Schlager-Micke

Jag spelar ytterst sällan om pengar i något sammanhang. Kanske har det med min smått neurotiska inställning till pengar att göra, att inte slösa på något som kan gå förlorat. Eller så har det att göra att jag hatar att förlora mer än jag älskar att vinna. Om man spelar pengar och förlorar har man inte haft roligt när man spelat, så enkelt är det. Men det finns undantag när det gäller spelande för min del - terapispel. 

 

Kort sammanfattat handlar det om att det jag minst helst ska hända, det spelar jag på. Detta som en ren emotionell kompensation. När jag tittar på längdskidor finns det inget jag avskyr mer än att se den kaxige norrmannen Petter Northug söndagspromenera i några mil för att sedan spurta förbi alla andra och vinna. Alltså spelar jag alltid på Petter Northug som vinnare och det har gjort mig några hundralappar rikare (men knappast lyckligare).

 

Detta kan appliceras på gubbtrion Ravaillacz ikväll. Jag vill nämligen inte ha någon ny "Ranelid-chock" om de går vidare ikväll. När Ranelid gick till final fick jag ingen kompensation i form av poäng i "Gissa resultatet" eller inspelade pengar. Det var bara 100% elände. Så jag får väl lägga en slant på att gubbarnas trötta schlagerparodi går till final..

Idol-vinnaren Amanda Fondell

Caroline af Ugglas skrämde ju nästan slag på mig 2009 då hon var en hårsmån från att vinna hela MF med Snälla snälla. Jag var glad att hon inte gjorde det då och jag är inte särkskilt imponerad av henne nu heller. Texten till Hon har inte känns djupt personlig och stark men det är inte ofta någon låt går vidare i den här tävlingen på grund av texten. Och en liten tankeställare får man ju när de två avskalade, berättande låtarna hittills i år (Anna Järvinen och Rikard Wolff) båda har floppat. Detta säger betydligt mer än att hon kom näst sist i publikundersökningen för det brukar avskalade låtar göra. Caroline har dock ingen tydlig konkurrent i sin genre utan konkurrerar nog den här gången med minnet av Snälla Snälla. 

Ja det är ju nästan som att det börjar bli vardag med nya tittarrekord i Melodifestivalen. 3 670 000 tittare såg Sean Banan och Louise Hoffsten gå vidare från Scandinavium. Det är tittarrekord för en delfinal i Melodifestivalen! Till och med fler än de som såg Carolas storstilade comeback i tävlingen 2006 då hon stormade till final och senare vidare till ESC med sin Evighet. Man kan inte nog poängtera vilken stor bedrift det är av SVT att lyckas locka denna storpublik och till och med överträffa förra årets succéfestival i antal tittare. 

Självklart kan det faktum att Sverige står som värd för ESC påverka tittarsiffrorna i år. Samtidigt är siffrorna överraskande då de riktigt stora namnen, skandalerna och rubrikerna lyst med sin frånvaro. Om man till exempel jämför med allt som hände 2008 så ter sig årets festival väldigt händelsefattig så här långt.

 

2008 gjorde Carola ett historiskt fiasko då hon åkte ut i andra chansen och kvällstidningarna hade tidernas häxjakt. Björn Gustafsson fick ett genombrott som ansågs vara det största mediala genombrottet sen, ja, Carola 1983. En tidigare ESC-vinnare, Charlotte Perrelli gör det omöjliga, ställer upp igen trots att hon redan gått hela vägen. Christer Sjögren retar upp halva Sverige när han går till final med pekoralet I love Europe. Ja i princip varje dag under fem veckors tid var det Melodifestivalen som fyllde löpsedlarna. Det räckte ändå inte till att matcha årets tittarsiffror, vilket ger lite perspektiv. Och förmodligen är inte detta höjdpunten heller. Vi har artister som Army of lovers, Tommy Körberg, Ulrik Munther, idolvinnaren Amanda Fondell, Claes Malmberg med flera kvar att tävla. 

Hur var det då med röstningsandelen i lördags? Den var ju historiskt låg förra lördagen med 9,2 %. I lördags var den 12,5 %. Historiskt sett en ganska låg siffra men även det kan komma att stiga. 

Den finska finalen avgjordes i lördags och för en gångs skull vann en artist jag hade lite koll på innan, finlandssvenska Krista Siegfrids. Jag följde noga det svenskspråkiga "inför-ESC"-programmet på YLE "De Eurovisa" förra året då de gjorde betydligt mer seriösa och fyndiga analyser av startfältet i ESC än den tramsiga svenska upplagan. Där hade de en gästtyckare i varje program, däribland Krista Siegfrids. Ett charmigt energiknippe som tidigare varit med i talangprogrammet The voice of Finland. 

I lördags vann hon som sagt den finska finalen med en låt som det varit en del kontroverser kring. Låten heter Marry me och har kritiserats av vissa för att vara en antifeministisk hejaklacksvisa då den handlar om en tjej som går runt och väntar på ett frieri och gör vad som helst för att det ska inträffa. 

Finland är ju landet som aldrig någonsin stagnerar i de här sammanhangen. De testar alltid något nytt och ingenting verkar vara främmande för dem vilket ofta är mycket uppfriskande. Det är inget snack om att Marry me är oerhört cathcy och att scenshowen är effektiv och Krista är proffsig och går genom rutan. Man behöver inte vara Einstein för att förstå temat i låten och min spontana känsla är att finnarna nog kan få sin bästa placering på några år i år. Döm själva. 

Hela Melodifestivalcirkusen innehåller ibland smått absurda inslag. Igår var jag med i en expert-panel från Melodifestivalklubben som blev intervjuade inför delfinalen av Metro-TV. Journalisten var mycket påläst på ämnet och vi fick chansen att utveckla resonemangen kring hur det skulle gå i lördagens sändning. Det som dock gjorde intervjun något speciell var att reportern var utklädd till fågel. Titta här:

http://www.metro.se/melodifestivalen/anton-far-tjejerna-och-bogarna/EVHmbi!6yMTxpfQt5Io/

Fågeln som reser runt på hela MF-turnén kallas Melody och vi fortsätter spekulationerna i nästa klipp här:

http://www.metro.se/melodifestivalen/schlagernordarna-om-kvallens-skrall/EVHmbi!q3pdamkXKn0ik/

Metro-reportern "Melody"

Det är egentligen logiskt att tidernas mest ovissa delfinal skulle sluta med en skräll. Louise Hoffsten, som på förhand ansågs vara mest chanslös av alla, tog sig vidare till final tillsammans med Sean Banan. Av alla dessa vinnarbilder som fotats genom åren efter en delfinal så undrar jag om inte gårdagens tillhör den mest udda. Säg till om ni kan hitta någon likhet mellan Louise Hoffstens och Sean Banans nummer. Ett galet, urflippat, barnkalas med "extra allt" och en medelålders bluesdrottning som framförde rak enkel gitarrbaserad bluespop. Alla som hävdar att rösterna från olika målgrupper inte räcker till fick definitivt vatten på sin kvarn, för jag undrar om det finns en enda i Sverige som röstade på BÅDA dessa låtar igår.

 

Att Sean Banan går till final gläder mig. Även om refrängen i Copacabanana inte är lika stark som förra årets Sean den förste banan så var gårdagens nummer ett strå vassare. Jag har full förståelse för de som tycker att det han gör bara är trams. Men de kan knappast förneka att det är ett väldigt professionellt utfört trams. Att klara alla momenten i det där numret kräver verkligen hårt jobb. Jag blir glad av Sean Banan, men skulle inte bli lika glad om han vinner finalen. Men jag ser inget som talar för det. Dels för att hälften av poängen då kommer från utländska jurygrupper som inte har en aning om vem den här galna bananen är och dels för att folk brukar anpassa sin röstning lite när det kommer till final. Då finns ju Eurovision i sikte. 

 

Louise Hoffsten är troligen ingen finalvinnare heller och jag har försökt att förstå vad som möjliggjorde den här skrällen. Normalt sett är ju den här typen av "bilradiomusik" fullständigt chanslös i den här tävlingen där man letar med ljus och lykta efter musikaliska hookar, perfekta kameravinklar och färgsprakande underhållning. Och det var säkert till hennes fördel att hon inte anpassade sig alls till formatet utan körde sin grej, vilket upfattades som äkta. Vissa kanske hävdar att det handlade om sympatiröster på grund av hennes ms-sjukdom som är allmänt känd men glöm det. Det är alldeles för många som röstar i den här tävlingen för att något sådant ska ha någon reell betydelse. 

 

Personligen är jag glad att det själlösa dansnumret Begging med Anton Ewald inte tog sig till final. Det var professionell dans men totalt opersonligt och sången hördes knappt. Desto tråkigare, men mer väntat, var att Swedish House Wives misslyckades. Jag gillar som sagt låten och tycker att den hade berikat finalen och den framfördes av tre artistproffs men ändå kändes det så fel. Det kändes på något sätt som att de tre inte pasade ihop och jag tror att låten hade vunnit på att framföras av en okänd tjejtrio istället. Då hade fokus mer hamnat på låten än på de som framförde den, för låten är i mitt tycke den bästa hittills i år i tävlingen. 

 

Själva showen SVT bjöd på igår upplevde jag som ganska lam. Göteborgspubliken (som normalt sett är Sveriges mest entusiastiska) gick på sparlåga och jag tyckte det var lite väl mycket lustigheter som hade proppats in i manuskorten. Och den där sketchserien med Per Andersson är ju bara geniunt plågsam. Sketchen med "familjen Olsson" var kvällens största skämskudde. Tyvärr måste man leva med den under hela MF-turnén och det är väl bara att konstatera att Mickstativet, Harry Cane och Morgan Pålsson fått sällskap i den humoristiska gärdsgårdsserien i MF. 

Mitt i all MF-hysteri så valde våra grannländer Norge och Finland sina bidrag till ESC igår. Jag återkommer till dem strax på bloggen. 

 

Det känns som att jag skrivit den här rubriken förr. Startfältet i Göteborg är alltid lite speciellt under en MF-turné. Det är ofta jämntjockt, glatt och folkligt - så också i år. Och jag vet inte hur mycket jag har flyttat upp och ner låtar i tippningstabellen. De låtar som faller mig mest i smaken är Sean Banan och Swedish House wives, men i det sistnämnda fallet måste jag utbringa en stor floppvarning. 

För frågan är vilka röster som blir över till hemmafruarna. "Schlagerfansen röstar ju på det" säger vissa. Ja, men vi snackar inte om en av Sveriges största röstningsgrupper här, plus att denna skara (som jag själv anser mig tillhöra) knappast är överens om musiksmaken i alla lägen. 

 

Genrepspubliken brukar ge en fingervisning om var det ska landa och gårdagens publikgenrep gav följande resultat. 

1. Sean Banan - Copacabanana 289 röster 
2. Anton Ewald - Begging 180 röster 
3. Louise Hoffsten - Only the dead fish follow the stream 70 röster 
4. Erik Segerstedt & Tone Damli - Hello goodbye 66 röster 
5. Swedish Housewives - On top of the world 43 röster 
6. Felicia Olsson - Make me no 1 35 röster 
7. Joacim Cans - Annelie 30 röster
8. Rikard Wolff - En förlorad sommar 23 röster 

Att Sean Banan skulle vinna genrepet var ganska givet. Det är festligt, galet och extremt publikvänligt. Men jag tror att det går vägen för bananen i år. Han får avsluta startfältet med ett nummer som är så galet att alla blir tvungna att ta ställning till det. Tillräckligt tror jag kommer att gilla det. Och även om det är en lite farlig taktik att köra på ett liknande koncept som året innan så känns detta svårt att värja sig mot. Oddsen pekar även i riktningen att Anton Ewald går vidare. Personligen gillar jag inte Begging. Jag tycker att det är monotont och tråkigt men har ju inte sett honom på genrepet och dansa kan han ju uppenbarligen. 

Inget bidrag kan egentligen räknas bort ikväll. Louise Hoffsten bedömde jag som den enda chanlösa låten men kommer man trea i genrepet kommer man knappast sist. Ja ni märker. Jag vet inte vad jag ska tro längre men måste ju gissa på något. 

Så det får bli Sean Banan och Anton Ewald till final och sen gissar jag på att Joacim Cans kan knipa en andra chansenplats, trots det magra resultatet i underskningen. Vi talar ändå om en genre som brukar fungera och en artist som är folkkär. Mer än så vågar jag inte gissa. Och en bra illustration över min splittring inför ikväll är väl att jag både spelat pengar på att Swedish House Wives ska gå till final och samtidigt sa till Metro idag att de är kvällens största floppvarning..Jag vet inte vilken Micke Olofsson som är mest trovärdig

Kvällens tävling ser jag hemma i min lägenhet i Göteborg. Som en av Melodifetivalklubbens få "arenahatare" spelar det ingen roll att tävlingen är några kilometer bort - MF ses bäst framför TV:n. 

Det är något speciellt med Melodifestivalen i Göteborg. Det har med åren utvecklats till hela MF-turnéns lägereld. När andra städer får udda, spekakulära artister så tilldelas alltid Göteborg det som doftar hemtrevligt, allsångsvänligt och svensktoppen. Och publiken i Scandinavium är alltid turnéns säkraste kort. Göteborgare kan det där med att skapa bra stämning och - inte minst - lyfta doldisarna till oanade höjder. Jag har nu lyssnat på den lilla snutt man kan lyssna på för de åtta bidragen i Göteborg och det här är mina spontana intryck. 

