Schlager-Micke

DUELL 1

Antal röster på 3:60-numret

Jenny Silver: 26 313

Love Generation: 27 014

Antal Radiohjälpsröster

Jenny Silver: 9 467

Love Generation: 10 854

Totalt antal röster under programmet

Jenny Silver: 35 780

Love Generation: 37 868

Antal röster på Radiohjälpsnumret från snabbreprisens start till röstningens avslutning

Jenny Silver: -2 838

Love Generation: -3 656

Resultat efter korrigering

Jenny Silver: 32 942

Love Generation: 34 212


Kommentar:
Det finns givetvis en teoretisk chans att Jenny Silver hade gått om ifall rätt nummer hade visats i snabbreprisen. Men det är osannolikt att alla röster på Jenny Silver i slutet är korrekta samtidigt som alla röster på Love generation är felaktiga. Förhållandet i röstantal före och efter missen är ungefär densamma så man får nog ändå dra slutsatsen att allt pekar på att Love generation vann den matchen, även om marginalen var knapp.



DUELL 2

Antal Radiohjälpsröster under programmet

Loreen: 10 937

Sara Varga: 18 718

Antal röster på Radiohjälpsnumret från snabbreprisens start till röstningens avslutning.

Loreen: -951

Sara Varga: -2 516

Resultat efter korrigering

Loreen: 9986

Sara Varga: 16 202

Kommentar:
Här har SVT valt att enbart redovisa rösterna som inkom till det dyrare nummret, både när rätt nummer och fel nummer visades (det billigare nummret hade ju korrekta nummer hela tiden så om någon röstade fel där beror det i så fall på ren klantighet). Tendensen är samma här som i duellen innan, dock med betydligt större marginaler. Sara Varga är överlägsen innan felet och hon är överlägsen efter det. De som röstar har troligtvis till största delen röstat rätt även när fel nummer visades.

DUELL 3

Antal Radiohjälpsröster under programmet

The Moniker: 17 380

Linda Pritchard: 11 118

Antal röster på Radiohjälpsnumret från snabbreprisens start till röstningens avslutning

The Moniker: -1 750

Linda Pritchard: -1 950

Resultat efter korrigering

The Moniker: 15 630

Linda Pritchard: 9 168

Kommentar:
Den här duellen bryter mönstret med de föregående. The Moniker är överlägsen innan felet medans Linda Pritchard faktiskt får fel röster efter att fel nummer dykt upp. Här finns det störst anledning att misstänka att folk har röstat på fel låt (en person, Markus, har ju redan erkänt att han är en av de om ni läser hans kommentar till texten om Andra chansen). Som tur vad är differensen så stor (i alla fall på det dyrare nummret) så det ska inte ha haft någon betydelse alls.

2. Spring för livet
Artist: Sara Varga

3. Oh My God!
Artist: The Moniker

4. 7 Days And 7 Nights
Artist: Brolle

5. E det fel på mej
Artist: Linda Bengtzing

6. Leaving Home
Artist: Nicke Borg

7. Me And My Drum
Artist: Swingfly 

8. I'm In Love
Artist: Sanna Nielsen

9. The King
Artist: The Playtones

10. Popular
Artist: Eric Saade


Kommentar:
Det här är en startordning som jag nästan hade kunnat lista ut rakt av innan den var satt. Man vet vid det här laget hur SVT (eller snarare Christer Björkman) resonerar när det gäller startordningen och det har väl varit uppenbart för alla att finalen har två stora favoriter - Eric Saade och Danny. Därför får de givetvis nummer 1 och 10. Allt annat hade varit en skräll. Den lite udda låten som sticker ut brukar få startnummer två - så också i år. Sen brukar följa några låtar som bedöms som chanslösa till segern, så också i år. Varken The Moniker, Brolle eller Linda Bengtzing lär komma topp-3 i Globen.

Nej det här är en match mellan Eric och Danny och om man ska vara lite extra nördig på det här med startnummer så brukar startnummer 1 alltid få mycket jurypoäng. Ett litet undantag var det förra året då Darin med startnummer 1 låg en bra bit efter täten efter juryrösterna. Annars har startnummer 1 oftast fått mest juryröster, eller näst mest. Det blev mycket intressant att se hur den internationella juryn bedömer det här startfältet. Men min gissning är att Eric Saade och Dannny kommer att få många poäng från båda håll.

Okej vi tar det tråkiga först - röststrulet. Idag är det det som dominerar snacket efter andra chansen och även om jag varit rejält irriterad på hur framförallt Aftonbladet gjort allt för att smutskasta tävlingen i år så ska jag inte sticka under stol med att det här var ett rejält problem. Tidigare missar bleknar jämfört med att fel telefonnummer visades i rutan under flera av duellerna igår.

Det är otroligt klantigt gjort av SVT, speciellt med tanke på att de här felen existerade även under genrepet på fredagen. Projektledaren för Melodifestivalen, Thomas Hall, sa igår att missarna inte påverkat resultatet men han vill ändå inte presentera röstningssiffrorna. Det ligger i linje med hur SVT gör varje år, att de visar alla röstsiffror först efter finalen. I vanliga fall är det en bra princip men den här gången borde man göra ett undantag så att man inte lämnar fältet öppet för spekulationer. Och jag köper inte resonemanget att felet inte har påverkat resultatet. Hur kan SVT veta det?

Jag gissar att de menar att vinnaren hade en övervikt i röstantalet även innan de felaktiga telefonnummrena visades. Men många som hade tänkt ringa och rösta tvekade säkerligen när de såg fel nummer i rutan och vem vet hur de hade röstat då? Det här är missar som inte får hända och vad som kan ses som ödets ironi i det här fallet är att senaste gången det var ett liknande röstningsfiasko var 2003 i andra chansen (eller tittarnas val som det hette just det året). Det var inte alls lika allvarligt den gången men programmet sändes i samband med Söndagsöppet och vem var det som var programledare då? Jo Rickard Olsson. Han har haft minst sagt oflyt kan man lungt konstatera.

Nu till låtarna och resultatet. Årets Andra chansen var stark, mycket stark och den var mer svårtippad än någonsin då varenda duell kändes  som dött lopp. Mina chanser att vinna "Gissa resultatet" flög all världens väg med min tippning men jag var ju samtidigt glad att min stora favorit i år gick til final - The Moniker. Med sin gladlynta Beatleshyllning med dansande svampar i bakgrunden blev han en av finalisterna och där hör han hemma.

Sara Varga tycker jag nog också hör hemma i finalen. Hon sticker ut både textmässigt och musikaliskt och breddar startfältet i finalen med en låt som är stark i all sin enkelhet. Men det var otippat för min del. När Love Generation hade slagit ut Jenny Silver (den mest svårtippade duellen där jag till slut trodde på Jenny Silver) trodde jag nog att de skulle slå ut Sara Varga också men tyvärr lyckades de inte upprepa sitt fina framträdande från den första duellen utan var tillbaka på falsksång a´la karaoke och då var det tack och hej.

Shirleys Angels kändes från början som den låt i AC som hade minst i en final att göra. Välgjord men ointressant pop som samtidigt är totalt överkoreograferad. Pernilla Andersson var allt det Shirleys Angels inte var med en låt som var lika okonstlad som framträdandet och att hon slog ut änglarna var helt väntat i mina ögon.
Finalen blir nog väldigt mansdominerad då endast tre bidrag framförs av tjejer. Ojämställt kan tyckas men ska man se det hela i det perspektivet så är det verkligen tid för en kille att få vinna MF nu. Senast det hände var 2005 och innan det var det 2000 och en kille kommer att vinna 2011. Allt annat vore mer än en skräll.

Många brukar utvärdera Christer Björkmans insats efter att hela Melodifestivalen är avslutad och kräva hans huvud på ett fat efter vart och vartannnat eurovisionfiasko som vi börjat vänja oss vid. Det är märkligt eftersom det är NU Christer Björkmans insats ska utväderas. Nu har vi hört alla 32 låtarna och hur resultatet blir sen har ju inte han med att göra överhuvudtaget. Nu kanske det låter lite väl förenklat att tala om enbart Christer Björkman. De är ju ganska många fler i produktionen för programmmet men Christers makt har i år varit större än någonsin.



Som vanligt tillsätter han artisterna till de låtar som tas ut av en jury. Det arbetet har han haft i år också men ovanpå det så har han i år valt ut 15 av de 32 låtar som tävlat. Vilka 15 låtar det är har jag ingen aning om men om man ska jämföra med förra året så känns det ändå som att det finns klara skillnader mellan de 32 låtarna 2010 och 2011.

Förra året fick jag en stark känsla av att låtar deltog för att bidra till breddningen. Låtar som Singel med Frispråkarn och Hippare hoppare med Dogge och Andra generationen fick stå för rapgenren. I år upptogs den genren av Swingflys Me and my drum. Bara en låt men bra så mycket bättre.

Stop med Sibel, Manipulated med Hanna Lindblad, Headlines med Alcazar och Doctor doctor med Elin Lanto var alla representanter för någon slags dans/klubbgenre förra året och om man jämför de med låtar som Dilbas Try again, Dannys In the club, Annielas Elektrisk och Dance alone med Love generation så är det överlägset bättre kvalitet i år i mitt tycke.  

Hårdrocksballaden 2010 hette Heaven or Hell med Crusified Barbara, i år Leaving home med Nicke Borg. Även där klart bättre i år.

Jag kan fortsätta rada upp genrerna och min slutsats i nästan alla fall är att årets låtar har en klart större hitpotential än låtarna från förra året hade. Men självklart finns det svagheter även i år för det är inte det starkaste MF-året någonsin, långt därifrån.

Melodifestivalen bedöms enligt mig inte efter sin lägstanivå. Lägstanivån har höjts år för år i tävlingen och enligt den variabeln kanske 2011 var tidernas bästa MF-år. MEN det är högstanivån som är intressant. När jag exempelvis tänker på 2006 så tänker jag på Jag ljuger så bra, temple of love med BWO och Carolas storslagna comeback och inte på Kuddkrig och The Elephantz...

Kalkonbidragen brukar diskuteras, sågas och bidra till syrliga kommentarer under festivalens gång men så fort tävlingen är över glöms dessa låtar och denna diskussion bort fortare än kvickt. När det gäller högstanivån i år så finns det en del mer att önska. Storstjärnorna har lyst med sin frånvaro i år och så även de riktigt starka låtarna. Av de som är klara för finalen så är det bara Dannys In the club som jag tycker kommer upp i det högsta betyget. Även om det finns många låtar som är väldigt bra.


Danny har den bästa låten i finalen i mitt tycke

Det som annars utmärker startfältet i år är att det musikaliskt sett spretar mindre än de senaste åren. Bland årets 32 låtar finns ingen hårdrockslåt, ingen opera, ingen musikal, ingen låt som kan betecknas som världsmusik och inte heller någon folkmusikpop som vi t.ex. kunde höra förra året med Kalle Moraeus. I år har det varit mer homogent musikaliskt sett med fokus på bra pop- och danslåtar. Vad kan man dra för slutsats av detta? Kanske att Christer Björkman tyckt att det under de senaste åren blivit mycket "breddande för breddandet skull" på beskostnad av låtar som toppar listorna och spelas länge i radio. Om han dragit den slutsatsen så tycker jag att den är rätt.

Som vanligt är svenska folket i skottgluggen när finalen börjar formera sig. De anklagas för att vara korkade, bakåtsträvare, fördomsfulla - ja allt du kan tänka dig. Vilka är det som anklagar svenska folket då? Jo, svenska folket själva. Det är väl därför "svenska folket" är så lätt att använda som slagträ - de är ju allihop men samtidigt ingen eftersom ingen av alla arga människor vill kännas vid att de är en del av svenska folket.

