2012-02-02
22:18:26
En första genomlyssning på bidragen
På svt.se kan man lyssna på en minut av bidragen i Växjö från repetitionerna och jag kan inte säga att jag blev jätteimponerad av det jag såg och hörde. Varningsklockorna borde ha ringt redan när jag hörde kommentarerna från musikkritikerna. De var inte förbannade. De var inte hånfulla. De var nästan lite försiktigt positiva. Det är inget bra tecken och när GP:s Johan Lindqvist hyllar tävlingen så inser man att den konstiga smaken dominerar...Nej, nu ska jag inte vara sån. Jag har trots allt bara hört en minut av låtarna och de kan säkerligen växa när jag hör de fler gånger och framförallt ser de live i Växjö på lördag. För dit åker jag lördag morgon.
Mitt första intryck efter genomlyssningen var kanske det som skrämde mig mest. Vänta nu, jag tycker Sean Banans buskisnummer är bäst! Antingen behöver jag söka hjälp eller så är kvalitén inte bättre. Det är inget snack om att det räcker med en lyssning för att minnas Sean Banans låt och förstå hela konceptet med figuren Sean Banan. Det som talar emot den är just att det är ett humornummer och folk brukar inte vara nådiga mot de som försöker vara roliga i MF. Till skillnad från många andra länder i Europa så älskar svenskar attt dissa pajasar. Men Sean Banan är definitivt en outsider!
Hur långt går Sean Banan på lördag?
Min stora favorit förra året, The Moniker, gör mig besviken den här gången. Oh my God var en låt fylld av spontanitet och glädje med allsångsrefräng. I want to be Chris Isaac verkar inte ha något av det utan är Oh my Gods antites.
Loréen var kanske den jag hade störst förhoppningar på inför lördagens delfinal. Hon är (precis som The Moniker) skolad i Idol, säker på scen och har integritet och bra röst. Jag hoppas fortfarande att Euphoria ska vara riktigt bra, men jag tror inte att den minut man kunnat se hittills varit riktigt rättvisande. Där fick man inte riktigt grepp om låten som verkar väldigt dramatisk. Men det är ingen idé att höra ett crescendo om man inte hört uppbyggnaden så jag reserverar mig där.
Marie Serneholt kan ju det där med att ta kameror. Ja faktum är att hon gör det så intensivt så hon nästan skulle kunna anmälas henne för sexuella trakasserier - av TV-tittarna. Och även om det är bra att ta kameror så känns låten ändå ganska tunn.
Thorsten Flinck förtjänar ju en krönika för sig. Geniet och galningen är allt på en gång och jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om honom. Han kan på ett sätt levandegöra en text som ingen annan. Men han kan samtidigt vara "Janne Malmsjö-teatralisk" som ingen annan (det där sistnämnda är inte positivt, bara för att klargöra). Hans låt verkar ha något, men gränsen är även här hårfin mellan överspel och genuin känsla.
Jag återkommer med flera kommentarer men det var hur som helst mina första intryck. Bidragen håller inte blåbärs-nivå, det håller banan-nivå.
Mitt första intryck efter genomlyssningen var kanske det som skrämde mig mest. Vänta nu, jag tycker Sean Banans buskisnummer är bäst! Antingen behöver jag söka hjälp eller så är kvalitén inte bättre. Det är inget snack om att det räcker med en lyssning för att minnas Sean Banans låt och förstå hela konceptet med figuren Sean Banan. Det som talar emot den är just att det är ett humornummer och folk brukar inte vara nådiga mot de som försöker vara roliga i MF. Till skillnad från många andra länder i Europa så älskar svenskar attt dissa pajasar. Men Sean Banan är definitivt en outsider!
Hur långt går Sean Banan på lördag?
Min stora favorit förra året, The Moniker, gör mig besviken den här gången. Oh my God var en låt fylld av spontanitet och glädje med allsångsrefräng. I want to be Chris Isaac verkar inte ha något av det utan är Oh my Gods antites.
Loréen var kanske den jag hade störst förhoppningar på inför lördagens delfinal. Hon är (precis som The Moniker) skolad i Idol, säker på scen och har integritet och bra röst. Jag hoppas fortfarande att Euphoria ska vara riktigt bra, men jag tror inte att den minut man kunnat se hittills varit riktigt rättvisande. Där fick man inte riktigt grepp om låten som verkar väldigt dramatisk. Men det är ingen idé att höra ett crescendo om man inte hört uppbyggnaden så jag reserverar mig där.
Marie Serneholt kan ju det där med att ta kameror. Ja faktum är att hon gör det så intensivt så hon nästan skulle kunna anmälas henne för sexuella trakasserier - av TV-tittarna. Och även om det är bra att ta kameror så känns låten ändå ganska tunn.
Thorsten Flinck förtjänar ju en krönika för sig. Geniet och galningen är allt på en gång och jag vet aldrig riktigt vad jag ska tycka om honom. Han kan på ett sätt levandegöra en text som ingen annan. Men han kan samtidigt vara "Janne Malmsjö-teatralisk" som ingen annan (det där sistnämnda är inte positivt, bara för att klargöra). Hans låt verkar ha något, men gränsen är även här hårfin mellan överspel och genuin känsla.
Jag återkommer med flera kommentarer men det var hur som helst mina första intryck. Bidragen håller inte blåbärs-nivå, det håller banan-nivå.
Kommentera inlägget här:
