Schlager-Micke

Så här tre dagar efter Loreens stora seger i Baku så fortsätter det att råda Loreenfeber i Sverige och det är ett sjukdomstillstånd som jag tycker Sverige mår bra av. Hon är på löpet, på TV, analyseras på ledarsidor och i radio - hon är överallt. När Loreen anlände till Arlanda igår kväll möttes hon av hundratals fans, varav flera av mina vänner i Melodifestivalklubben. Själv hade jag ingen möjlighet att åka dit men det gläder mig att Loreen togs emot på det sättet och att hon kommer att fortsätta hyllas på Hötorget om några timmar.

Trots framgången för Sverige och Loreen så har det varit svårt att inte bortse från problemen som varit i årets ESC. När Loreen fick en fråga på en presskonferens om att hon träffat människorättsorganisationer under veckan så fick hon inte svara på den. Då hade det varit politik och ESC ska vara en opolitisk tävling. Att värdlandet däremot väljer att hylla sig själv, köra bort människor från deras hem för att bygga arenan Crystal Hall och förbjuder DJ:s på Euroclub att spela musik från Armenien är tydligen inte politik. Det här drar fram viktiga frågor i ljuset, vilken organisation vill EBU egentligen vara och vilken tävling ska Eurovision Song Contest vara? Är det opolitiskt att acceptera all politik i ett värdland? Är lösningen på alla problem att stoppa huvudet i sanden och hävda att det här enbart handlar om underhållning om en diktatur i Asien ser detta som sin största PR-vinst någonsin? Nej det tycker jag verkligen inte men problemen är många fler än lösningarna i det här fallet. Frågan är var man ska dra gränserna nu när gränserna är väldigt otydliga för EBU?

Det är svårt att se var den geografiska gränsen går för medlemskap i EBU och ännu svårare att se var den demokratiska gränsen går. När EBU utökade sitt medlemsantal 2007 med länder som inte tillhörde europeiska rundradioområdet (och var går gränserna för det då?) så var kriteriet att de skulle tillhöra Europarådet. Europarådet arbetar med att främja demokrati och mänskliga rättigheter och kravet på medlemskap var att man har ett demoktariskt styrelseskick och respekterar mänskliga fri- och rättigheter. Ironiskt nog var Azerbajdzjan ett av de länder som kom med genom denna utvidgning.


Azerbajdzjans president Ilham Aliyev

I en drömvärld så skulle bara länder som kan anses som demokratier och som ligger i Europa få delta i ESC. Men var gränserna för Europa går (vissa säger Uralbergen, andra säger Istanbul, det är hundratals mil där emellan) och var gränserna för demokrati går är inte heller så lätta att definiera. Det finns länder med demokratiska styrelseskick som ockuperar andra länder (Israel), det finns länder som bråkar med varann (Azerbajdzjan och Armenien), det finns länder som inte bråkar med några andra men behandlar sin egen befolkning som skit (Vitryssland) och det finns en drös länder som officiellt är demokratier men knappast i praktiken (Ryssland, Georgien m.fl.). Att neka ett land medlemskap på grund av politiska skäl verkar svårt för EBU. Att slänga ut en existerande medlem lär vara 10 gånger svårare. 

Det finns länder som velat vara med i ESC men nekats men då har det inte handlat om brist på demokrati utan rent praktiska saker som är lätta att hänvisa till. Lichtenstein nekades deltagande eftersom landet saknade nationellt TV-bolag och vissa länder i Mellanöstern har inte fått vara med då de vägrat att visa Israels bidrag och det bryter ju tydligt mot spelreglerna. Att däremot neka ett land deltagande för att de behandlar sin befolkning som skit är inte lika lätt. Vitryssland är inget stort problem i tävlingen så länge de inte vinner. Vad jag vet blir man inte straffad i Vitryssland om man röstar på "fel land" och de censurerar inga länder i sin sändning. Men vad händer om Vitryssland skulle vinna? Då har EBU ett gigantiskt problem.

