2012-02-06
10:42:41
VIDA arena var snarare DÖDA arena
"Ni är bäst" ropade Loreen ut till publiken efter sin segerrepris av Eurphoria. Och man kan väl säga att Loreen gjorde precis allt rätt på scenen men just där hade hon fel. Totalt fel. Publiken var inte bäst. Den var sämst. Eller "den" kan jag inte säga, jag satt ju själv med i arenan så jag får vara med och bära hundhuvudet. VI var sämst! Melodifestivalen har ju blivit bortskämd på att inramningen alltid är perfekt. Det jublas på rätt ställe, det viftas med ballonger på rätt ställe, det klappas i takt med mera. Men Växjöpubliken hade inte många rätt i lördags. Det var som att jublet hela tiden var fördröjt med några sekunder. Skämten (som var färre och bättre än de brukar vara) möttes av......tystnad. Nu var inte ljudet det bästa i arenan (säger jag för att försvara mig från påhopp på mig själv) och det finns inte några skyltar på storbildsskärmen som säger åt folk när de ska jubla och skratta. Men det där brukar på något sätt lösa sig av sig själv. Publiken är ofta ett självspelande piano i dessa sammanhang men den här gången var pianot rejält ostämt.
Och publiken som zoomades in under bidragen såg mer ut att vara på en Lars Norén-pjäs än på Melodifestivalen. Till och med på det mest klassiska ögonblicket, det när vinnarna ska ropas upp så är det en oskriven regel i den här tävlingen att publiken börjar klappa som om hela arenan ska göra en kollektiv "raketen". Nu var det så tyst så det var liksom ingen vits att dra ut på det. När Helena Bergström sa "och första låten till final är" och det fortsatte vara Norén-stämning i arenan så var det den kortaste utdragna pausen på länge i den här tävlingen.
Som sagt, jag är själv inte någon skrikdåre när jag är i arenor och jag har aldrig någonsin stått med ett plakat med namnet på en artist. För mig är tävlingen alltid större än artisterna och det är låtarna som är helt avgörande för mig - inte artisterna. Men självklart hade jag kunnat göra mitt för att väcka mer liv i DÖDA arena. Men å andra sidan slipper ni mig i arenorna i fortsättningen då det här var den enda biljetten jag hade i år. På lördag är jag tillbaka i soffan igen:)
Och publiken som zoomades in under bidragen såg mer ut att vara på en Lars Norén-pjäs än på Melodifestivalen. Till och med på det mest klassiska ögonblicket, det när vinnarna ska ropas upp så är det en oskriven regel i den här tävlingen att publiken börjar klappa som om hela arenan ska göra en kollektiv "raketen". Nu var det så tyst så det var liksom ingen vits att dra ut på det. När Helena Bergström sa "och första låten till final är" och det fortsatte vara Norén-stämning i arenan så var det den kortaste utdragna pausen på länge i den här tävlingen.
Som sagt, jag är själv inte någon skrikdåre när jag är i arenor och jag har aldrig någonsin stått med ett plakat med namnet på en artist. För mig är tävlingen alltid större än artisterna och det är låtarna som är helt avgörande för mig - inte artisterna. Men självklart hade jag kunnat göra mitt för att väcka mer liv i DÖDA arena. Men å andra sidan slipper ni mig i arenorna i fortsättningen då det här var den enda biljetten jag hade i år. På lördag är jag tillbaka i soffan igen:)
Och en sak gör mig i alla fall lugn med fortsättningen. Nästa vecka är vi i Scandinavium och det är Sveriges bästa festivalpublik. Det spelar ingenn roll vem som går upp på scenen - publiken jublar som om Frölunda gjort mål på övetid ändå. Så ska en publik vara!
Kommentera inlägget här:
