Schlager-Micke

Gårdagens delfinal blev något så unikt som en skrällfri delfinal och det är jag väldigt glad för. Nu var det ju skarpt läge och vi hade inte råd att "skoja till resultatlistan mer". Finalen saknade potentiella vinnare, nu skulle de bara dit! Min stora favorit, Behrang Miri hade förstås gärna fått ta en finalplats men jag ser väl ingen potentiell ESC-deltagare i den låten så jag får lägga krutet på att den tar sig till final via AC istället.

 

Finns frälsaren i Malmö frågade jag innan delfinalen. Ja, jag tror i alla fall att den slutgiltiga vinnaren kan ha funnits här, Ralf Gyllenhammar. Bed on Fire är inte den bästa rocklåt jag hört, långt därifrån, men när han framförde den igår var det som att ingen kunde motstå den. Den brinnande flygeln, den svulstiga kompositionen och inte minst Ralfs mäktiga stämma. Allt blev stort, gigantiskt och det kändes som att finalen äntligen fick ett riktigt intressant tillskott. 

 

Att Ralf skulle gå till final var givet och given var även Ulrik Munther, men jag kan inte säga att hans tre minuter igår övertygade på mig. Numret är väldigt snyggt i rutan och Ulrik paketerar varan bra (för att tala marknadsföringssvenska) men jag tycker inte att Tell the world I´m here är något mästerverk. Jag hör ingen vinnare i den på samma sätt som i Ralf Gyllenhammar. Och trots all framgång för rocklåtar i MF under 2000-talet så har fortfarande ingen rocklåt vunnit MF eller ens varit riktigt nära att göra det. Därför tycker jag att det vore uppfriskande att skicka Bed on fire ett år som detta när de övriga låtarna i finalen knappast har ESC-vinnar-status.

 

 

Ralf Gyllenhammar i all ära. Gårdagens bästa låt var Jalla dansa sawa av Behrang Miri. Låten gör mig glad långt in i själen och har en smittsam refräng som ökar karneval-faktorn i tävlingen med ungefär 500%. Jag tyckte dock att de rörde till framträdandet lite väl mycket. Jag förstår tanken. Att texten och budskapet i låten "alla ska med" skulle synas på scenen genom att dansare och kör skulle vara klädda helt olika. Och även om man kan tycka att det är en sympatisk tanke så blir det inte per automatik bra TV. Jag tror att låten hade tjänat på synkad klädsel och synkad koreografi. Gärna någon trivial, barnslig dans a´la macarena eller las ketchup  (jag höll på att skriva a´la Gosa men någonstans går gränsen..) som hade förstärkt låten i rutan. Nu hoppas jag att den kan ta sig vidare från Andra chansen i alla fall. 

Årets Melodifestival har varit en ren ökenvandring och nu väntar jag på att de 40 dagarna i öknen är över och att himlen öppnar sig. Ja det fick bli en lite storsvulstig inledning på den här texten för läget inför den sista deltävlingen i år är något jag inte varit med om tidigare. I vanliga fall är frågan vilken av alla finallåtar som kommer att vinna. Nu är frågan om vi överhuvudtaget har en låt i final vi kan utse till vinnare.

 

Detta har gjort mig smått nervös inför genomlyssningen av bidragen i Malmö. Jag har helt enkelt satt mitt hopp till denna sista delfinal. Helst ska det finnas fyra riktigt bra låtar här, som alla kommer topp-4 på lördag och att de två AC-låtarna från Malmö sopar banan med alla menlösa låtar (med undantag för Martin Rolinski) som hamnat i årets AC. Detta är mitt drömscenario men nu ska vi inte gå händelserna i förväg (den uppmaningen var enbart till mig själv). Nu ska jag skriva vad jag tycker om de åtta låtarna som tävlar på lördag utifrån den minut jag hört. 

 

1. Army of Lovers - Rockin' The Ride 
Det är jättekul att Army of Lovers ställer upp i tävlingen och de serverade många fantastiska låtar på 90-talet, men det här var inte mycket till låt utan mest ett urflippat shownummer. Jag har inget emot naivt trallvänliga låtar och jag har alltid gillat Alexander Bards vilja att "provocera den goda smaken" som han själv uttryckt det. Men då måste han bygga upp provokationen med något bättre än denna tjatiga nanana-historia. 

2. Lucia Piñera - Must be love 
Kopplingarna till Rolling in the deep har nämnts och de är inte långsökta. Det här påminner mycket om Adele men det känns inte lika starkt. Men Lucia verkar onekligen duktig och jag får ge det här några lyssningar till. 

3. Robin Stjernberg - You 
Idol-Robin kan definitivt sjunga och det är ju lite kul att han ställs mot Idol-domaren som så ofta sågade honom, Alexander Bard. Nu känns det som lite väl mycket wailande för min smak (wailande i sig är förvisso redan där för mycket för min smak) och jag hoppas att inte hela låten blir en wail-orgie. Robins röst borde kunna användas bättre än så. 

4. Sylvia Vrethammar - Trivialitet 
Sylvia har aldrig lyckats i Melodifestivalen och det skulle förvåna mig stort om hon skulle lyckas nu. Man får iof det man förväntar sig av henne, men det är kanske just det som är problemet. Mys-bossa har väl inte en jättepublik kanske och den här låten blåser en knappast av stolen men all heder till att Sylvia kör sin grej. 

