Schlager-Micke

Om man säger namnet Peter Boström till folk på stan så skulle jag bli överraskad om någon överhuvudtaget reagerade. Men Peter Boström är doldisen som nu håller på att bli hela Melodifestivalens stora kung. För om ni tycker att det finns klara likheter mellan årets två huvudfavoriter, Euphoria och Amazing så finns det en logisk förklaring - båda låtarna bär Peter Boströms signum. Mycket, väldigt mycket, talar för att han kommer att få spruta champagne efter finalen i Globen men vem är han? Svar: Jag vet inte. Men när jag kollar igenom tidigare meriter så har han ju nått stora framgångar tidigare. 2010 kom han trea med Manboy som han skrev tillsammans med Fredrik Kempe och 2011 kom han tvåa med Dannys In the club. Mer än så vet jag inte om honom. Och om man bild-googlar Peter Boström får man knappt några träffar. 



Låtskrivare är ju ett hemligt släkte. Det är ofta svårt att få koll på vilka de där människorna som vinkar in i kamerorna inför bidragen egentligen är. Många tycker att det fokuseras för lite på låtskrivarna och det kan jag hålla med om. Samtidigt är jag övertygad om att många låtskrivare mer än gärna slipper strålkastarljuset. För de är inte alltid jätteintresserade av att vara med i media. Jag minns presskonferesen efter finalen 2008 då Bobby Ljunggren hade tagit en historisk trippel i tävlingen. Jag fick förklara för honom ett bra tag att jag kom från den rent ideella och icke-kommersiella Melodifestivalklubben innan han ställde upp på intervju. Bobby avskyr strålkastarljuset och det är inte helt ologiskt. Får man med en låt i Melodifestivalen möts man av respekt. Får man med flera möts man av skepsis och mygelanklagelser. Bobby har drabbats av detta mer än någon annan och det finns ju ett ödets ironi att han anklagas för fusk av allmänheten. En allmänhet som sen visar sig vara mer än villig att rösta på hans låtar. 

I den fjärde delfinalen i lördags inkom 642 413 röster. Det är en helt fantastisk siffra. Inte något rekord för en delfinal men det sätter en fantastisk slutpunkt på de fyra delfinalerna i år. I snitt har 521 243 röster inkommit i varje delfinal. Det är vida överlägset röstningssiffrorna för de senaste åren. Ja, faktum är att det bara är 2007 och 2008 som har ett bättre snitt (2009 ligger snittet högre också men det året var det oändligt många fler röstningsomgångar med dueller i varje delfinal så det går inte att jämföra). Då ska man komma ihåg att Melodifestivalen mer eller mindre gick på anabola steroider under mitten av 2000-talet med en kulmen 2008. År efter år ökade medieintresset och de kända namnen blev allt mer frekventa.

Nu är situationen en annan. Efter Sveriges många debacle i Eurovision har det blivit allt svårare att få de största namnen med. Svenskarna i gemen har dessutom visat tecken på röstningströtthet, inte bara i MF utan det här även märkts i andra TV-tävlingar och omröstningar. Därför är årets trendbrott överraskande. I synnerhet eftersom de största namnen antingen lyst med sin frånvaro i tävlingen eller deltagit men floppat.

Lisa Miskovsky minsann! Det var en blixt från klar himmel som inte många hade räknat med. Men den norrlänska solstrålen klev in på scenen i Malmö arena igår och förmedlade något som de andra saknade. För i ett startfält med påkostade scenshower, klänningar för sexsiffriga belopp, sprutande pyroteknik och tunga rymddräkter stod Lisa Miskovsky för något helt annat - naturlighet. Som jag skrev tidigare så tycker jag att Lisas låt är SPA-musik snarare än festivalmusik. Men det är ju inte omöjligt att många kände att de behövde just ett SPA-besök efter de intensiva nummrena i den här delfinalen.

Och detta var årets absolut största skräll hittills. Björn Ranelid var kanske inte tippad till final men snacket att "tänk om han går dit" fanns ju med hela tiden. David Lindgren kom som en blixt från klar himmel i Göteborg, men enda skillnaden var att blixten slog ner dagen innan tävlingen och inte i sändning. När väl sändningen var så hade scandinaviumpubliken pumpat upp lille David till sådana nivåer att det snarare skulle vara ett fiasko om han INTE gått vidare. Men Lisa Miskovsky hade inte gett någon minsta förvarning och vad som komma skulle. Och hennes finalplats innebär att finalen blir musikaliskt bredare. Frågan är nu hur långt Lisa Miskovsky egentligen kan gå i finalen. Hon gick vidare direkt från den delfinal som fick överlägset mest telefonröster och jag tror inte det höga röstantalet enbart berodde på Danny.

Det finns en oskriven regel som vi schlagerfantaster lärt oss att nöta in under de senaste årens Melodifestivaler. Arenapubliken vet vad de snackar om - förutom i Malmö. De senaste tre åren har mönstret varit detsamma. Publikundersökningarna från fredagens genrep har visat sig stämma relativt bra eller mycket bra överallt - förutom i Malmö. De låtar som vunnit publikundersökningen i Malmö har alltid floppat. De har inte ens gått till final via Andra chansen. Vad det beror på har jag ingen aning om men det faktum att Danny vann gårdagens publikundersökning överlägset borde ju ge honom skrämslehicka. Eller inte. Det är snarare ett krystat sätt att hitta något som talar emot Danny när inget annat gör det. För Danny kommer att gå till final ikväll. Det kan inte ens snurriga Malmöbor ändra på. Hans nummer ser ut att vara något alldeles extra och låten är defivitivt tillräckligt stark.



Jag intervjuade Danny på telefon i somras i P4 Göteborg och det är svårt - för att inte säga omöjligt - att inte gilla denna ödmjuka och spontana kille. Men en sak var han tydlig på. Han var inte en glad och nöjd tvåa som sa det tvåor ofta säger efteråt att "jag är glad att jag slapp all press som det skulle innebära att tävla för Sverige i ESC". Han ville vinna då och han vill det ännu mer i år. Sen finns en klar risk att historien upprepar sig för Danny i år för i nuläget verkar slutsegern i Globen helt och hållet stå mellan två artister, Danny och Loreen.

Efter förra veckans usla delfinal så kunde det, som tur vad, bara gå åt ett håll den här veckan - framåt. Och nu är det högre kvalitet på låtarna den här veckan. Klart högre! Nu kanske jag tar till lite extra eftersom jag vet att man lätt underskattar låtarna när man bara hör en minut av de från repetitionerna. För om en låt låter hyfsad där brukar det innebära att den är riktigt bra sen när man får se allting på lördag. Och jag tycker det finns flera låtar som låter klart hyfsade.

Jaha, nu kanske ni tror att jag satt framför TV:n och skrek i frustration, lämnade rummet i protest och hamnade i en schlagerdepression. Ja, precis så var det! Det finns några tillfällen i de här sammanhangen när jag blivit smått illamående. Det senaste var efter finalen i Eurovision 2008 då Dima Bilan vann tävlingen för Ryssland med låten Believe, den andra var idag när Björn Ranelid gick vidare till final med låten Mirakel.

Visst, nu ska man skilja på låt och person, det har jag själv argumenterat för på den här bloggen och det ska jag hålla mig till. Låten Mirakel håller inte ihop för fem öre. Att man pratar i en låt i form av rap är en sak. Det är ju någon slags konstform, som jag visserligen ofta har svårt för men jag kan ändå förstå. Men det här?? Björn Ranelid citerar sig själv med meningar som han rabblat så fort han har fått chansen i varenda TV-soffa han dykt upp i. Inget av det han framförde i de här "låten" var ju något nytt. Och refrängen hade ju ingenting med övriga låten att göra. Och nu tvingas man dras med "Cirkus Ranelid" i flera veckor till....