Riktig fart har det här gnällandet tagit efter den delfinalen i lördags när Linda Bengtzing gick direkt till Globen samtidigt som Love Generation bara hamnade i Andra chansen. Vissa menar att det handlar om jantelag, andra att det var en protest mot kritikernas ständiga hyllande av gruppen. Till och med det gamla könsmaktsargumentet dammades av när Expressens Anders Nunstedt menade att tjejer inte tillåts vara utmanande och att det var därför låten föll. Väldigt få har nämnt något om låten. Allvarligt talat. Är Dance alone en så hysteriskt mycket bättre låt än de andra i tävlingen? Jag tycker att det är en helt okej danslåt men särskilt unik är den inte och det fanns klara brister i framträdandet. Tänk om svenska folket helt enkelt inte tyckte att låten och showen var tillräckligt bra. Har ni ens funderat på det??



Andra menar att eurovisiontänket saknas hos svenska folket. Det är ett argument jag i alla fall tycker förtjänas att tas på allvar. Jag gillar att man från början tänker ESC och vidgar perspektiven. Men det finns en problematik i begreppet "att tänka ESC". Det förutsätter att det finns något facit för vad som fungerar där och det finns knappast. De senaste tre årens vinnare har varit en ballad från Ryssland fullproppat med krimskrams, folkmusik-etno med en fiolspelande norrman och en enkel poplåt från Tyskland utan minsta scenshow. Det finns knappast någon röd tråd där. Detsamma gäller om man kollar på platserna strax under. Där finns en drös genrer, en drös länder och rejält blandat mellan tjejer, killar och grupper.

Många hävdar att årets finalfält i MF i princip saknar låtar med ESC-potential för att det är så många gammel-schlagers med. De verkar redan ha glömt att Danmark kom fyra förra året med en låt som ansågs så traditionell och konservativt svensk att den ratades av den svenska urvalsjuryn. Danskarna hade tur som var ensam i sin genre den gången och oftast är det det som är den mest avgörande punkten. Därför tycker jag knappast man kan döma ut Sanna Nielsen och Linda Bengtzing på förhand för att det "inte är ESC".

Och hur har det gått med vårt "ESC-tänk" så här långt? Charlotte Perelli som ansågs vara en given ESC-succé stötte på en ukrainare i Belgrad som såg ut som hon och lät som hon men hon tog ut svängarna mycket mer. Det som såg så modernt ut i Globen blev i jämförelse plötsligt försiktigt och mossigt. Så kan det gå och vad säger att inte Love generation hade drabbats av samma sak om de vunnit? (nu kan de iof fortfarande vinna men det är mest teoretiska resonemang).  

Nu tycker jag inte nödvändigtvis att det är de åtta bästa låtarna som är i final. Men jag tycker att finalen känns bra så mycket bättre än förra årets trista historia och det ska bli väldigt spännande att se vilka låtar som tar sig vidare från den extremt ovissa Andra chansen i år.

Egentligen borde jag aldrig ha tvekat. Det finns ju får artister som är av den digniteten att de alltid levererar på scen. Sanna Nielsen är en och Linda Bengtzing är definitivt en. Oavsett om man inte gillar Linda Bengtzings turboschlagers så måste man ändå hålla med om att hon kan sin grej. Det är en konst att kunna använda överskottsenergin (som Linda verkar ha 24 timmar om dygnet) på rätt sätt och ingen var bättre än henne igår. De tvivel jag hade på låten försvann direkt. Det var helt enkelt klockrent från början till slut och hon fick en mycket välförtjänt förstaplats igår. Annars så var det en skrällarnas kväll. I första hand ett historiskt magplask för Melody club.

Jag kan inte säga att jag sörjer det för The hunter är ingen bra låt. Av alla bra låtar de gjort genom åren så är det oförståeligt att de väljer just den låten som saknar all udd och för att tala arbetstermer, spetskompetens. Ingen är bättre än sin senaste singel brukar Bert Karlsson säga. Jag håller med och vill lägga till att ingen är bättre än låten de tävlar med. Melody club hade inte i finalen att göra. Men det som gör magplasket historiskt är siffrorna de hade i publikundersökningen igår. Av närmare 1000 tillfrågade fick de nästan hälften av rösterna. Vi snackar Carola-klass på det och så kommer Melody club näst sist!! Det är något märkligt med Malmöpubliken. Både i år och förra året så var det deras publikundersökning som stämde klart sämst med slutresultatet. Vad är det för Malmöbor som går på det där genrepet?