5. Ralf Gyllenhammar - Bed on fire 
Här är det väldigt synd att klippet slutar innan låten verkligen kommer igång. Uppbyggnaden vid pianot och pyrot som kommer känns spännande och det här känns inte plastigt eller tillrättalagt. Ralf gör, precis som Sylvia, sin grej. Rockpubliken är normalt sett den mest lojala i de här sammanhangen och rocklåtar floppar ytterst sällan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka av det jag sett men jag ser fram emot att höra hela låten och se hela numret.  

6. Behrang Miri - Jalla Dansa Salwa 
Redan när jag läste omdömena om den här låten så växte mitt intresse eftersom den jämfördes med Frankrikes bidrag 2010, Allez ola olé. En av mina absoluta favoriter och jag blir inte besviken. Det här är bra! Jag får en lyckokänsla av den här typen av partylåtar som andas sommar och karneval. Heja!

7. Therese Fredenwall - Breaking the silence
Årets Lisa Miskovsky-låt tillhör "Svensktoppen Nästa"-vinnaren Therese Fredenwall. Men då det var nyhetens behag när Lisa dök upp förra året så känns det här lite mer slätstruket. Men Therese sjunger bra och verkar ha en förmåga att fånga kamerorna så det ska nog inte räknas bort allt för lätt. 

Eftersom Melodifestivalen är en tävling som avgörs av nyckfulla, illojala och humörsstyrda tittare så spelar ju tajmingen en gigantisk roll. Jag var inne på det lite i min förra analys över resultatet från i lördags men tänkte ta lite fler aspekter här. 

 

Förra året ansågs vara året då den moderna klubbmusiken på allvar etablerade sig i tävlingen med den stora framgången för låtar som Euphoria, Amazing och Shout it out. Detta var den nya "Fredrik Kempe"-schlagern som skulle dominera en evighet framöver i tävlingen tycktes det (då ska det väl tilläggas att en evighet i MF-sammanhang kan översättas till ungefär 3-4 år). Men vad är det egentligen som hänt under 2013? Den nya framgångsvågen är stendöd. Alla dansanta, välkoreograferade dansrörkare har farit all världens väg. Det har varit årets tydligaste fiaskotrend när artister som Michael Feiner & Caisa, Swedish house wives, Eddie Razaz och Janet Leon fått lämna tävlingen innan den ens börjat. Några har benådats med en Andra chansen-plats och endast en har fått en biljett till finalen - David Lindgren. 

 

 

Detta är knappast för att hans låt är bäst i genren eller för att hans nummer var mest nyskapande utan David har haft en osannolik tur. Han gick ut först i årets MF. Innan folk hade hunnit bli mätta på energiska dansnummer. Om David tävlat i lördags till exempel tror jag han hade rykt all världens väg och endast blivit ihågkommen som "Killen som var bra förra året". Men detta borde väl innebära att han är totalt chanslös i finalen? Nja inte säkert.

Jag tror inte att publiken plötsligt börjar avsky avancerade klubb-danslåtar bara för att det är 2013. Men man tröttnar snabbt på något som upprepas och det som känns nytt (för sammanhanget) engagerar ofta mer än det man tycker att man såg förra veckan. Men låtar är alltid beroende av sin konkurrens. Om vi nu tänker oss att inga andra låtar i Davids genre tar sig till final så har han ju plötsligt ett ganska trevligt utgångsläge. För att inte tala om de internationella jurygrupperna som varken hunnit tröttna på det ena eller andra och inte hängt med i hur snacket gått under årets MF-turné. 

 

Missförstå mig rätt nu. Jag unnar absolut David framgång i tävlingen. Jag tycker Skyline är en okej låt och David är en väldigt sympatiskt person. Jag intervjuade honom i Göteborg för P4 förra året och han var hur trevlig som helst. Och nu kan han skratta sig igenom resterande delfinaler och fokusera på finalen. Han är årets "lucky bastard"och det blir intressant att se hur långt han räcker i finalen. 

 

Visst, jag hade ju förberett mig på att gubbarnas "tjo & tjim och tjofaderittanlambo" skulle gå direkt till final men ingen hade sagt åt mig att förbereda mig på fler chocker än så. "Det är kul med skrällar", brukar det heta. Nej inte alltid. Gårdagen var ingen rolig skräll-kväll. Det var en sorlig skräll-kväll som nu innebär att vi har en final utan någon låt med ESC-potential och en andra chansen som är ännu sämre. 

 

När det blir den här typen av resultat spekuleras det alltid i vilka det egentligen är som röstar och klassikern "avskaffa folkets röster och inför jury" dyker alltid upp. Det är som att man tror att det finns en konspiration av svenne-banan i stugorna som bestämmer sig för att sätta käppar i hjulet för hela spektaklet och därför vänder upp och ner på resultatlistan i ren protest. En sån tanke är ju givetvis löjlig. Begreppet proteströstare är också väldigt överskattat. Varje låt bedöms tillsammans med de låtar de tävlar mot och i det här fallet tror jag detta var en synnerligen olycklig kombinaiton.

 

När Christer Björkman placerar Eddie Razaz, Amanda Fondell och Janet Leon i samma delfinal skapade de själva det här problemet. Detta var noga koreograferade nummer med ett visst tilltal som alla riktade sig till samma målgrupp. Och där finns inte hur många röster som helst. Att Janet Leon inte skulle räcka till överraskade mig inte. Låten känns märkligt sammansatt och numret kändes överkoreograferat och kallt. Där behövdes något musikaliskt extra för att folk skulle engagera sig att rösta. Det fanns inte i Heartstrings. Detsamma gäller Eddie Razaz som hade Anton Ewald-sjukan över hela numret. Det var bara fart och energi och väldigt lite musik. 

 

När det gäller Amanda Fondell däremot så var resultatet chockerande och jag kan inte hitta någon vettig förklaring. Jag tyckte att hon gjorde allt rätt och Dumb växte under framträdandet i mina ögon till det bästa hittills i tävlingen. Hennes 7:e plats är det mest obegripliga resultatet i den här tävlingen sen Arja Saijonmaas sistaplats i tidernas sämsta delfinal, Linköping 2005. 

 

Gubbarna i Ravaillacz var allt det som Janet, Eddie och Amanda inte var. De var knappast bättre, i mina ögon mycket sämre, men det var allt det som dessa inte var och stack på så sätt ut extremt tydligt vilket banade väg till final. 

 

Vad som gjorde att folk röstade radhus-rockarna i State of drama till final är för mig dock obegripligt. Jag vet att den typen av Takida-rock är populär och går varm i radio - inte minst på P4. Men Falling känns som ett blekt albumspår som inte ens hade platsat på en Takida-platta. Om de går direkt till final med den låten så är väl det en tydlig signal till grabbarna i Takida. Ställ upp i MF nästa år, ta vilken låt som helst, ni kommer vinna hela skiten. 

 

"Avskaffa folket"-argumentet som alltid dyker upp tycker jag är lika fjantigt idag som jag alltid tycker. För att avskaffa folket är ironiskt nog det mest populistiska man kan säga. För begreppet "folket" innefattar alltid "de människor som inte tycker som jag" och att tycka att all telefonomröstning ska upphöra bara för att man inte har fått sin egen vilja igenom en lördagskväll....ja ni hör ju själva hur det låter. Jag kan lugna er med att gubbarna i Ravaillacz inte kommer ha något med segern i finalen att göra. Det lär inte heller Sean Banan ha. Hälften av poängen i finalen delas ut av internationella jurygrupper som inte har någon som helst relation till vare sig Sean Banan eller Tommy Körberg. Det som är desto allvarligare är att det än så länge inte finns någon låt i vare sig finalen eller Andra chansen som har särskilt mycket i ESC att göra. Allt hopp står nu till Malmö för än så länge saknas en vinnarlåt. 

Jag spelar ytterst sällan om pengar i något sammanhang. Kanske har det med min smått neurotiska inställning till pengar att göra, att inte slösa på något som kan gå förlorat. Eller så har det att göra att jag hatar att förlora mer än jag älskar att vinna. Om man spelar pengar och förlorar har man inte haft roligt när man spelat, så enkelt är det. Men det finns undantag när det gäller spelande för min del - terapispel. 

 

Kort sammanfattat handlar det om att det jag minst helst ska hända, det spelar jag på. Detta som en ren emotionell kompensation. När jag tittar på längdskidor finns det inget jag avskyr mer än att se den kaxige norrmannen Petter Northug söndagspromenera i några mil för att sedan spurta förbi alla andra och vinna. Alltså spelar jag alltid på Petter Northug som vinnare och det har gjort mig några hundralappar rikare (men knappast lyckligare).

 

Detta kan appliceras på gubbtrion Ravaillacz ikväll. Jag vill nämligen inte ha någon ny "Ranelid-chock" om de går vidare ikväll. När Ranelid gick till final fick jag ingen kompensation i form av poäng i "Gissa resultatet" eller inspelade pengar. Det var bara 100% elände. Så jag får väl lägga en slant på att gubbarnas trötta schlagerparodi går till final..

Idol-vinnaren Amanda Fondell

Caroline af Ugglas skrämde ju nästan slag på mig 2009 då hon var en hårsmån från att vinna hela MF med Snälla snälla. Jag var glad att hon inte gjorde det då och jag är inte särkskilt imponerad av henne nu heller. Texten till Hon har inte känns djupt personlig och stark men det är inte ofta någon låt går vidare i den här tävlingen på grund av texten. Och en liten tankeställare får man ju när de två avskalade, berättande låtarna hittills i år (Anna Järvinen och Rikard Wolff) båda har floppat. Detta säger betydligt mer än att hon kom näst sist i publikundersökningen för det brukar avskalade låtar göra. Caroline har dock ingen tydlig konkurrent i sin genre utan konkurrerar nog den här gången med minnet av Snälla Snälla. 

Ja det är ju nästan som att det börjar bli vardag med nya tittarrekord i Melodifestivalen. 3 670 000 tittare såg Sean Banan och Louise Hoffsten gå vidare från Scandinavium. Det är tittarrekord för en delfinal i Melodifestivalen! Till och med fler än de som såg Carolas storstilade comeback i tävlingen 2006 då hon stormade till final och senare vidare till ESC med sin Evighet. Man kan inte nog poängtera vilken stor bedrift det är av SVT att lyckas locka denna storpublik och till och med överträffa förra årets succéfestival i antal tittare. 

Självklart kan det faktum att Sverige står som värd för ESC påverka tittarsiffrorna i år. Samtidigt är siffrorna överraskande då de riktigt stora namnen, skandalerna och rubrikerna lyst med sin frånvaro. Om man till exempel jämför med allt som hände 2008 så ter sig årets festival väldigt händelsefattig så här långt.