Tyvärr var det inte bara Ranelid som drog ner sinnesstämningen den här kvällen. Den här delfinalen var bland de sämsta jag någonsin sett! Många klagade på låtarna i Göteborg förra veckan. De var om möjligt lite anonyma och inte spektakulära. Men de här låtarna!! Youngblood var Manboys taffliga lillebror som Fredrik Kempe rafsade ihop när han inte hade något bättre för sig. Love Generation och Mattias Andreasson var alldeles utmärkta på scen, men de hade inte mycket till låtar att framföra. Och alla vet att Andreas Johnson kan bättre än så där. Och resten var så ointressant att det knappt var värt att kommentera. Den enda ljusglimten var Molly Sandén. Hon var precis så bra som jag hade hoppats. Innerlig, levande, snygg ja den här gången lär hon inte komma sist i Globen. Men Molly var den enda som förtjänade en finalplats ikväll. Ingen annan förtjänade ens en plats i Andra chansen.

Publikundersökningen igår visade inga större överraskningar. Pojkbandet Youngblood fick flest röster med Molly Sandén som tvåa. Med tanke på att ballader ytterst sällan får flest röster i publikundersökningar så förstärker det bara mitt intryck att Molly går till final ikväll. Att Youngblood vinner publikundersökningen innebär inte per automatik att de går till final. Det är en medryckande låt som passar bra för en livepublik men det finns flera problem med den. Dels att låten är så förvirrande lik Manboy att det nog stör mer än det lockar röster. Dessutom det faktum att killarna inte verkar särskilt tonsäkra av det jag hörde på klippet från repetitionerna. Men jag tror ändå att de slåss om den andra globenplatsen mot Andreas Johnson.

Den här veckan tenderar allt fokus att hamna på Björn Ranelid och när jag nu lyssnat på den minut man kan höra av Mirakel så låter den ungefär som jag väntade mig. Eller fruktade. Björn har inte ens kommit på några nya meningar utan verkar köra en "greatest hits" av hans egna poetiska lines. Det är givetvis smått absurt och förstås väldigt underhållande. Samtidigt otroligt svårt att bedöma om tittarna kommer att gilla det. Min spontana känsla är ändå att personer som sticker ut mycket, som provocerar och som många tittare känner lite sympati för har förtvivlat svårt att ta sig vidare i Melodifestivalen. Men än har jag inte bestämt mig vad jag egentligen tror om Ranelid och Sara Lis Mirakel. Då är jag betydligt mer övertygad när det gäller Molly Sandén. 

Det finns få saker kvar att säga om Björn Ranelid som andra inte redan har sagt - eller som inte redan sagt själv....Men när han nu ska tävla i Melodifestivalen så är det självklart på sin plats att jag säger mitt också. Det har väl undgått få att han ska upp på scenen på lördag i Leksand i Melodifestivalen. Den största sensationen i Melodifestivalens historia sa någon om han deltagande. Oj, det var visst han själv som sa det ja...Jag håller definitivt inte med. Det är väl snarare ganska givet att en person som dykt upp i snart sagt varenda soffprogram och lekprogram som existerar i svensk TV också ger sig in i det största programmet. Han tävlade i Lets danceför något år sen. Varför är det överraskande att han är med här? Då tycker jag Thorsten Flincks deltagande var betydligt mera överraskande.
För några veckor sen dök han upp i Skavlan och det mesta var sig likt när det gäller Ranelid. Han bredde på med att han är den enda författaren i Sverige som fått ett språk uppkallat efter sig med mera. Dessutom använde han sig av den teknik som han utvecklat till fullo. Att använda en beundran för personer i egna syften. Det vill säga att ösa kreativa, välformulerade superlativ över någon annan person för att på så sätt briljera med sin verbala förmåga. I det här fallet var det den norska "mot alla odds"-deltagaren Birgit Rökkum Skarstein som var subjektet för det ranelidska hyllandet. 

Men som jag sagt tidigare, man måste skilja på sak och person. Om låten Mirakel verkligen är bra så ska den vidare. Detta är ju en musiktävling trots allt. Och Cirkus Ranelid lär inte få tittarantalet att minska på lördag.

