Schlager-Micke

Självaste "Färjan" kommer belägras av SR imorgon, lördag

Under hösten har kanal 5 sänt serien Färjan - en dokusåpa om livet ombord på färjan Cinderella. Rederiet men i verkligheten om ni så vill. Hela idén är egentligen så fel i tiden som ett program kan bli. Program där man får följa fulla resenärer som gör bort sig och en lite lagom blåst personal är så mycket 2001 det kan bli. Huvudpersonen är till råga på allt en gammal baren-deltagare från 2000, Håkan Hallin som då var en mildare version av Robinson-robban som gärna spände sig inför alla och berättade att "jag vet inte hur många brudar jag haft men det är ju garanterat tresiffrigt...."

Eran med den här typen av program har ju varit utdöd sedan den "snälla vågen" av program som "Bonde söker fru", "let´s dance" och nu "stjärnor på is" regerar. Men kanske är det just därför det här programmet sticker ut och uppenbarligen fungerar. Och jag har ändrat uppfattning själv också. Allt från den dallas-liknande signaturen där personalen presenteras på 80-talsmanér till den taffliga speakerrösten till Färjan-Håkan som är charmigt wannabee gör att jag bara måste gilla den här serien. Och inte nog med det...

Sveriges radios årliga fest har i år förlagt till just....färjan. De har hyrt hela fucking Cinderella av Viking line och imorgon bär en busslast av här från Jönköping med mig och mina radiokollegor upp till Stockholm för att gå ombord. Det är folk inom Sveriges radio från hela landet som är inbjudna och jag kryssade för ja-rutan så fort det bara gick. Det här vill man ju inte missa! Nu kommer båten ligga i hamn i Stockholm hela tiden, vi kommer inte bege oss ut till sjöss. Jag tror faktiskt det har att göra med säkerhetstänk. Man vill inte riskera att hela SR sjunker och det är kanske lika bra det. Frågan är bara om färjan-Håkan är där.


Färjan-Håkan, Sveriges folkkäraste bartender numera

Medie-Sveriges största snackis den senaste veckan har tveklöst varit att SVT:s nyhetsankare Rikard Palm har omplacerats från att ha hand om de stora rapportsändningarna 18.00 och 19.30 till att sända nattpassen då publiken är en bråkdel så stor. Protesterna mot det här beslutet har varit enorma och det som är unikt i det här fallet är att det inte är de gamla tanterna i stugorna som blir förbannade över att de blir av med sin Claes Elfsberg eller Jarl Alfredius utan det är de unga som blivit förbannade. För Rikard Palm har blivit en slags underground-hjälte i youtube-generationens Sverige. Att det just är ungdomarna som reagerat märks inte minst på att protesterna har kommit i form av att en facebook-grupp vid namn "Rädda Rikard Palm" startats. Om det hade varit protester från gamlingarna så hade SVT:s växel blivit rerringd men det har den tydligen inte blivit.

Om man ser till de vanliga kriterierna för en bra nyhetsuppläsare, att betona rätt, vara medkännande vid rätt tidpunkt och inte staka sig - med andra ord vara trovärdig så är SVT:s beslut inte helt konstigt. Rikard Palm har alltid varit lite fumlig och har (trots att han varit på Gommorron Sverige sen 1995) alltid haft förtvivlat svårt att vara smidig i de så kallade "övergångarna" mellan sport, nyheter och soffa. Samtidigt är det just detta som går hem i dagens humor-Sverige. De som inte på något sätt försöker vara roliga men bara råkar vara det genom sin fumlighet och att de som i Rikard Palms fall har en märklig förmåga att ständigt hamna i dessa märkliga situationer.

Nu låter det kanske som att alla bara skrattar ÅT Rikard och inte MED honom men det tror jag inte är sanningen. För Rikard Palm har alltid visat att han kan bjuda på sina bloopers, trots att han alltid försöker hålla den seriösa minen uppe. Och jag tror att stödet till honom är genuint (sen kommer den här mediecirkusen snart vara över oavsett var Rikard om Rikard sänder på natten eller fortsättnignsvis på prime time).

Själv tycker jag också att det är ytterst befriande med den kombination av självdistans och korrekthet som Rikard Palm ständigt visar upp och han förtjänar verkligen all uppskattning. För att se lite smakprov på denne omtalade SVT-medarbetare så kan ni se några highlights här:

 http://www.youtube.com/watch?v=hehC_wRTnZw

Idag, tisdag, hölls den första presskonferensen där SVT presenterade 8 av de tävlande artisterna till MF 2009. Det här är tydligen en ny idé SVT har för att få maximal exponering för nästa års tävling men den saknar annars logik. De åtta som presenterades idag kommer inte nödvändigtvis att tävla mot varann. Ingen vet vilken delfinal de hamnar i. Det gör den här informationen nästan menlös - i synnerhet då namnen på artisterna är precis de som figurerat i pressen som tilltänkta artister. Förmodligen stämmer ryktena helt och hållet och det kommer göra de här presskonferenserna till ett löjligt spel för galleriet. Frågan är om ens vi i Melodifestivalklubben orkar komma till presskonferenserna om det ska gå sån här inflation i det.