EBU kan knappast stoppa ner huvudet i sanden och låta alla vara med i ESC men hoppas att bara snälla länder vinner. Det man kan göra är att ställa hårdare krav på en arrangör när det gäller pressfrihet och hur mycket politisk propaganda man tillåter. Och framförallt vara benhårda i kravet på att alla länder ska behandlas rättvist. Azerbajdzjan borde tveklöst ha brutit mot reglerna angående det sistnämnda då personer som röstat på Armenien straffats tidigare år. Och i år drog sig Armenien ur från deltagande. Bara detta skulle kunna vara skäl nog att slänga ut Azerbajdzjan från framtida deltagande men det lär inte hända. Och man kan knappast slänga ut Vitryssland för att man sent omsider kommit på att de är en diktatur.

Självklart håller jag med alla som säger att det är bra när folk blir upplysta om hur det ser ut i ett land. Kunskapen om den politiska situationen i Azerbajdzjan var närmast noll innan ESC och är betydligt större nu, men jag undrar om det bekymrar diktatorn Ilham Aliyev. Det finns som sagt betydligt fler problem än lösningar här men det är frågor som behöver diskuteras för jag tror inte att någon, mer än azererna själva, vill ha ett till ESC som det i Azerbajdzjan. Och SVT har ju ett gynnsamt läge som nästa arrangör nu. Allt kan ju bara göras bättre och det kommer det att bli. 

Det fick bli fokus helt och hållet på sveriges historiska seger i mitt förra blogginlägg så nu passar jag på att skriva lite om programmet som helhet. För det var ju - faktiskt - 25 andra länder som tävlade i lördags också även om det kändes som att hela kvällen var Loreens. Så här blev resultatet igår

Så länge jag haft den här bloggen har jag väntat på att få skriva detta och äntligen kan jag göra det - Sverige är vinnare av Eurovision!! Fantastiska, magiska Loreen gjorde ett framträdande igår som jag inte hade vågat hoppas eller tro på. Hon var inte bara lika bra som i Melodifestivalen, hon var ännu bättre. Hon var helt fantastisk och jag känner mig så barnsligt stolt som svensk när vi vinner ESC med en sån låt, en sån artist och ett sånt nummer som andas modernitet, integritet, ja allt man kan tänka sig. Euphoria påminner inte om någon tidigare Eurovisionvinnare utan den står sig helt unik. Det största i ESC sen ABBA har jag fått höra och det kan jag hålla med om. För Sverige är detta milstolpe nummer två i tävlingen efter ABBAS seger 1974 för det här är en artist och en låt som, liksom ABBA, känns större än tävlingen.

Eftersom jag varit dåligt uppkopllad senaste dygnen så har jag inte skrivit något på bloggen om torsdagens semifinal. Men om jag ska sammanfatta det lite kort så var det väl med en nervös lättnadens suck. Jag tvivlade aldrig på att Sverige skulle gå till final. Något annat var otänkbart. Däremot var jag nervös för att nummret inte skulle sitta så bra som jag hoppades. Det är nämligen tradition i den här tävlingen att den svenska vinnaren ser sämre ut i rutan i ESC än i MF. SVT har ett otroligt proffsigt team som producerar Melodifestivalen och tyvärr är inte alltid teamet runt ESC på samma nivå vilket gör att det svenska nummret tvingas till kompromisser. Och jag var tyvärr inte nöjd med det jag såg av Loreen i torsdags.

Sången var sluddrig, ljuset var för mörkt och inte heller dansen satt perfekt. Det gnisslade i det så väloljade maskineriet och Loreen framstod plötsligt som mänskilg. Att sången var sluddrig har nog sin logiska förklaring. Loreen har sjungit Euphoria i en akustisk version då hon sjunger på exakt det sätt som vi kunde höra i torsdags. Hon sjöng helt enkelt på fel version. Är detta då anledning till oro? Både ja och nej. Ja eftersom det absolut viktigaste för Loreen är att hon vill vara helt nöjd med sitt framträdande, hon har själv sagt att det är viktigare än placeringen. Men jag tror inte att hon var nöjd med framträdandet i torsdags. Ser man till vinstchansen så påverkades inte den negativt tvärtom. Oddsen sjönk ytterligare på Loreen och är nu rekordlåga! Hon är tidernas största favorit i ESC - större än Alexander Rybak och detta efter ett svagt framträdande. Om hon sätter det ikväll så måste det bara bli seger.

ESC är verkligen ingen lätt tävling att vinna och det kan tröja minst 10 år innan vi får en sån här chans igen men det saknas självklart inte konkurrens. Rysslands tanter är svårbedömda. Jag har hela tiden avfärdat deras segerchanser med att juryn kommer att sätta stopp för de och det står jag fast vid. Men jag tror att det räcker till topp-3 ändå. En seger för de ryska gummorna tycker jag vore ett stort problem för tävlingen. Jag vet själv vilka problem det var att försvara tävlingen för alla man mötte efter Verka Serduschkas andraplats 2007. Kommentarer som "hur kan du gilla en sån där tävling, det är ju bara pajasbidrag hela tiden" höll sig kvar och håller sig fortfarande kvar. Verka Serduschka sänkte ESC:s trovärdighet 2007 och det skulle en vinst för Ryssland göra också.

Serbien drog en riktig vinstlott när det gällde startnummer. De går ut som 24 och då flera balkanländer föll bort i torsdags så lär det regna 12:or från grannländerna till Zeljko Joksimovic. Det kommer att räcka långt. Topp-3 där också.

Italien har tidigare lyfts fram som det största hotet mot Loreen men jag har själv svårt att se den som en vinnare. Framförallt har jag svårt med argumentet som ofta framförts att "kom de tvåa med en skitlåt förra året så vinner de väl i år". Jag ser inga som helst likheter mellan Lámore femmina och förra årets Madness of love förutom att de kommer från samma land. Och jag har svårt att se att EBU fått order att premiera Italien som land framför andra. EBU borde tvärtom vara livrädda för en italiensk seger om de minns hur det gick senast de arrangerade, 1991. Det var KAOS och med tanke på deras låga intresse för tävlingen så vore det en sällsynt dålig idé att låta Italien  arrangera ESC 2013.  Om det står mellan Sverige och Italien så står det mellan det land som bryr sig mest om tävlingen och det som bryr sig minst. Vad föredrar ni EBU?

Det jag var mest nervös för i torsdags var inte om Sverige skulle gå vidare utan vilket startnummer Loreen skulle dra. ESC är som sagt en tävling där det krävs en hel del tur för att vinna och ett tidigt startnummer bland låtar i liknande genre kan vara förödande. Nu drog hon startnummer 17 och det känns bra. Vinnaren har de senaste sju åren alltid legat på den andra halvan av startfältet och det är ingen slump.

Som sagt, ikväll gäller det. Jag hoppas och tror verkligen att Sverige vinner ikväll och att det blir ett ESC i Stockholm nästa år. I så fall tar vi vår femte seger och då är det faktiskt bara ett Irland som har fler segrar än Sverige genom tiderna. Bara en sån sak.

Min tippade topp-5 ser ut så här:
1. Sverige
2. Serbien
3. Ryssland
4. Italien
5. Spanien

Ikväll intar Sveriges stora favorit och hela Europas storfavorit Loreen scenen i Baku med sin Euphoria. Jag brukar sällan vara särskilt nationalistisk när jag tittar på ESC. Inte alls på samma sätt som om jag tittar på fotboll. Där håller jag på Sverige oavsett om vi spelar Drillo-fotboll (omskrivning för tråkig fotboll) eller som Barcelona (ett under av skönhet för en fotbollsälskare). Men i ESC är det låtarna som tävlar och jag grät inte direkt tårar när Sverige missade final 2010 eftersom This is my life knappast var värd bättre i det startfältet. Men i år håller jag på Sverige så tummarna värker. Vi har den bästa låten i år, den bästa artisten, det bästa numret. Vi är helt enkelt bäst i år och det är inte ofta man får sådana chanser att vinna ESC numera. Den här tävlingen är ju sannerligen inte lätt att vinna.

Så var den första semifinalen i årets ESC avklarad och det mesta gick som väntat. De ryska tanterna gjorde givetvis stor succé med sin snurrande ugn och glada partystämning och man verkligen hörde hur det gick hem hos publiken. De hördes annars inte mycket alls under sändningen, publiken alltså. Det var en anledning till att kvällens semifinal kändes aningen avslagen. En annan anledning var programledarna som var avslagna från början. Jag vet inte vem som skriver programledarmanus i ESC men sen när har det varit ett konststycke att prata franska? Här gjordes det till en stor grej vem som skulle dra det hela på franska och tanken var väl att publiken skulle skratta där men där var publikskyltarna inte tillräckligt tydliga uppenbarligen. Nej, programledarna hade inte många rätt (vilket de iof sällan har i ESC, de ska helst hålla sig borta så mycket som möjligt för att göra minsta möjliga skada) och tyvärr var det flera av kvällens nummer som lämnade mycket i övrigt att önska.

Så var det då dags för ESC att börja äntligen. Ikväll klockan 21 smäller det och då är det ju på sin plats med en liten tippning också. ESC har de senaste åren blivit smått omöjlig att tippa sen systemet med 50% juryröster 50% tittarröster infördes. Förr kunde man nästan automatiskt räkna med vissa länder som hade en stor befolkning över Europa som Turkiet, Armenien och Ryssland. Och vissa länder hade ett mycket sämre utgångsläge och var tvugna att prestera desto bättre för att kunna ha en chans. Nu är de fördelarna och nackdelarna nästan utsuddade vilket är positivt för tävlingen men gjort det hela svårare för oss förståsigpåare som gärna tippar denna tävling sönder och samman. Men jag gör ett försök.

Många verkar vilja avfärda Sveriges vinstchanser i år med argumentet att "Sverige är ju favoriter varje år och det vet man ju hur det brukar sluta..". Låt mig en gång för alla avfärda detta med att "Sverige är favoriter varje år" för det är en ren myt.

SVT:s inför-panel är ju en tradition så här innan Eurovision varje år. Och de senaste åren har det varit en rakt igenom svensk panel, med undantag för Thomas Lundin från finska YLE som ju är en institutuion i programmet. Jag kan verkligen sakna åren med det nordiska rådet då en från varje nordiskt land betygsatte låtarna, i synnerhet i år då panelen är sämre än någonsin. 

Thomas Lundin är som alltid klockren i sin roll då han verkligen kan analysera låtarna, komma med bra referenser till annan musik och roliga kommentarer som krydda. Musikalartisten Lisette Pagler tycker jag också är ett hyfsat tillskott till programmet då hon har en sympatisk attityd och också har fokus på låtarna. Men de som står på andra sidan, Lena PH, Måns Zelmerlöv och Gina Dirawi tycker jag inte alls funkar. Märk väl att detta inte handlar om de som personer. Lena PH och Måns är ju fantastiska scenartister och Gina Dirawi är en naturbegåvning som fick sitt välförtjänta genombrott i Melodifestivalen i år. Men i den här rollen blir det platt fall.

För några dar sen hade vi den traditionella "inför-ESC-träffen" i Göteborg då folk i Melodifestivalklubben träffades och tittade igenom samtliga bidrag i årets ESC för att sen rösta. Jag hade hört de flesta låtarna innan, vissa av de många gånger, medan andra fallit i glömska efter en lyssning. Mitt helhetsintryck är dock att det är ett starkt år i år med många bra låtar. En klar uppryckning från förra årets anonyma och tråkiga startfält, symboliserat med en osedvanligt anonym och tråkig vinnare - Azerbajdzjan.

Som ni märker så hamnar den här bloggen ibland i dvala. Till exempel mellan den intensiva MF-perioden och ESC. Nu är det inte så att jag på något sätt kopplar bort intresset för MF och ESC mellan tävlingarna. Tvärtom, nu är ju spekulationernas underbara tid då alla ESC-låtar finns tillgängliga att lyssna på om och om igen och det finns gott om veckor kvar att spekulera hur det ska gå. Det som man kallar silly season i idrottsvärlden helt enkelt.

Startordningen i semifinalerna i ESC avgjordes häromdagen och Sverige fick startnummer 11 i sin semifinal. Vilken halva Sverige skulle hamna på i sin semi var redan klart sen tidigare, men nu fick man alltså det exakta startnummret. Själva startnummret i sig har egentligen ingen betydelse alls, däremot har det viss betydelse vilka låtar som startar före och efter Sverige och där är det bara att säga grattis. Slovenien och Kroatien går ut före Sverige och här snackar vi två softa, väldigt softa låtar med ett helt annat musikaliskt uttryck än Sverige. När blixtarna slår ner i inledningen av Loreens nummer kommer både publiken i arenan och framför TV-apparaterna att vakna till. Och låten efter Sverige är Georgien. En mycket märklig låt som verkar haft som mål att komma på så många dåliga rim som det bara går på ordet joker. Den borde rimligtvis inte ta bort uppmärksamheten från Sverige.

Dags nu att jag gör mina favoritsyssla - lista låtar. Finalen i årets MF blev ju stark. Det verkar de flesta vara överens om, jag med. Startfältet med de samtliga 32 låtarna var dock inte lika stark. Årets startfält hade ypperliga toppar, låtar som kommer att bli klassiker och det är ju ofta de låtarna man minns.  Men väldigt många av de öriga låtarna föll in i ett träsk av anonymitet. Årets bestod även av många halvhjärtade comebackförsök. Jag talar då om låtar från till exempel Sonja Aldén, Andreas Lundstedt, Mattias Andreasson, Charlotte Perrelli, Afro-dite. Men här kommer de låtar i år som varit bäst.

1. Euphoria - Loreen

Tittarsuccén för årets Melodifestival fullbordades i och med finalen. 4 090 000 personer såg finalen. Det är en helt fantastisk siffra och en ökning på mer än 400 000 tittare jämfört med förra året. För ett program som Melodifestivalen som normalt sett har en ganska jämn kurva är det en anmärkningsvärd ökning. Det totala tittandet under hela turnén landade på 20 300 000 och det är rekord! Här är det ju fullt relevant att jämföra med sändningarna sen 2002 eftersom samtliga år har innehållit sex sändningar, även om Andra chansen såg lite annorlunda ut under många år. Årets festival är alltså i den bemärkelsen störst någonsin. Christer Björkman, projektledaren Thomas Hall och alla de andra i SVT-teamet runt Melodifestivalen har all anledning att fira.

SVT har nu släppt samtliga röstningssiffror från delfinalerna och det är alltid en intressant läsning. Ofta blir man överraskad och alltid finns det någon som periodvis i programmet har haft en finalplats men sen blivit omkörd. Det gäller även i år. Klicka på den här länken så kan ni se samtliga resultat.

Det är en märklig känsla så här två dar efter Loreens storslagna seger i Globen. Alla verkar nöjda. Nej inte Danny förstås och det har jag som sagt full respekt för, men när det gäller Sveriges nio miljoner åsiktsmaskiner i det här ämnet så har nog enigheten aldrig varit större. Alla verkar tycka att Loreen är en fantastisk vinnare och ett utmärkt val för Eurovision. Det måste vara väldigt skönt för Loreen att ha hela Sveriges stöd för så är det ju sällan. Ofta brukar vinnaren antingen vara en folkhjälte som gemene man gillar men som experter och musikkritiker rynkar på näsan åt. Jag talar då om artister som Eric Saade, Malena Ernman och till viss del även Carola. Eller så är det cred-folket som fått fram sin vinnare medan folket i stugorna inte är lika entusiastiska, typ Martin Stenmarck och ibland står stugfolket och credfolket på samma sida medan schlagerbögarna gråter på den andra sidan, typ The Ark och Anna Bergendahl.

I skuggan av magnifika Loreen så kunde en annan peroson fira dubbelt igår kväll - låtskrivaren Peter Boström. Som upphovsman till såväl Euphoria och Amazing lyckades han med bedriften av komma både 1:a och 2:a. Detta är något extremt ovanligt i Melodifestivalhistorien och överträffas endast av Bobby Ljunggren 2008 som kom såväl 1:a, 2:a som 3:a. Lägg därtill att Peter Boström redan vunnit ett annat lands uttagning i år, Norges, så inser man att Peter har haft ett helt makalöst 2012.

Det gick egentligen precis så som man hade trott, ändå var det så vansinnigt spännande. Storfavoriten Loreen stod mot tidernas mest påkostade scennummer i Melodifestivalen, Danny och Amazing. Och även om Danny inte alls hade varit ett dåligt val så fanns det en stor skillnad dem emellan, Danny är bra men Loreen är unik. Hon skulle bara vinna och som hon vann!