Det var inte bara Norge som valde representant till ESC i helgen. Det gjorde även några andra nordiska grannar, Island. Trots att det bara bor 320 000 människor på Island så verkar de ha musiker så att det räcker och blir över. I år hade de (liksom de senaste åren) tre semifinaler med fem bidrag i varje och slutligen en final, konstigt nog med det udda antalet sju bidrag. Detta är dock en väldigt snabb process jämfört med 2008 då de hade - håll i er - 11 semifinaler! Dessutom en andra chansen på det och en final. Man kan undra om det finns någon musiker eller artist på Island som inte har varit med och deltagit i deras nationella uttagning någon gång. Det vore nästan en bedrift i så fall.

Nog om detta, vad har då islänningarna skickat i år? En tidigare deltagare i ESC gör comeback, Jonsi, som tävlade för Island 2004 med låten Heaven. En stark powerballad som förtjänade en betydligt bättre placering än de 19:e han fick. Då var han solo men den här gången har han sällskap på scenen av violinisten Greta Salóme i låten Mundu eftir mer (Kom ihåg mig). Det är en väldigt dramatisk låt detta, kanske inte helt enkel att ta till sig men jag tycker att den känns intressant. Och i Baku lär de framföra den på engelska eftersom låtarna alltid framförs på isländska i den inhemska finalen men sen översätts när det blir dags för ESC.

I helgen var det final i norska Melodi grand prix och vinnare blev en kille som, inte så lite, påminner om Eric Saade. I alla fall med tanke på utstyrsel och attityd. Han heter Tooji och segrade med låten Stay som han skrivit tillsammans med två svenskar, Peter och Figge Boström. Peter Boström har skrivit Loreens låt Euphoria som mycket väl kan hamna i ESC. Detta vore givetvis en fantastisk triumf för Peter Boström och Stay är, precis som Euphoria, en danslåt i modern tappning. Dock saknar den Euphorias powerrefräng och Tooji saknar Loreens magiska stämma. Jag kan inte säga att jag är jätteimponerad av det här, även om jag tycker att det är uppfriskande att Norge skickar något nytt som de inte skickat tidigare.

Publikundersökningen som gjordes efter genrepet i Scandinavium gav ett sensationellt resultat. Överlägsen segrare blev - David Lindgren! Den okände musikalkillen från Skellefteå fick nästan tre gånger så många röster som flickidolen Ulrik Munther som kom tvåa. Och då ska vi komma ihåg att genrepspubliken ofta består av en stor del barnfamiljer. 
Så här ser det fullständiga resultatet ut:

1. David Lindgren 55% 394 röster
2. Ulrik Munther 21% 148 röster
3. Timoteij 7 % 49 röster
4. Thomas di Leva 6% 41 röster
5. Andreas Lundstedt 3% 24 röster
6. Sonja Aldén 3% 22 röster
7. Top Cats 3% 20 röster
8. Mimi Oh 2% 13 röster

Efter genomlyssningen av den minut man kan höra av låtarna så vet jag inte om jag har så många intryck att skriva ner. Timoteij låter ungefär som väntat men kanske inte riktigt lika vasst som Kom. Sonja Aldén låter också som väntat, men inte heller det lika vasst som För att du finns. Ulrik Munther gör enkel radiopop utan att beröra allt för mycket och Thomas Di Leva låter också väldigt mycket Di Leva utan att man får någon egentlig wow-känsla. Nej det som sticker ut i den här delfinalen är just att ingenting sticker ut.

Enn liten korrigering av mitt senaste inlägg här. Scandic Opalen har varit det officiella festivalhotellet tidigare men är det inte den här gången så jag kommer INTE sända radio från Scandic Opalen utan från hotell Park avenue vid Götaplatsen. Mellan 9.30-12.00 som sagt.

Jag sänder till och från radio i P4 Göteborg och då oftast programmet Radiohuset som sänds på förmiddagarna. Imorgon är det dags igen och det finns ju en klar fördel med att sända radio - man får ju välja ämnen tämligen fritt och av någon anledning blir det en hel del Melodifestival... Imorgon i form av en gäst jag ska ha i studion som heter Ken Olausson. Ken är den ena halvan av bloggarduon Schlagerprofilerna som är en av Sveriges största schlagerbloggar idag. Det är en väldigt underhållande och uppdaterad blogg och eftersom Ronny och Ken reser runt på samtliga deltävlingar så kan de ju mer än de flesta berätta vad som sker bakom kulisserna. Och på festerna.

