Schlager-Micke

I Smakstarts-studion för sista gången

Så kom då den dag då jag till slut hade min sista sändning av Smakstart. Det blev en riktigt bra sändning måste jag säga. Vi hade besök av författaren Christian Albinsson som skrivit boken 90-talet.se. En bok i samma stuk som Filip & Fredriks Två nötcreme och en moviebox som avhandlade 80-talet, medans den här boken följdaktligen handlar om 90-talet. Vi pratade Rederiet, när man skickade sitt första mail, bortskämda 80-talister, Christer Pettersson...ja det var en salig blandning kan man säga.

Jag bjöds på en hel del överraskningar under programmets tre och en halv timme. Min kollega på nyheterna, Bengt Hylén gav mig en present i sändning (en termometer så att jag kan mäta exakt hur iskall jag kommer att vara på arbetsmarknaden..;, nejdå jag vet att det inte var så du täkte Bengt)

Vår bokexpert Ulrika Larsson gav mig ett frågespel om Melodifestivalen. Passande:) Och när väl programmet började närma sig sitt slut så hade jag planerat att avsluta SMS-önskningen (som är det sista vi sänder i programmet) med att önska en egen låt. Efter mycket funderande hade jag kommit fram till att jag tar min favoritlåt från MF genom tiderna. Och den låten har alltid varit Nattens drottning med Haakon Pedersen och Elisabeth Berg från 1989. Men jag behövde faktiskt inte göra den önskningen själv eftersom min producent Therese visat sig känna mig så bra så att hon skickade in en önskan på just den låten, anonymt. Tack Therese!

När jag sen lämnade studion efter sändningen så fick jag applåder av mina kollegor på redaktionen. Tack för det också! Tänk om det var så varje dag? Nej, då hade jag nog blivit fullständigt odräglig att ha att göra med..:)

Jag kollar nu vidare på jobb i Göteborg för det är dit flytten går för mig när jag väl hittat en bostad som passar.


Jag med mina kära Smakstartskollegor, Erika till vänster och Therese till höger

Som alltid på senhösten (eller mitt i vintern som man får säga den här gången) så arrangerar Melodifestivalklubben lokala träffar med ett specifikt tema. Förra året var det Norge-tema då vi tittade på samtliga norska ESC-bidrag och tidigare har det varit Israel- och Finland-tema med samma upplägg.

I år var temat en anspelning på att MF-klubben fyller 25 år i år. Vi tittade helt enkelt på samtliga svenska ESC-bidrag sen 1985. Det är kanske inte det roligaste temat i klubbens historia om ni frågar mig eftersom de svenska vinnarna blivit smått uttjatade med åren och det är dessutom få av de som tillhör mina personliga favoriter. Det var inte lätt att sätta poängn den här gången. Faktum var att det fanns ett antal låtar som aspirerade på min tolvpoängare när jag begav mig till Göteborg i helgen eftersom jag insåg att jag inte hade någon given favorit alls.

Samtidigt måste man ta viss hänsyn till att en del låtar är uttjatade. För de är ju uttjatade av en anledning - man har lyssnat mycket på de för att de är bra helt enkelt. Samtidigt är det flera av låtarna som jag gav poäng som jag inte alls gillade då det begav sig. Till exempel Den vilda med One more time och Stad i ljus som jag tyckte var helt fel vinnare då, 1988 (jag höll stenhårt på 100%).

Listan var som sagt inte lätt att göra och jag vill inte offentliggöra något resultat innan det är upplagt på klubbens hemsida. Men jag kan redovisa mina egna röster. De föll som följer:

1 poäng: Imorgon är en annan dag
2 p: Evighet
3 p: E de det här du kallar kärlek
4 p: Take me to your heaven
5 p: Den vilda
6 p: Hero
7 p: Stad i ljus
8 p: När vindarna viskar mitt namn
10 p: The worrying kind
12 p: Det gör ont

Min röstning var inte helt populär. Den beöttes av ett antal "hostningar" (och nej, folk hade inte plötsligt blivit förkylda..), speciellt på The worrying kind med the Ark. Men jag kan säga så mycket som att jag inte var ensam om min 12:a.

Få har väl undgått succéprogrammet Så mycket bättre på TV 4 under hösten. Programmet där sju kända svenska artister lever ihop under en vecka och tolkar varandras låtar. Och även jag måste stämma in i hyllningskören till programmet. För även om det sociala spelet artisterna emellan känns som en sämre variant av stjärnorna på slottet så är programmets själva kärna desto bättre - tolkningarna av låtarna.

Deltagandet i programmet har gett en enorm skjuts i karriären för flera av artisterna. En skjuts som normalt sett bara Melodifestivalen och Idol kan ge. Och den största vinnaren är utan tvekan Petra "September" Marklund. Det känns helt rätt att svenska folket nu äntligen fått upptäcka henne och hennes hits. Och framförallt får de upptäcka hennes skicklighet och mångsidighet som artist.

Om jag ska försöka mig på en klassificering av framgången hos de sju deltagande så får det bli så här:

Supersuccé

September
Tre av de fem mest nedladdade låtarna på I-tunes just nu är Septembers tolkningar från Så mycket bättre. Man behöver inte säga så mycket mer. Från att ha varit "hon den där discotjejen som är stor i Polen", har hon nu blivit Petra med hela svenska folket. Och säkerligen kommer hennes tidigare hits att få en nytändning på alla tänkbara dansgolv den närmaste tiden. Synd att hon inte ställer upp i Melodifestivalen. Jag har väntat på hennes deltagande i flera år.


Succé

Plura
Han var knappast okänd för tittarna innan programmet och för de mest hängivna fansen har Plura varit en Gud under decennier. Men mitt intryck är att Plura som person och Eldkvarn som band alltid varit kändare än sina låtar. Jag kunde på stående fot bara erinra mig Kärlekens tunga och Fulla för kärlekens skull innan programmet. Nu pratar svenskarna om LÅTSKRIVAREN Plura och inte bara om kocken och knarkaren Plura. Dessutom verkar personen Plura vara den mest softa i programmet.


Petter

Min respekt för Petter har växt mångdubbelt under programmets gång. För mig var han länge den mest oklyschiga representanten för svensk hiphop - ett epitet som dock inte säger så mycket...Och jag hade svårt att gå igång på hans hits. Men framförallt är det låtskrivaren Petter som växt för mig här då han visat sig extremt kreativ och ambitiös i sina tolkningar av andras låtar. Han har tolkat originaltexterna på sitt sätt och skrivit om dom. Hans program tycker jag var det i särklass bästa.


Ett steg framåt

Di Leva
Som person så framstår fortfarande Di Leva som en rollfigur mer än en riktig person. Det där kosmos-skalet vill inte riktigt släppa. Men ingen kan förneka de kvalitéer som MUSIKERN Di Leva har. Egentligen behöver han inte arrangera om låtarna särskilt mycket - det räcker med att han öppnar munnen så blir låten en Di Leva-låt och inget annat. Men Di Leva har trots det varierat sig under programmets gång och hållit den kanske jämnaste nivån. Allt han gör låter 100% rymd, 100% kärlek, med andra ord 100% Di Leva.


Ett steg framåt - men motsatsen var i och för sig omöjlig..

Christer Sandelin
Som person var Christer Sandelin bortglömd innan serien - kanske tur för honom. För under programmets gång så har Christer gett begreppet övertänd en ny dimension (jag säger inte påtänd men.....eller okej då, jag säger det, PÅTÄND). I hans tolkningar har den bristande sångrösten blivit allt för uppenbar och det känns som att han har ett ständigt behov av att hävda sig. MEN Christer har genom åren varit en riktig hit-maskin och hans låtar (som ofta håller hög kvalitet) har blivit återupptäckta genom programmet.


