fortsätta som vice ett år till. Jag kunde blivit vald på två år. Det var i alla fall den proposition som vi i styrelsen lade fram. Att hälften av de ordinarie ledamötena skulle väljas på två år och hälften på ett år. Men eftersom det rörde sig om en stadgeändring så måste beslutet vara enhälligt. 100 röstade för - en emot. Förslaget gick med andra ord inte igenom.......I ärlighetens namn tyckte jag det var rätt skönt. Vårt förslag var krångligt och egentligen rätt värdelöst. Jag röstade ja mest på grund av feghet och bristande integritet, så jag får väl skicka en tacksamhetens tanke till den där människan som röstade nej. Vem det nu var....Men det är sällan årsmötet som är höjdpunkten vid en klubbträff. Det är det som händer på kvällen.

Efter att ha käkat en köttvariant till varmrätt så fick vi alla Sanna-bakelsen till efterrrätt. Det som höjde nördfaktorn ytterligare var att det visades klipp på en storbildsskärm där Sanna Nielsen hälsar till Melodifestivalklubben och meddelar att hon just skickat 150 Sanna-bakelser till helsingborg. Notan skulle skickas till charlotte Perrelli...:-)


Sanna, den lilla bakelsen.......

Klubbträffarna har under de senaste åren överträffat varann i fråga om lokaler och inte minst artistlista och årets uppträdanden började med att Håkan Lindstam som arrangerade hela träffen hade filmat ett besök på en brandstation i Helsingborg. Där jobbade Glenn Borgqvist, ni vet Brandsta-Glenn. Filmen slutade med att han sa att han hade fått en akut utryckning till the Tivoli...Några sekunder senare dök han upp på scen och körde sina tre festivalbidrag Kom och ta mig, 15 minuter och Boom-bang-a-bang. Även om Brandsta alltid varit mer svenne-favoriter än idloler bland schlagernördarna så gick Glenns show hem rejält. Samtidigt så har Melodifestivalklubben på några år gått från att vara Sveriges mest blyga och timida publik till att bli den mest tacksamma. Det är egentligen helt otroligt. Det känns inte som samma klubb som för några år sen då folk tittade sig omkring om de skulle våga applådera eller klappa i takt. Nu blir det ovationer ständigt och alla sjunger med i varenda låt.


Kom och ta mig långt härifrån (klapp klapp)

En annan som blev märkbart rörd över mottagandet var Jessica Folcker. Hon har aldrig haft någon stor framgång i MF men det spelade mindre roll. Hon fick ovationer hon också och var rakt igenom proffsig på scen. Hon följdes sen av 80-tals-reliken Dan "ABCD" Tillberg. När Håkan ringde och frågade Dan om han ville komma blev han först smått chockad. Han sa att ingen hade ju velat höra hans låtar på 20 år! Det märktes också att han inte riktigt visste var han skulle ta vägen på scen utan hade med sig en gitarr som han använde på klassiskt Gessle-manér (d.v.s. som ett sätt att slippa koreografi snarare än ett instrument som man spelar på). Även om Dan är mest "känd" för ABCD så var hans största MF-framgång låten Ta min hand som kom 2:a efter Kikki Danielsson och Bra vibrationer 1985. Sen körde han en låt från 1983 som inte deltog i festivalen och som inte ens den största hardcore-nörden kan veta vad det var.


Dan Tillberg börjar få gråa hår, 22 år efter ABCD

Kvällens höjdpunkt var den sista artisten, Magnus Carlsson. I schlagerfan-kretsar finns det knappt någon förutom Carola som är större. Det räcker ju att säga Världen utanför, Nor a sinner nor a saint, Alcastar, Live forever och för all del Kom hem (även om den sistnämnda aldrig tävlade). Få artister har lika många stora festivalhits och att Magnus Carlsson skulle uppträda på en klubbträff var en rent surrealistisk tanke ända till Håkan berättade för oss i styrelsen att han lyckats få dit Magnus. Vi undrade vi ju alla unisont: Hur f*n har du lyckats med det?? En artist som Magnus Carlsson skulle normalt sett kosta mer än vår samlade budget för klubbträffen men tydligen är Jessica Folcker och Magnus bra vänner samtidigt som klubbens rykte om att vara en "synnerligen tacksam publik att uppträda inför" har spritt sig. 


Magnus Carlsson brände av alla hitsen och klubben var i smått extas. Sen öppnade stället för allmänheten och vi i klubben höll till i en egen bar där bara vi hade tillträde och där min mix av schlagers spelades samtidigt som Magnus Carlsson, Dan Tillberg och Jessica Folcker signerade skivor.

Den här klubbträffen bräcker garanterat alla tidigare. Det är bara några år sen som klubbträffarna innebar att 30 personer samlades och tittade på gamla festivaler på video, röstade och sen körde frågesport med svinhög nördfaktor. Nu har det blivit en show som växer lavinartat för varje år, men vem ska våga arrangera det nästa år?