3 370 000 personer såg Melodifestivalens första deltävling i lördags. För er som är vana vid att MF är Sveriges största TV-program låter kanske inte detta så anmärkningsvärt men det är det. Det är en sensationellt bra siffra!

"Ni är bäst" ropade Loreen ut till publiken efter sin segerrepris av Eurphoria. Och man kan väl säga att Loreen gjorde precis allt rätt på scenen men just där hade hon fel. Totalt fel. Publiken var inte bäst. Den var sämst. Eller "den" kan jag inte säga, jag satt ju själv med i arenan så jag får vara med och bära hundhuvudet. VI var sämst! Melodifestivalen har ju blivit bortskämd på att inramningen alltid är perfekt. Det jublas på rätt ställe, det viftas med ballonger på rätt ställe, det klappas i takt med mera. Men Växjöpubliken hade inte många rätt i lördags. Det var som att jublet hela tiden var fördröjt med några sekunder. Skämten (som var färre och bättre än de brukar vara) möttes av......tystnad. Nu var inte ljudet det bästa i arenan (säger jag för att försvara mig från påhopp på mig själv) och det finns inte några skyltar på storbildsskärmen som säger åt folk när de ska jubla och skratta. Men det där brukar på något sätt lösa sig av sig själv. Publiken är ofta ett självspelande piano i dessa sammanhang men den här gången var pianot rejält ostämt.

Så har jag precis kommit hem från Växjö när årets Melodifestival äntligen har sparkat igång. En delfinal som bjöd på en underhållande banan, en tafsande Flinck, tre utmärkta programledare och - förstås - ett magnifikt modernt dansnummer signerat Loreen. Den första delfinalen i Melodifestivalen är den enda som aldrig vaskat fram en vinnare. Än återstår många låtar att höra och se, men Loreen är defintivt vinnarmaterial. Hon gjorde ett alldeles strålande framträdande som bara osade artistiskt integritet, hon har rösten, mystiken och inte minst - en bra låt. I enminuters-klippen inför tävlingen var det svårt att få något grepp om Euphoria men väl igår förstod man att det var en fulländad modern discodänga som levererades.

Det blir ju lätt en klyscha det här, att just den här delfinalen är oerhört svårtippad, men jag kan inte säga annat denn här gången. Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på de där en-minutersklippen. Jag blir inte klokare. Det är så milsvid skillnad mellan stilarna på låtarna vilket gör de väldigt svåra att jämföra. Och det saknas en riktig hit. Problemet blir desto större när de två låtar som kommer närmast begreppet hit framförs av Sean Banan och Thorsten Flinck.

På svt.se kan man lyssna på en minut av bidragen i Växjö från repetitionerna och jag kan inte säga att jag blev jätteimponerad av det jag såg och hörde. Varningsklockorna borde ha ringt redan när jag hörde kommentarerna från musikkritikerna. De var inte förbannade. De var inte hånfulla. De var nästan lite försiktigt positiva. Det är inget bra tecken och när GP:s Johan Lindqvist hyllar tävlingen så inser man att den konstiga smaken dominerar...Nej, nu ska jag inte vara sån. Jag har trots allt bara hört en minut av låtarna och de kan säkerligen växa när jag hör de fler gånger och framförallt ser de live i Växjö på lördag. För dit åker jag lördag morgon.

Vissa dagar hamnar man på dubbla stolar i mitt jobb. Jag är ju å ena sidan schlagernörd och samtidigt programledare och idag krockade de två rollerna. Dagen började med att jag blev uppringd av mitt gamla program Smakstart i P4 Halland som jag jobbade på i två år. Erika och Per som ringde upp mig ville snacka Tredje chansen. Vad är det för tävling? Vad vinner man? Vilka tävlar? Jag bredde på så gott jag kunde med det jag visste och det blev lite roligt och lagom flamsigt som det lätt blir när man känner de som intervjuar.