Hur som helst de 8 första artisterna och låtarna som presenterades var följande:

1. Hope & Glory - Måns Zelmerlöw
Låten kommer säkerligen vara bra och Måns kan verkligen leverera, men han kommer att ha höga förväntningar på sig

2. Jag ska slåss i dina kvarter! - Lasse Lindh och Bandet
Lasse gör helt rätt som ställer upp igen. Han floppade förra året placeringsmässigt men blev en av festivalens stora vinnare efteråt. Lasses melankoliska och melodiösa pop är balsam för öronen

3. Moving On - Sarah Dawn Finer
Känns spontant som brist på fantasi när Sarah Dawn ska vara med två år efter förra gången. Man får väl hoppas att det här är en hel annan typ av låt än "I remember love" så att hon kan visa upp ett brett register

4. Never Been Here Before - Jennifer Brown
Kul med något nytt namn i de här sammanhangen. Men vad har egentligen Jennifer Brown haft att komma med de senaste 10 åren?

5. Snälla, snälla - Caroline af Ugglas
Caroline af Ugglas känns fullständigt ointressant. Tyvärr

6. Stay The Night - Alcazar
En paus på fyra år var lagom. Nu är de tillbaka med en ny uppsättning, vågar man hoppas på ett lite nytt sound också. Annars tror jag bara det kommer att bli en jäspande repris

7. You're My World - Emilia
Trots allt det mest intressanta namnet blannd dessa 8, men mest för att man inte alls vet vad "the big big girl" har knåpat ihop nu när hon blivit en stor tjej

8. You're Not Alone - BWO
BWO är alltid välkomna till MF men den här gången måste de visa upp en ny sida av sig. De kan inte köra samma koncept igen, de riskerar en jätteflopp

I programmet "Debatt" i SVT i veckan var ämnet påhopp och elakheter som underhållning. I centrum för debatten var självklart elakheternas fanbärare Alex Schulman. En person som ligger oerhört "rätt i tiden" just nu. För det finns få saker som förändras snabbare och som åldras med mindre värdighet än humor. Det är inte lätt att övertyga den unga generationen, eller ens sig själv, om vad som egentligen var bättre med humor förr. Det märktes så tydlig när detta diskuterades i Debatt senast. Rent moraliskt är det svårt att försvara vissa grejer som Alex Schulman publicerar på sin blogg 1000apor.se. Samtidigt är det lika svårt att argumentera för att den snälla humorn som rådde förr var roligare än dagens humor. För även om han är elak så kan jag inte låta bli att tycka att det mesta han säger är väldigt roligt. Vad är då den stora skillnaden mellan gårdagens och dagens humor?

Kort sammanfattat känns det som att man idag skrattar betydligt mycket mer ÅT människor än MED människor. Så funkar tyvärr jag också. Dagens humor är betydligt mer lyteskomik i form av att man skrattar åt sånt som inte är till för att vara kul. Det här tog rejäl fart i form av Filip & Fredriks 100 höjdare där de visade vardagliga situationer där folk gör bort sig och kanske skäms över det. Det är dagens humor betydligt mer än att en komiker spelar en annan person och spelar upp en dialog med små underfundigheter. Sånt görs iof idag också, men hur många skrattar åt det?

Hur gick det då i debatten? Alex Schulman var väl inte galant i att försvara alla sina påhopp men "mot-sidan" gjorde det fundamentala misstaget att ta in Björn Ranelid, Sveriges mest uppblåsta och självfixerade människa. För argumenterar Björn Ranelid på en sida så har den andra sidan per automatik vunnit. Karln kan inte säga en mening utan att berömma sig själv och han hör uppenbarligen inte hur han själv låter.

Så Alex Schulman slapp få en öl hälld över sig och kunde glatt lämna studion med vetskapen att hans webbsida hade fått mer gratisreklam än den någonsin fått tidigare.

Sveriges bästa komiker
1. Filip & Fredrik - De har revolutionerat TV-mediet och förnyat humorn och gör den dessutom något mer rumsren än kollega Schulman

2. Robin Paulsson - Har den där märkliga förmågan att få t.o.m. dåliga förutsägbara skämt att bli roliga genom sin fantastiska tajming

3. Felix Herngren - Är kanske den enda komikern som har lyckats överleva alla snabba övergångar som varit i humortrender. Dagens humor behärskar han till fullo.

Sveriges sämsta komiker
1. Peter Magnusson - David Hellenius är i alla fall en bra programledare och Christine Meltzer är hyfsat rolig så de kommer undan. Men varför får denne Peter Magnusson så mycket TV-tid när det enda han gör är att göra amatör-mässiga imitationer och menlösa sketcher som verkligen är humor som inte ligger i tiden

2. Magnus Betnér - Elaka skämt som är krystade är bland det värsta som finns och denna över-hypade snubbe som nu dessutom ska dyka upp i "Debatt" och vara putslustig tillför inte underhållnings-Sverige ett skit

3. Ronny Eriksson - Mr. Politiskt korrekt representerar allt som är dåligt med gammal humor

Han har definitivt varit nöjes-Sveriges största snackis den senaste veckan, Lars Eriksson i Idol, men igår tog sagan slut. Åsikterna har varit många över att Lars sätt att ta sig an de olika teman som varit i Idol och jag som schlager-älskare borde ju skratta skadeglatt åt att mannen som förlöjligade schlagern i förra veckan nu fick sitt straff och åkte ur - men det tänker jag inte göra.

Om det varit så att Lars bara gjort sig löjlig för att han tycker att Idol är töntigt och kommersiellt så hade jag tyckt att det varit rätt åt honom. Men hans kritik har gällt de extremt snäva ramarna som deltagarna rör sig inom och den kritiken har varit synnerligen befogad. Lars små protester i Idol har inneburit att konceptet i Idol för första gången diksuterats på allvar. Är det rimligt att deltagarna en vecka bara får sjunga ABBA-låtar och nästa vecka bara schlagers? Är det rimligt att den som åker ut ska tvingas sjunga "End of the road" samtidigt som man är helt förtvivlad över att inte få vara kvar i tävlingen? Och den här veckan med rocktema hade deltagarna enligt uppgift, får endast 14 låtar att välja på. Sen ändå är tvungna att byta låt bara för att en självuppblåst fjant vid namn Desmond child ska sitta med som gästjury och blir personligen förolämpad om inte alla väljer låtar som han själv har skrivit. Hur dålig självkänsla får man ha! Och i sändning satt Desmond child och blev mer eller mindre kåt av att höra sina egna låtar framföras och tokhyllade alla - förutom Lars som var den enda som hade civilkurage nog att inte välja en av hans låtar, utan istället sjöng Nirvana.

Visst kan man tycka att Lars genom sin medverkan tar upp en plats från andra som gjort vad som helst för att vara med. Men jag har hellre en deltagare som vågar kritisera produktionen än ytterligare en som går med på att ha lika stora rättigheter som en polsk bärplockare. Jag har alltid gillat Idol som TV-program men jag gillar inte den utveckling som varit de senaste åren då deltagarnas chans att få visa vem de är, eller vem de vill vara, som artist minimerats till noll.

För några år sen hade t.ex. Sebastian full möjlighet att få köra sin stil i program efter program. De ramarna har nu skurits av mer och mer och hade han varit med i år hade han nog djupt ångrat sitt deltagande. Ta Anna Bergendahl som exempel. För er som vill höra hur bra hon kan låta - gå in på youtube och se hennes autition. Den är helt magisk, men någon sådan låt har hon inte fått chans att göra sen dess och med tanke på det är det ett under att hon fortfarande är kvar i tävlingen. 

Oavsett koncept, Lars Eriksson eller Desmond child så finns det dock inget tema i världen som skulle kunna ändra på vinnaren i Idol 2008. Kevin Borg är så briljant på scen att jag saknar ord. Han skulle vara briljant om man så tvingade honom att sjunga Markoolio i nästa program. Klart killen ska vinna och snälla Christer Björkman försök att få med honom som joker i MF redan 2009.

Det känns som att det är dags att avfyra en ny lista på Schlagermicke, det var ju ett tag sen. Jag har tidigare gjort listor på 2000-talets bästa svenska vinnare och 2000-talets bästa ESC-låtar men inte de bästa MF-låtarna. Så här kommer helt enkelt en lista över 2000-talets 10 bästa bidrag i Melodifestivalen. Konkurrensen är ju stenhård då det deltagit 244 låtar i MF hittills det här decenniet. Men jag börjar som vanligt med plats 10 och klättrar uppåt. 

10. När jag tänker på imorgon - Friends, 2:a 2000
Den sista låt som Lasse Holm tävlade med i MF (ja, jag skriver sista för jag är ganska säker på att han aldrig kommer skicka in en låt igen). Det här är från den tid då det fortfarande bara var 10 låtar som tävlade under en kväll, kompad av en orkester med Anders Berglund vid dirigentpulten. Det är lätt att glömma idag hur stor favorit Friends var att vinna på sitt första försök med denna trallvänliga mys-pys-schlager. Men Roger Pontare slog alla experter med häpnad och När jag tänker på imorgon har med åren helt försvunnit i glömska. Oförtjänt tycker jag, för det är en låt med mycket behaglig melodi, dock kryddat med en text där Ingela "Pling" var på sitt värsta klysch-humör..

9. Det gör ont - Lena Philipsson, vinnare 2004
Det enda som inte gör att den placerar sig högre på min lista är att den här låten blivit synnerligen uttjatad då den spelats sönder i de flesta sammanhang. Men den har ju spelats sönder av en anledning. Det är för att det är ett närmast perfekt hantverk i schlagerpop, signerat Orup, med en närmast perfekt artist, Lena PH. Betydligt mer nyskapande än såväl Evighet som Hero.

8. Paradise - E-Type, 5:a 2004
E-Type var en efterlängtad artist att delta 2004 och han gjorde mig inte ett dugg besviken. Allt som jag ville ha med fanns med: Den träffsäkra refrängen, Nana Hedins mäktiga stämma, bomber och smällare, de löjligt triviala syntslingorna. Ja, helt enkelt en av 2000-talets bästa danslåtar.

7. Världen utanför - Barbados, 4:a 2002
Tävlade i den allra första delfinalen i Melodifestivalens historia och stod för MF-turnéns allra första fiasko då den inte gick direkt till final utan blev slagen av brandmännen. Troligen var detta den perfekta starten för turnékonceptet ur massmedial synvinkel. I synnerhet då Magnus gjorde påhopp på Brandsta city släckers direkt efter sändningen. Men av Magnus alla MF-låtar tycker jag att den här är den starkaste. Kanske är det den lite ovanliga molluppbyggnaden av låten som gör att den tål många lyssningar och att den har levt vidare med full värdighet.

6. Temple of love - BWO, 2:a 2006
Det geniala finns ofta i det enkla. Alexander Bard visste vad han gjorde då han skrev denna dänga som säkert kan upplevas som tjatig men den är ack så effektiv och har en mycket hög dansfaktor. Jag har svårt att någonsin se BWO som vinnare eftersom de redan har gjorde sin ultimata låt 2006, men slipper de möta tidigare ESC-vinnare som Carola och Charlotte i framtiden så kanske det kan gå.
 
5. The worrying kind - The Ark, vinnare 2007
2000-talets bästa vinnare i MF, trots debaclet i Helsingfors. Den här låten är ganska okonventionell för att vara the Ark men ännu mer okonventionell för att vara en schlagervinnare då den saknar en egentlig refräng. Men jag älskar det här gubbrock-gunget som kryddas med Ola Salos mäktiga stämma och artisteri.

4. Finally - Fredrik Kempe, 7:a i Andra chansen 2004
Vissa personer är mer lämpade att skriva låtar än att framföra de. Fredrik Kempe har tagit över den stolta svenska traditionen från Björn och Benny i glimrande melodisnickrande och radat upp fantastiska låtar. Någon stor artist däremot kommer han desvärre aldrig att bli. Den här låten hade säkerligen lyckats bättre om inte han själv framfört den för det var stelt värre.

3. Just a minute - Rongedal, 4:a 2008
Jag var helt oförberedd på hur bra den här låten faktiskt var då de dök upp där i Västerås 2008. Jag hade precis lärt mig att älska det nya Mika-soundet och det soundet lyfte tvillingarna Rongedal in i den svenska musikindustrin med dunder och brak. Årets bästa låt, utan tvekan.

2. Cara Mia - Måns Zelmerlöv, 3:a 2007
Fredrik Kempe är framme igen och gör här den kanske ultimata medelshavsdiscon som Måns lyfter till höjder som jag inte trodde han var kapabel till. I Idol var han på sin höjd bra men här visade han hur mycket han hade utvecklats på två år. Kommer hans bidrag 2009 verkligen att kunna överträffa detta?

1. Jag ljuger så bra - Linda Bengtzing, 7:a 2006
Lars "Dille" Diedrickson som skrev Tusen och en natt var nu tillbaka och visade sig kunna överträffa den närmast perfekta låten från 1999 med en musikaliskt sett fulländad låt i Jag ljuger så bra. En låt så fullpumpad med en energi som aldrig tar slut. Speciellt inte när Linda Bengtzing framför den för hon har energi för fem. Det här är 2000-talets mest lyssnade låt i min MP3-spelare och den har aldrig minskat i kvalité. Den kommer alltid att vara en klassiker.