 

2008 gjorde Carola ett historiskt fiasko då hon åkte ut i andra chansen och kvällstidningarna hade tidernas häxjakt. Björn Gustafsson fick ett genombrott som ansågs vara det största mediala genombrottet sen, ja, Carola 1983. En tidigare ESC-vinnare, Charlotte Perrelli gör det omöjliga, ställer upp igen trots att hon redan gått hela vägen. Christer Sjögren retar upp halva Sverige när han går till final med pekoralet I love Europe. Ja i princip varje dag under fem veckors tid var det Melodifestivalen som fyllde löpsedlarna. Det räckte ändå inte till att matcha årets tittarsiffror, vilket ger lite perspektiv. Och förmodligen är inte detta höjdpunten heller. Vi har artister som Army of lovers, Tommy Körberg, Ulrik Munther, idolvinnaren Amanda Fondell, Claes Malmberg med flera kvar att tävla. 

Hur var det då med röstningsandelen i lördags? Den var ju historiskt låg förra lördagen med 9,2 %. I lördags var den 12,5 %. Historiskt sett en ganska låg siffra men även det kan komma att stiga. 

Den finska finalen avgjordes i lördags och för en gångs skull vann en artist jag hade lite koll på innan, finlandssvenska Krista Siegfrids. Jag följde noga det svenskspråkiga "inför-ESC"-programmet på YLE "De Eurovisa" förra året då de gjorde betydligt mer seriösa och fyndiga analyser av startfältet i ESC än den tramsiga svenska upplagan. Där hade de en gästtyckare i varje program, däribland Krista Siegfrids. Ett charmigt energiknippe som tidigare varit med i talangprogrammet The voice of Finland. 

I lördags vann hon som sagt den finska finalen med en låt som det varit en del kontroverser kring. Låten heter Marry me och har kritiserats av vissa för att vara en antifeministisk hejaklacksvisa då den handlar om en tjej som går runt och väntar på ett frieri och gör vad som helst för att det ska inträffa. 

Finland är ju landet som aldrig någonsin stagnerar i de här sammanhangen. De testar alltid något nytt och ingenting verkar vara främmande för dem vilket ofta är mycket uppfriskande. Det är inget snack om att Marry me är oerhört cathcy och att scenshowen är effektiv och Krista är proffsig och går genom rutan. Man behöver inte vara Einstein för att förstå temat i låten och min spontana känsla är att finnarna nog kan få sin bästa placering på några år i år. Döm själva. 

Hela Melodifestivalcirkusen innehåller ibland smått absurda inslag. Igår var jag med i en expert-panel från Melodifestivalklubben som blev intervjuade inför delfinalen av Metro-TV. Journalisten var mycket påläst på ämnet och vi fick chansen att utveckla resonemangen kring hur det skulle gå i lördagens sändning. Det som dock gjorde intervjun något speciell var att reportern var utklädd till fågel. Titta här:

http://www.metro.se/melodifestivalen/anton-far-tjejerna-och-bogarna/EVHmbi!6yMTxpfQt5Io/

Fågeln som reser runt på hela MF-turnén kallas Melody och vi fortsätter spekulationerna i nästa klipp här:

http://www.metro.se/melodifestivalen/schlagernordarna-om-kvallens-skrall/EVHmbi!q3pdamkXKn0ik/

Metro-reportern "Melody"

Det är egentligen logiskt att tidernas mest ovissa delfinal skulle sluta med en skräll. Louise Hoffsten, som på förhand ansågs vara mest chanslös av alla, tog sig vidare till final tillsammans med Sean Banan. Av alla dessa vinnarbilder som fotats genom åren efter en delfinal så undrar jag om inte gårdagens tillhör den mest udda. Säg till om ni kan hitta någon likhet mellan Louise Hoffstens och Sean Banans nummer. Ett galet, urflippat, barnkalas med "extra allt" och en medelålders bluesdrottning som framförde rak enkel gitarrbaserad bluespop. Alla som hävdar att rösterna från olika målgrupper inte räcker till fick definitivt vatten på sin kvarn, för jag undrar om det finns en enda i Sverige som röstade på BÅDA dessa låtar igår.

 

Att Sean Banan går till final gläder mig. Även om refrängen i Copacabanana inte är lika stark som förra årets Sean den förste banan så var gårdagens nummer ett strå vassare. Jag har full förståelse för de som tycker att det han gör bara är trams. Men de kan knappast förneka att det är ett väldigt professionellt utfört trams. Att klara alla momenten i det där numret kräver verkligen hårt jobb. Jag blir glad av Sean Banan, men skulle inte bli lika glad om han vinner finalen. Men jag ser inget som talar för det. Dels för att hälften av poängen då kommer från utländska jurygrupper som inte har en aning om vem den här galna bananen är och dels för att folk brukar anpassa sin röstning lite när det kommer till final. Då finns ju Eurovision i sikte. 

 

Louise Hoffsten är troligen ingen finalvinnare heller och jag har försökt att förstå vad som möjliggjorde den här skrällen. Normalt sett är ju den här typen av "bilradiomusik" fullständigt chanslös i den här tävlingen där man letar med ljus och lykta efter musikaliska hookar, perfekta kameravinklar och färgsprakande underhållning. Och det var säkert till hennes fördel att hon inte anpassade sig alls till formatet utan körde sin grej, vilket upfattades som äkta. Vissa kanske hävdar att det handlade om sympatiröster på grund av hennes ms-sjukdom som är allmänt känd men glöm det. Det är alldeles för många som röstar i den här tävlingen för att något sådant ska ha någon reell betydelse. 