Love generation har varit ordentligt hypade och det var absolut ett modernt och snyggt nummer och en bra låt - dock med vissa tveksamheter hos tjejerna. Dessutom tyckte jag ljuset var alldeles för starkt vilket gjorde att man mest blev bländad i bilden. Lika bländad verkar många vara över låtskrivaren RedOne. Bara för att han är en av upphovsmännen är folk helt övertygade om att den här skulle gå bra i ESC. Folk i Europa brukar sällan imponeras över att en artist är känd. Och ännnu färre skulle väl imponeras över att det är en känd låtskrivare! Jag kan dessutom inte låta bli att bli lite skadeglad över att en så överhypad låt misslyckas. Markus Larsson hotade för femtioelfte gången i Aftonbladet igår med att svenska folket borde skickas till Sibirien om de inte röstar hans personliga favorit till finalen, d.v.s. Love generation. Varsågod, skicka gärna iväg oss Markus, då kommer det garanterat spelas betydligt bättre musik i Sibirien än de stackare som är kvar i Sverige.

Nicke Borg var en liten skräll med sin finalplats även om låten absolut har alla kvalitéer som behövs för att ta sig dit. Jag störde mig dock lite på hans nasala sätt att sjunga och hade föredragit en Joey Tempest eller annan hårdrockssångare med mer tryck i rösten som framfört den.

Lasse Stefanz hade inget i tävlingen att göra med den låten och borde tagit sitt förnuft till fånga och inte deltagit överhuvudtaget.

Finalfältet är nästan klart nu med 8 av 10 låtar. Som helhet låter det här startfältet bättre än förra året tycker jag. Däremot kan man nog inte kalla det ett getingbo. Det känns inte särskilt öppet utan det finns en tydlig förstahandsfavorit, Eric Saade och en lika tydlig första utmanare, Danny. Resten får nog slåss om platserna därefter.

 
Melody club är äntligen med i Melodifestivalen



Linda Bengtzing och jag på efterfesten i karlskrona 2008

Mina två största personliga favoriter gör upp i den sista delfinalen i Malmö på lördag. En grupp och en artist som egentligen inte har någonting gemensamt förutom att de står högst på min lista. Dock av helt olika annledningar. Jag talar om Melody club och Linda Bengtzing.

Ola Salo fick 2007 frågan efter deras seger med the worrying kind vilken artist eller grupp han tyckte borde vara med i tävlingen nu när deras inträde brutit upp ny mark. Olas svar var blixsnabbt - Melody club! Nu gör äntligen Melody club debut i festivalen och det är en debut jag väntat på länge.

Jag har alltid älskat deras okomplicerade syn på musik där enkelheten står i fokus och där trallvänliga synthslingor och slagkraftiga refränger är de grundläggande byggstenarna. Trots att de varit ett etablerat band och levererat en mängd hits ända sedan 2002 så har de alltid varit doldisar för svenska folket. Man har aldrig sett de i några soffintervjuer eller hemma hos-reportage utan de har låtit musiken tala. Musikaliskt sett tycker jag de är som klippt och skurna för Melodifestivalen och det är bara att hoppas att de står ut med att nu släppa på anonymiteten under några veckor. För om de ska nå ut riktigt brett och vinna stort stöd så måste de visa glädje och släppa in TV-tittarna. För även om deras musik är hit-baserad så krävs det mer för att bli riktigt folklig. Kanske ska de få en snabbkurs i den konsten av Linda Bengtzing. För är det någon som hanterar den konsten så är det hon.

Av alla folkliga artister som examinerats från Mariann grammofon så står Linda utan tvekan högst upp på min lista. Det har dels att göra med musiken hon representerar. Här handlar det inte om ohämmad gladschalger som inte har den minsta ambition att vinna cred. Jag tycker fortfarande att Jag ljuger så bra är en av de bästa låtarna i Melodifestivalen någonsin. Men framförallt består nog mina sympatier av att Linda Bengtzing lika ohämmat blivit representanten för Svenne banan (och det här säger jag i positiv anda) i en artistvärld där det mesta antingen är välpolerat och tråkigt eller överdrivet svårt och pretentiöst.

Jag har full förståelse för artister som är måna om sin integritet och inte vill fläka ut sig i pressen. Men allt blir bra så mycket roligare med artister som fullständigt skiter i ordet integritet som Linda Bengtzing. När jag intervjuade henne 2008 i Karlskrona insåg jag att man utan problem kunde fråga om vad som helst. Svaret "ingen kommentar" existerade inte i hennes vokabulär.

Jag röstar alltid efter låt och inte efter artist. Men den här inställningen ställs på hårdare prov än någonsin på lördag när två favoriter ska upp på scen samtidigt. Och de får det inte lätt. Jag har hört en minut av love generations låt eftersom den läckte på Amazon för någon vecka sen. Det jag hörde lät mycket starkt och det är bara att hoppas att Melody club och Linda Bengtzing kan göra det också.

Efter att ha hört och sett låtarna i morgondagens delfinal på SVT play så har jag lite svårt att förstå varför den här delfinalen utsetts till tävlingens getingbo. Sågningarna var monumentala efter den senaste deltävlingen som jag tycker höll klart högre klass än vad många påstod. Och den här gången hyllar kritikerna medans jag inte förstår mycket alls. Jaja, jag och musikkritikerna lär väl ändå aldrig stå på samma sida hur man än vrider och vänder på det. Nå, nu till låtarna. 

Eric Saade är den stora förhandsfavoriten men jag kan inte säga att jag blev blåst av stolen av den minut jag hörde. Det kommer att bli ett intenivt dansnummer och den konsten är ju Eric bevisligen väldigt duktig på. Men i refrängen upprepas titeln popular om och om igen på ett sätt som jag tycker är betydligt mer störande än på Dannys In the club. Nummret kommer säkerligen bli fantastiskt TV men spontant tycker jag att Fredrik Kempe skrivt bättre låtar än det jag hörde här.

Sebastian var en favorit för mig i Idol 2005 och jag tyckte även han gjorde bra ifrån sig i MF 2007. Här tävlar han med en låt som jag enligt alla kalkyler och mallar för min egen smak borde gilla. Det påminner väldigt mycket om Melody club (bara på det kommer man långt hos mig) men det saknas något i refrängen. Men vi vet ju vad gamla idoldeltagare brukar kunna prestera i den här tävlingen och Sebastian har ju hyfsat med rutin på scen vid det här laget.

Linda Sundblad och Sara Lumholdt har låtar som än så länge mest känns som en gäspning för mig. Sara hakar på Erics grej med att upprepa samma ord många gånger (är det en trend för i år till och med?). En lugn låt som dock inte är en gäspning är Sara Vargas Spring för livet. Den här låten kan bli riktigt farlig av flera skäl. Det är inte ofta låtar i MF är personliga med en text som talar direkt till lyssnaren för att förmedla ett budskap. Spring för livet handlar om misshandel i ett förhållande och om tittarna tar låten till sig kan den bli hur farlig som helst.

Danskampsvinnarna the Playtones är delfinalens mest svårplacerade. Den sticker genremässigt ut i startfältetet och onekligen medryckande men känns samtidigt ganska mossig. Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag ska tycka eller tro om det här men en sak är säker - jag vill gärna bugga till den. Årets bästa bugglåt hittills!

Shirley Clamp och schlager har ju med åren blivit mer och mer synonymt och jag gillade verkligen hennes tre första bidrag i tävlingen 2003-2005. De låtarna hade alla väldigt starka refränger vilket jag lite grann saknar här. Annars så påminner harmonierna och produktionen mycket om det Shirley sjungit både i och utanför festivalen och det är utan tvekan kompetent popmusik.


Jag och Shirley inför Melodifestivalen 2009 då det gick "mindre bra" för henne..