Stora före programmet - stora efter

Lill-Babs
Lill-Babs styrka genom åren har aldrig varit hennes sångröst eller ens hennes hits utan det faktum att hon är just Lill-Babs. En person som gillar alla och som det är lätt att tycka om. Det märkte inte minst jag när jag intervjuade henne, hemma i hennes kök för en radiodokumentär som jag gjorde för fyra år sen. Jag hade aldrig - och har fortfarande inte - träffat en person som var så trevlig, generös och full av livsenergi. Hon var med andra ord precis som hon framstår i rutan. I programmet har hon bjudit på några riktigt sköna tolkningar. Samtidigt märks begränsningen i rösten, hon har inget större omfång vilket gör att hon lite väl ofta tar till den där pratsången som kompensation.

Lasse Berghagen
Det måste vara det säkraste kort som finns att ha med Lasse i ett sånt här program. Han skapar inga skandaler eller problem, är rolig och avslappnad och går hem hos alla. Dessutom har han en hyfsad hitkatalog och även om hans stora genombrott för den unga generationen var Allsång på skansen så gör han sig här än mer odödlig genom att man påminns om hans många hits. 


Jag har två personliga favoriter bland tolkningarna i programmet. Dels Pluras version av Det hon vill ha (en fantastisk känsla i rösten till en riktigt riktigt bra låt) och Septembers version av Petters Mikrofonkåt. Eftersom jag inte kan bestämma vilken som är bäst - här kommer båda. 

 

Efter år av Italiensk frånvaro i Eurovision så har de nu skickat in en ansökan om att delta i ESC 2011. Italien är med andra ord tillbaka i tävlingen. Inget annat land har varit lika efterlängtat och inget annat land har varit lika bråkigt när det gäller ESC. Under åren de deltog hände det att de valde att avstå med argumentet att de fick för dåliga placeringar med tanke på deras bidrags kvalitet. Med andra ord - Europa förstod inte hur bra de italienska bidragen egentligen var. Och med tanke på att Italien är ett stort musikland så är deras två segrar i historien ett ganska magert facit. Men vilka segrar å andra sidan! Vinnarlåtarna Non ho leta från 1964 och Insieme från 1990 håller jag som två av de bästa låtarna som någonsin tävlat i ESC.

Italien deltog senast 1997 i Eurovision och skälen har varit många till att de vägrat vara med sedan dess. De tycker att det pratas för lite italienska i programmet (och på den punkten kan man ju knappast argumentera emot...), de vill ha fler reklampauser och de tycker allmänt att musik på andra språk än italienska är ganska ointressant. Men nu har de efter år av övertalning alltså bestämt sig för att delta igen och förmodligen kommer de att slippa den eventuella förnedringen att åka ut redan i semifinalen.

För redan på 90-talet när EBU bestämde att de största länderna alltid skulle vara direktkvalificerade för finalen så ingick Italien i den gruppen. Big-4 (som det kallas idag) var med andra ord från början Big-5 och det erbjudandet lär stå kvar.

Jag tror att de allra flesta ESC-fans jublar över Italiens återkomst till tävlingen och jag själv rankar de som ett av de bästa ESC-länderna i historien. Men jag har ingen aning om italienarna kommer att skicka uppdaterade bidrag till tävlingen som låter 2011 eller om de skickar konservativa ballader (existerar ens up-tempolåtar i Italien?) som smakar som sylt med socker, grädde och sirap. Sött med andra ord. Jag hoppas verkligen inte att Italiens comeback kommer att bli som Monacos återkomst under 2000-talet. En stolt ESC-historia men idel floppar när de återkom och få la ens märke till att de var tillbaka.

Nej, jag vill istället minnas hur Italien var när de var som bäst. Då lät de som de gjorde 1992 då Mia Martini äntrade scenen i Malmö.

Som jag nämnde tidigare på bloggen så gjorde Orup ett bejublat framträdande på SR-festen på Cinderella i lördags. Jag lyckades stå nästan längst framme vid scenen och så här såg det ut på film