 

Personligen är jag glad att det själlösa dansnumret Begging med Anton Ewald inte tog sig till final. Det var professionell dans men totalt opersonligt och sången hördes knappt. Desto tråkigare, men mer väntat, var att Swedish House Wives misslyckades. Jag gillar som sagt låten och tycker att den hade berikat finalen och den framfördes av tre artistproffs men ändå kändes det så fel. Det kändes på något sätt som att de tre inte pasade ihop och jag tror att låten hade vunnit på att framföras av en okänd tjejtrio istället. Då hade fokus mer hamnat på låten än på de som framförde den, för låten är i mitt tycke den bästa hittills i år i tävlingen. 

 

Själva showen SVT bjöd på igår upplevde jag som ganska lam. Göteborgspubliken (som normalt sett är Sveriges mest entusiastiska) gick på sparlåga och jag tyckte det var lite väl mycket lustigheter som hade proppats in i manuskorten. Och den där sketchserien med Per Andersson är ju bara geniunt plågsam. Sketchen med "familjen Olsson" var kvällens största skämskudde. Tyvärr måste man leva med den under hela MF-turnén och det är väl bara att konstatera att Mickstativet, Harry Cane och Morgan Pålsson fått sällskap i den humoristiska gärdsgårdsserien i MF. 

Mitt i all MF-hysteri så valde våra grannländer Norge och Finland sina bidrag till ESC igår. Jag återkommer till dem strax på bloggen. 

 

Det känns som att jag skrivit den här rubriken förr. Startfältet i Göteborg är alltid lite speciellt under en MF-turné. Det är ofta jämntjockt, glatt och folkligt - så också i år. Och jag vet inte hur mycket jag har flyttat upp och ner låtar i tippningstabellen. De låtar som faller mig mest i smaken är Sean Banan och Swedish House wives, men i det sistnämnda fallet måste jag utbringa en stor floppvarning. 

För frågan är vilka röster som blir över till hemmafruarna. "Schlagerfansen röstar ju på det" säger vissa. Ja, men vi snackar inte om en av Sveriges största röstningsgrupper här, plus att denna skara (som jag själv anser mig tillhöra) knappast är överens om musiksmaken i alla lägen. 

 

Genrepspubliken brukar ge en fingervisning om var det ska landa och gårdagens publikgenrep gav följande resultat. 

1. Sean Banan - Copacabanana 289 röster 
2. Anton Ewald - Begging 180 röster 
3. Louise Hoffsten - Only the dead fish follow the stream 70 röster 
4. Erik Segerstedt & Tone Damli - Hello goodbye 66 röster 
5. Swedish Housewives - On top of the world 43 röster 
6. Felicia Olsson - Make me no 1 35 röster 
7. Joacim Cans - Annelie 30 röster
8. Rikard Wolff - En förlorad sommar 23 röster 

Att Sean Banan skulle vinna genrepet var ganska givet. Det är festligt, galet och extremt publikvänligt. Men jag tror att det går vägen för bananen i år. Han får avsluta startfältet med ett nummer som är så galet att alla blir tvungna att ta ställning till det. Tillräckligt tror jag kommer att gilla det. Och även om det är en lite farlig taktik att köra på ett liknande koncept som året innan så känns detta svårt att värja sig mot. Oddsen pekar även i riktningen att Anton Ewald går vidare. Personligen gillar jag inte Begging. Jag tycker att det är monotont och tråkigt men har ju inte sett honom på genrepet och dansa kan han ju uppenbarligen. 

Inget bidrag kan egentligen räknas bort ikväll. Louise Hoffsten bedömde jag som den enda chanlösa låten men kommer man trea i genrepet kommer man knappast sist. Ja ni märker. Jag vet inte vad jag ska tro längre men måste ju gissa på något. 

Så det får bli Sean Banan och Anton Ewald till final och sen gissar jag på att Joacim Cans kan knipa en andra chansenplats, trots det magra resultatet i underskningen. Vi talar ändå om en genre som brukar fungera och en artist som är folkkär. Mer än så vågar jag inte gissa. Och en bra illustration över min splittring inför ikväll är väl att jag både spelat pengar på att Swedish House Wives ska gå till final och samtidigt sa till Metro idag att de är kvällens största floppvarning..Jag vet inte vilken Micke Olofsson som är mest trovärdig

Kvällens tävling ser jag hemma i min lägenhet i Göteborg. Som en av Melodifetivalklubbens få "arenahatare" spelar det ingen roll att tävlingen är några kilometer bort - MF ses bäst framför TV:n. 

Det är något speciellt med Melodifestivalen i Göteborg. Det har med åren utvecklats till hela MF-turnéns lägereld. När andra städer får udda, spekakulära artister så tilldelas alltid Göteborg det som doftar hemtrevligt, allsångsvänligt och svensktoppen. Och publiken i Scandinavium är alltid turnéns säkraste kort. Göteborgare kan det där med att skapa bra stämning och - inte minst - lyfta doldisarna till oanade höjder. Jag har nu lyssnat på den lilla snutt man kan lyssna på för de åtta bidragen i Göteborg och det här är mina spontana intryck. 

 

Anton Ewald - Begging
Modern och proffsigt framförd klubbmusik men inget som griper tag i mig. Jag har hört den här typen av låtar ett otal gånger på friskis men i det här sammanhanget, där man söker den stora hooken, så räcker det inte med enbart den stora energin. Jag tycker att det här är lite väl opersonligt. 

 

Felicia Olsson - Make me No 1
Storslaget, pampigt och i 6-takt. Den kombinationen faller mig ofta i smaken och jag tycker det här känns lovande. Jag vet inte om Felicia kommer att nu ut till tittarna och det är ju ingen powerballad vi snackar om men refrängen är ändå relativt stark. 

 

Joacim Cans - Annelie
Det känns lite onödigt att han väljer namnet Annelie (och dessutom ber henne vakna) i en låt som i allt annat påminner om Magnus Johanssons "Vakna nu Anneli". Det är lite folkmusik-pop och det vet vi är något som ligger folkhemspubliken varmt om hjärtat. Jag tycker det här är helt okej, låg hitfaktor men hög trivselfaktor. Vi är ju ändå i Göteborg. 

 

Swedish House Wives
Om nu Anton Ewalds låt saknade hook så kanske han borde ha letat hos Swedish house wives. Den här låten påminner inte så lite om Lady Gagas The edge of glory och få låtar de senaste åren har varit bättre. Det här är både en dans- och partyrökare. Heja!

Erik Segerstedt & Tone Damli - Hello goodbye
När Aftonbladets Markus Larsson benämnde den här låten som "en jävla badbollspop som ger migrän" så växte mina förväntningar rejält. Till skillnad från herr Larsson så gillar jag badbollspop. Sånt som låter somrigt, plastigt och oförargligt. Men här går nog gränsen. Det här var extremt utslätat och helt ointressant. 

 

Louise Hoffsten - Only the dead fish follow the stream
Det känns som att Louise går in och gör sin grej utan att kompromissa, all heder för det. Som festivallåt är den väl lite malplacerad kanske men det är kanske den låt som skulle funka bäst som "billåt". Den bara fortgår utan att man tappar koncentrationen på körningen. Jag ger ändå Louise godkänt och hade hoppats att SVT hade valt ett annat klipp än 30 sekunders knappt hörbart munspelssolo. 

 

Rikard Wolff - En förlorad sommar
Svårbedömd låt på det lilla man hör. Det känns som att det finns potential i det här. Wolff har ju sin fantastiska berättarröst när han sjunger och det är lågmält avskalat och vackert. Men det saknas ändå någonting som gör att den inte lyfter. Jag hoppas att detta "någonting" finns bland de övriga två minuterna man inte får se i klippet. 

Sean Banan - Copacabanana
Bananen var ju en av mina favoriter förra året och man känner igen mycket av honom i år igen (och något annat hade ju varit synnerligen överraskande). Copacabanana ser ut att vara ett roligt nummer och refrängen sitter som en smäck. Sen är den här typen av låtar väldigt beroende av att folk inte har tröttnat - och att barnen får sitta uppe hela sändningen. Det fick de uppenbarligen inte i andra chansen förra året.

Efter att det kommit en stor efterfrågan på att jag ska presentera procentuella röstningssiffror i MF den senaste tiden så tänkte jag presentera det här (den efterfrågan kommer iof enbart från en person, mig själv, men där är efterfrågan synnerligen stor;). Jag slogs av att det var så många som tittade men så få som röstade i lördags och en titt i statistiken ger faktiskt att detta var unikt lågt. Aldrig tidigare sen delfinalsystemet infördes 2002 har röstningssiffran legat under 10% - inte förrän i lördags då den var 9,2%.

Jag har gått igenom röstningssiffrorna i relation till tittarsiffrorna för varje delfinal sen 2002. Att göra en sån här sammanställing är dock långt ifrån okomplicerat. Samtliga andra chansen samt tittarnas val (som det hette 2003) har jag plockat bort från statistiken av två skäl. Dels går det inte att jämföra röstningsbenägenheten hos folk när man redan hört låtarna i en tidigare delfinal och framförallt så är ju röstningssystemet där uppbyggt på dueller (sedan 2007) och det går inte att jämföra med röstningen i en vanlig delfinal. Av det skälet har jag inte heller räknat med delfinalerna 2009 eftersom de delvis innehöll ett duellsystem vilket inte gör de jämförbara. 

Det här är de fem delfinaler där röstningsprocenten varit lägst bland de tittande

 

1. Delfinal 1 2013, 9,2 % - David Lindgren och Yohio vidare
2. Delfinal 3 2002, 10 % - Östen me Resten och Hanna & Lina vidare
3. Delfinal 1 2011, 10,6 % - Danny Saucedo & Swingfly vidare
4. Delfinal 4 2002, 11,2 % - Kikki, Bettan & Lotta samt Friends vidare
5. Delfinal 3 2003, 11,7 %  - Barbados & Sarek vidare

 

Och det här är de fem delfinaler där röstningsandelen varit högst bland de tittande

1. Delfinal 2 2008, 22,5 % - Sanna Nielsen & Rongedal vidare
2. Delfinal 4 2012, 20,7 % - Danny & Lisa Miskovsky vidare
3. Delfinal 4 2007, 20,6 % - Andreas Johnson & Sarah Dawn Finer vidare
4. Delfinal 4 2008, 20,6 % - Charlotte Perrelli & Linda Bengtzing vidare
5. Delfinal 2 2003, 19,9 % - Fame & Sanna Nielsen vidare 

Finalisterna från den delfinal med flest röstande, Sanna Nielsen och bröderna Rongedal 

Givetvis finns det saker som försvårar statistiken även här eftersom det funnits skillnader i röstningssystemen. 2002 och 2003 gick 4 låtar vidare till andra omgången till skillnad från 5 låtar som det oftast varit. 2010 och 2011 var 1:an med endast i den första röstningsomgången och dessutom har kostnaden för att rösta skiftat. 2002 och 2003 fanns bara ett nummer som kostade 9,90, 2004 sänktes det till 5,70 och från och med 2005 har det funnits två nummer att välja på. Men avslöjar de här siffrorna något om utgången i finalen? Nja, kanske lite. 

 

Bland låtarna som gått vidare i de delfinaler med lägst röstande har ingen av de fått flest röster i finalen. Bara en av dessa åtta finalister har kommit topp-3 bland folket i finalen, Danny. Och då ska man ha i åtanke att den delfinalen gällde systemet att vinnaren försvann efter första omgången. Man kunde med andra ord bara rösta på Danny i en röstningsvända.

När det gäller finalisterna från delfinalerna med flest röstande så har två av dem, (Sanna Nielsen & Fame) fått flest röster i finalen. Och ytterligare tre har varit topp-3 hos folket i finalen. Två av dem har inte lyckats alls i finalen, Lisa Miskovsky och Linda Bengtzing. 

Det återstår att se hur stor röstningen kommer att bli i de kommande deltävlingarna 2013. Men siffran i lördags var som sagt historiskt låg och enligt statistiken så innebär ju det att varken David Lindgren eller Yohio kommer få jubla i finalen. 

3,56 miljoner tittare såg den första delfinalen av Melodifestivalen i lördags. Det är tittarrekord för den första delfinalen på MF och faktiskt den näst mest sedda delfinalen genom tiderna! Bara den fjärde delfinalen 2006 i Göteborg har haft en högre tittarsiffra men den tävlingen var ju smått dopad eftersom Carola var med och tävlade. Det här är en fantastisk siffra och man kan väl säga att programmet flyter vidare på den enorma framgångsvåg som rådde förra året. Då var det sammanlagda tittandet för hela MF-turnén det högsta sen turnésystemet infördes 2002. 

 

Hur ska man då förklara detta? Förmodligen har det mesta att göra med att Sverige arrangerar ESC i år vilket gett en boost även till MF. Normalt sett är ju MF den stora festen för svenska tittare medans ESC är en lite trött efterfest (i andra länder är den egna uttagningen förfesten och ESC själva festen). Men i år är givetvis intresset för ESC något helt annat och därför blir även vägen dit intressantare. 

Ser man till artistuppställningen i lördags så är det ju egentligen otroligt att den sändningen fick fler tittare än förra årets premiärsändning. Den gången bestod startfältet av barnfavoriten Sean banan, Sveriges skandalkung Thorsten Flinck, förra årets (sett från 2012) sensation the Moniker, förra årets programledare Marie Serneholt, en tidigare MF-vinnare i form av Afro-dite och då har jag inte nämnt Loreen och Euphoria...I den konkurrensen väger David Lindgren, Yohio och Eric Gadd väldigt lätt. 

Jag har svårt att tro att det här kommer vara den mest sedda delfinalen i år. Tittarantalet kommer säkert att öka ytterligare och årets MF-turné kan mycket väl komma att slå förra årets sammanlagda tittarrekord. En sak kan man dock se som ett problem med lördagens tittarsiffra. Av alla dessa 3,56 miljoner var det bara 329 000 som tyckte att det var värt att rösta. Det är klart lägre än den lägsta siffran förra året och innebär att bara 9,2 % av de tittande röstade. Jag har ingen statistik på just detta genom tiderna men det är definitivt en låg siffra och det innebär väl troligen att det inte var någon final-vinnare vi såg i Karlskrona. 

David Lindgren och Yohio tog som väntat de två första finalplatserna i årets MF. Och då David var förra årets sensation så var det naturligt att det mesta strålkastarljuset nu riktats mot den androgyna japanen från Sundsvall, Yohio. För det känns som att det var han, mer än låten, som gick till final igår. Det är inte ofta man ser en så ung artist, med så säregen stil ta scenen med sådan självklarhet och självförtroende. Jag tycker att Yohio med råge överglänser låten Heartbreak hotel som i mina ögon är en ganska medelmåttig rocklåt som inte riktigt lyfter. Men det var inte bara låten som gick vidare utan helhetskonceptet och en ny spännande artist. 

David Lindgren då, hur bra var han? Bra tycker jag. Jag har inte hört någon som tycker att Skyline är lika bra som förra årets Shout it out men jag tycker att den håller minst samma klass. Låten och numret är inget nytt men det framfördes mycket proffsigt och sen blir jag alltid lycklig när artister använder catwalken i sina nummer och då man ser dem stå mitt i publikhavet. Det är bra TV! 

 

Sen måste jag ju tyvärr ägna lite tid åt teknikstrulet. I vanliga fall är jag ganska allergisk mot rubriker om teknikstrul. Oftast handlar det om att kvällstidningarna blåser upp stora rubriker för små tramssaker som ingen människa bryr sig om. Premiärprogrammet för två år sen överskuggades helt av "teknikkaoset" och få skrev om låtarna som gick vidare. Än värre blev det i andra chansen samma år då fel nummer visades i snabbreprisen i duellen mellan Jenny Silver och Love generation. De missarna var peanuts jämfört med det som skedde igår. Här var det en coctail av allt. Fel nummer visades i snbbreprisen med information om att det var en minut kvar att rösta. Det dök upp grafiska listor utan text och slutligen fick vi veta den sista finalisten innan han ropats upp. Detta var illa men det finns en fördel, ingen minns teknikmissar (förutom undertecknad och ett antal andra schlagernördar men vi är en ytterst liten minoritet). Teknikstrul har fyllt löpen efter ett otal delfinaler genom åren men det har aldrig satt sin prägel på något annat än söndagens löpsedel. 

Anna Järvinen blev gårdagens platta fall. Trots ett vackert stråkarrangemang och en fin melodi så nådde det inte fram och hennes sätt att sjunga hjälpte inte direkt till. Det var inte lätt att uppfatta texten och då blir det lätt att man fokuserar på vad man inte hör än det man hör. Men alla creddtomtar som hade hyllat den till skyarna blev säkert nöjda med debaclet. Nu kunde de ju äntligen få säga sitt favoritcitat i de här sammanhangen "den är för bra för tävlingen". 

Gina & Danny slutligen tycker jag gjorde en klart godkänd insats. Man ska komma ihåg att få programledare har briljerat på den första deltävlingen och allt satt inte igår. Danny stakade sig och var ganska manusbunden men hade ändå förmågan att finna sig i situationen och den färdigheten bådar gott. Han är ju ingen erfaren programledare och många hade blivit betydligt mer skakis i den situationen än han. Danny är en artist och en person jag alltid gillat. Ödmjuk, proffsig och hatar att förlora. 

Ni som läste min blogg förra året vet att jag föll pladask för Gina Dirawi den gången och det gör jag fortfarande. Hon är ju en programledarbegåvning utöver det vanliga med sin charm och naturlighet som få andra kan matcha. Charmig, rolig och aldrig tillgjord så det här bådar gott för de fortsatta festivalveckorna. 

Efter att ha lyssnat på en-minutsklippen från delfinal 1 så finns det ingen av låtarna som känns som någon vinnare. Visst, två låtar kommer ju per automatik att bli vinnare eftersom de får en plats i finalen, men det vore fel att säga att jag fått någon stark vinnarfeeling på något av bidragen. Den låt som jag skulle ha kunnat älska är startnummer 8, We´re still kids med Michael Feiner & Caisa. Anledningen är upplägget med att hooken är en saxofonslinga och det tycker jag är uppfriskande. Det är knappast unikt inom populärmusiken men i Melodifestivalen är det ovanligt och därför känns det frächt. Synd bara att själva slingan inte känns lika fräch som idén. 

David Lindgren gjorde ju succé förra året och nu gör han en ny breakdance-house i sin Skyline som låter helt okej. Här känns dock låten frächare än idén då det påminner mycket om det han själv gjorde förra året och koreografin påminner om Dannys Amazing. Men publiken får det de väntar sig och David är duktig på scen. 

Anna Järvinens Porslin har ju blivit hyllad av kritikerna och det är inte alltid lika med framgång. En-minutsklippet på hennes låt är kanske det som säger minst av alla klippen. Man kommer in mitt i berättelsen och har svårt att hänga med i dynamiken. Det är kort och gott väldigt svårt att tippa en utgång på den låten. Känslosamma och avskalade sånger är ofta livsfarliga OM artisten upplevs som genuin och går genom rutan. Men förmedlas inte den känslan återstår inte någon stor ljudvägg att falla tillbaks på. Då faller man fritt. 

Publikundersökningen som publicerades för en stund sen gav knappast någon skjuts framåt för Anna - hon blev klart sist. Så här blev sammanställningen:

Placering/Bidrag/Röster/Procent
1/ Yohio - Heartbreak hotel/404/38%
2/ David Lindgren - Skyline/341/32%
3/ Eric Gadd - Vi kommer aldrig att förlora/139/13%
4/ Michael Feiner & Caisa - We´re still kids/62/6%
5/ Coockies ´n beans - Burning Flags/53/5%
6/ Mary N'diaye - Gosa/43/4%
7/ Jay Jay Johansson - Paris/21/2%
8/ Anna Järvinen - Porslin/7/1%

Det finns framförallt tre saker man ska ha i bakhuvudet när man läser en publikundersökning i MF:
1. Ballader missgynnas
2. Två av låtarna framförs två gånger
3. Malmöpubliken har alltid fel

Det sistnämnda påverkar ju enbart publikundersökningen i Malmö så den kan vi ju bortse från men Annas siffror är skrämmande låga. 7 personer av 1070 tyckte att hon var bäst! Det är sämre än vad den sämste brukar ha. Samtidigt är det ju svårt att gå genom rutan för genrepspubliken - de sitter ju redan innanför rutan så att säga. Och känslosamma sånger har ju en annan slags kontakt med TV-tittarna. 

Det unga fenomenet Yohio vann alltså publikundersökningen och hans radiorock framstår som en stark kandidat. Rock är ju en genre som är ovanligt "safe" i de här sammanhangen. De brukar oftast gå vidare till minst andra chansen. Jay Jays märkliga försök till "chanson" anser jag vara morgondagens klaraste förlorare. 7:a i undersökningen trots att han fick spela två gånger - chanslös. 

Om jag ska våga mig på ett tips så tror jag att David Lindgren och Yohio tar finalplatserna. Andra chansen gissar jag Michael Feiner & Caisa samt.....hmmm.jo jag tror Anna Järvinen är underskattad av genrepspubliken. Andra chansen för henne också.