Har jag missat någon? Just ja, Simon Forsberg startnummer två. En Kempe-ballad enligt konstens alla regler. Smakar som en rätt man lagat hundra gånger förut. Men vet vad man får men det finns en anledning att man lagar det igen. Med andra ord, inte alls dåligt men någon gång måste väl även Fredrik tröttna på att kopiera sig själv i sitt låtskrivande.

Nu får jag lägga in ett antal garderingar eftersom jag bara hört en miut av låtarna och jag hoppas intrycket blir annorlunda när jag ser det hela på TV imorgon. Men sammanfattningsvis så känns många av låtarna som proffsiga produktioner men med ganska svaga refränger och det är trots allt högstanivån som är intressant i MF. Om tävlingen levererar många hits bryr jag mig inte om resten av låtarna är Sangria-nummer a´la Babsan.

I lördags avgjordes den norska finalen till ESC och man kan inte beskylla Norge för att upprepa sig i den här tävlingen. Förra året var det en pampig Josh Groban-ballad, året innan folkmusik, innan det en soulinfluerad poplåt, året innan det en vedervärdig spansk G:son-historia och innan det etno, glamrock, skara-pop...Ja ni ser, de har haft en förmåga att variera sig våra goda grannar och resultaten har ju under senare år överglänst Sveriges rejält.

Vad skickar de då i år? Ja, garanterat något de aldrig skickat tidigare. Norska bongotrummor, har ni hört det förut? Jasså inte, men då får ni höra det nu. Norges låt i år heter Haba haba och framförs av den norsk-kenyanska rapparen Stella Mwangi. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte att det här är lysande. Texten låter som att den är ihopskriven av vinnaren i en novelltävling på lågstadiet och jag kan inte säga att Stella är tonsäkerheten själv när hon framför denna allsång på savannen. Men hela framträdandet andas mycket glädje och det känns som att norrmännen röstat på den känslan snarare än en stark låt i år. Och det är farligt att underskatta naturlig glädje i den här tävlingen.

Ingen festival utan skandaler och nu riskerar en till att brisera. Love Generations låt Dance alone ligger nämligen ute på nätet för nedladdning. Ni kan lyssna på låten här: (tills de upptäcker sitt misstag och tar bort länken..)

http://www.amazon.co.uk/Dance-Alone/dp/B004MAIUCO

Detta är ett tydligt regelbrott mot SVT:s regler för Melodifestivalen och ett regelbrott som flera gånger varit orsak till diskning. I det här fallet är det Amazon som lagt upp klippet och då artisterna eller upphovsmännen troligen inte har något med detta att göra så är det mycket möjligt att SVT ser genom fingrarna och låter den tävla ändå. Det är ju skillnad om det är själva skivbolaget som lägger upp det.

I höstas diskades Anders Fernettes första bidrag då låten låg ute på Myspace. Detta var dock flera månader innan tävlingen inleddes och Anders fick chansen att hitta en ny låt som han kommer att tävla med i delfinal fyra. Det är samma delfinal som Love generation ska tävla i - om de nu inte diskas, men det är i så fall ett beslut som är extra plågsamt för SVT och Christer Björkman.

Love Generation har fått det magiska startnummret 32. Alltså sist i sista delfinalen och det innebär att man indirekt är tävlingens kronjuvel. Vid tre av de fem senaste Melodifestivalerna är det just låten med det startnummret som vunnit hela tävlingen. I det här fallet har det säkerligen att göra med att demonproducenten RedOne är upphovsman till låten och i en tävling som saknar de där riktigt stora stjärnorna så har RedOne fått axla den manteln i år.

TV 4 ställdes på ett sätt inför ett liknande dilemma i Idol i höstas när storfavoriten Jay Smith hade tagit droger medans tävlingen pågick. Ett väldigt tydligt regelbrott då de tidigare gått i taket om en deltagare druckit en starköl. Men då Jay på något sätt blivit rodret på Idolskutan så valde man att inte diska honom (officiellt för att en diskning bara skulle förvärra hans situation och den förklaringen får man väl tro på om man vill...).

Jämfört med TV 4 har jag alltid sett SVT som mer trovärdigt och demokratiskt i tävlingssammanhang. De redovisar ju i alla fall öppet telefonröster i sina tävlingar. Men frågan är hur SVT hanterar det här som uppkommit nu.

Om jag nu ska säga något om låten Dance alone (man kan höra ca 30 sekunder på den via länken) så tycker jag att den låter väldigt bra. Kanske det bästa hittills av det jag hört i tävlingen. Modern och bra dansmusik med riktigt tryck. Det återstår att se om den kommer att höras även i Malmö arena den 26:e februari.

Efter att ha sett genrepet i Scandinavium så kan jag konstatera att veckans startfält är något svagare än förra veckans. Däremot tycker jag inte att kvalitén är så dålig som många påstår. Men jag tar det om en liten stund.

Själva showen kommer att inledas med en hyfsat krystad sketch där Rickard och Marie driver med sig själva på ett sätt som mest bara känns förutsägbart. Desto bättre funkar skämten om misstaget som skedde förra veckan när fel personer ropades upp i slutmomentet av tävlingen. Detta blev ju den största snackisen i kvällstidningarna dagen efter och att snappa upp en aktuell grej och driva med den är oftast positivt i mina ögon. Men jag vågar knappt tänka tanken att de skulle göra samma misstag igen. Då blir det hela så pinsamt att Rickard och Marie gör bäst i att inte dra ett enda skämt i fortsättningen av hela MF-turnén.

Presentationerna tycker jag håller minst lika hög klass den här veckan - om inte högre. Att driva respektlös med deltagarna är visserligen inget nytt men jag tyckte det var lika kul när REA-gänget gjorde det i finalen 2004. För att inte tala om karaktären Rolf Rygårds total-diss av artisterna 2005. Den bästa presentationen genom tiderna!

Nu till låtarna. Brolle får räknas som huvudfavorit till förstaplatsen. Hans låt är inget som överraskar men det är ett snyggt hantverk. Jag kommer dock inte att lägga min röst på den och detsamma gäller Sanna Nielsen. Det är som alltid väldigt bra framfört men det känns som att Sanna tar ett steg tillbaka i den konservativa riktningen med bidraget I´m in love. Allting låter väldigt bekant och jag hör definitivt ingen vinnare i den låten.

Min röst faller tveklöst på the Moniker. Den gamla Idol-deltagaren Daniel Karlsson framför en låt som tenderar att uppfattas som ett skämt i sin extremt triviala trallstil med en färgglad bakgrund. Faktiskt lika färgglad som Le Kid förra veckan och det intressanta i sammanhanget är ju att båda låtarna har exakt samma titel - Oh my god. Men den här veckans Oh my god är i mitt tycke klart bättre än förra veckans. Många kommer att hata the Moniker, det är jag övertygad om, men om 10% älskar den så röstar de på den och det kommer nog räcka en bit.


Daniel "The Moniker" Karlsson, bäst ikväll

En annan ni ska hålla koll på ikväll är Anniela med startnummer 7. Inte bara för att hon är klart snyggast ikväll utan också för att synth/dans-låten Elektrisk är en riktigt snygg komposition som har en sak som The Monikers låt saknar - en tonartshöjning.

I övrigt så får ni jobba hårt för att inte somna under Elisabeth Andreassens nummer. Det är en ballad som fullständigt saknar hook och en text så fullmatad med klyschor att man undrar om hon driver med oss. 

Christian Walz kommer säkerligen hyllas av kritikerna inför ikväll men det var väldigt svårt att höra hans sång i Scandinavium igår. Det gjorde att jag inte fick något grepp alls om hans låt. Men det känns som en låt som behöver fler lyssningar och Christian gav ett osäkert intryck i rutan. Det är uppförsbacke inför ikväll Christian. 

Slutligen, Christer Sjögren är veckans artist i den fullständigt menlösa sketch-serien med Peter Stormare i huvudrollen. Och Christer går in och slaktar en låt man bara inte får slakta. En låt som måste sjungas med en speciell känsla och inte framföras med en utstrålning som en uppstoppad gädda. Förlåt Tommy Körberg, nu snodde jag ju din sågning av just Christer Sjögren. Jag ska försöka komma på egan sågningar i framtiden...:)