 

Anton Ewald - Begging
Modern och proffsigt framförd klubbmusik men inget som griper tag i mig. Jag har hört den här typen av låtar ett otal gånger på friskis men i det här sammanhanget, där man söker den stora hooken, så räcker det inte med enbart den stora energin. Jag tycker att det här är lite väl opersonligt. 

 

Felicia Olsson - Make me No 1
Storslaget, pampigt och i 6-takt. Den kombinationen faller mig ofta i smaken och jag tycker det här känns lovande. Jag vet inte om Felicia kommer att nu ut till tittarna och det är ju ingen powerballad vi snackar om men refrängen är ändå relativt stark. 

 

Joacim Cans - Annelie
Det känns lite onödigt att han väljer namnet Annelie (och dessutom ber henne vakna) i en låt som i allt annat påminner om Magnus Johanssons "Vakna nu Anneli". Det är lite folkmusik-pop och det vet vi är något som ligger folkhemspubliken varmt om hjärtat. Jag tycker det här är helt okej, låg hitfaktor men hög trivselfaktor. Vi är ju ändå i Göteborg. 

 

Swedish House Wives
Om nu Anton Ewalds låt saknade hook så kanske han borde ha letat hos Swedish house wives. Den här låten påminner inte så lite om Lady Gagas The edge of glory och få låtar de senaste åren har varit bättre. Det här är både en dans- och partyrökare. Heja!

Erik Segerstedt & Tone Damli - Hello goodbye
När Aftonbladets Markus Larsson benämnde den här låten som "en jävla badbollspop som ger migrän" så växte mina förväntningar rejält. Till skillnad från herr Larsson så gillar jag badbollspop. Sånt som låter somrigt, plastigt och oförargligt. Men här går nog gränsen. Det här var extremt utslätat och helt ointressant. 

 

Louise Hoffsten - Only the dead fish follow the stream
Det känns som att Louise går in och gör sin grej utan att kompromissa, all heder för det. Som festivallåt är den väl lite malplacerad kanske men det är kanske den låt som skulle funka bäst som "billåt". Den bara fortgår utan att man tappar koncentrationen på körningen. Jag ger ändå Louise godkänt och hade hoppats att SVT hade valt ett annat klipp än 30 sekunders knappt hörbart munspelssolo. 

 

Rikard Wolff - En förlorad sommar
Svårbedömd låt på det lilla man hör. Det känns som att det finns potential i det här. Wolff har ju sin fantastiska berättarröst när han sjunger och det är lågmält avskalat och vackert. Men det saknas ändå någonting som gör att den inte lyfter. Jag hoppas att detta "någonting" finns bland de övriga två minuterna man inte får se i klippet. 

Sean Banan - Copacabanana
Bananen var ju en av mina favoriter förra året och man känner igen mycket av honom i år igen (och något annat hade ju varit synnerligen överraskande). Copacabanana ser ut att vara ett roligt nummer och refrängen sitter som en smäck. Sen är den här typen av låtar väldigt beroende av att folk inte har tröttnat - och att barnen får sitta uppe hela sändningen. Det fick de uppenbarligen inte i andra chansen förra året.

Efter att det kommit en stor efterfrågan på att jag ska presentera procentuella röstningssiffror i MF den senaste tiden så tänkte jag presentera det här (den efterfrågan kommer iof enbart från en person, mig själv, men där är efterfrågan synnerligen stor;). Jag slogs av att det var så många som tittade men så få som röstade i lördags och en titt i statistiken ger faktiskt att detta var unikt lågt. Aldrig tidigare sen delfinalsystemet infördes 2002 har röstningssiffran legat under 10% - inte förrän i lördags då den var 9,2%.

Jag har gått igenom röstningssiffrorna i relation till tittarsiffrorna för varje delfinal sen 2002. Att göra en sån här sammanställing är dock långt ifrån okomplicerat. Samtliga andra chansen samt tittarnas val (som det hette 2003) har jag plockat bort från statistiken av två skäl. Dels går det inte att jämföra röstningsbenägenheten hos folk när man redan hört låtarna i en tidigare delfinal och framförallt så är ju röstningssystemet där uppbyggt på dueller (sedan 2007) och det går inte att jämföra med röstningen i en vanlig delfinal. Av det skälet har jag inte heller räknat med delfinalerna 2009 eftersom de delvis innehöll ett duellsystem vilket inte gör de jämförbara. 

Det här är de fem delfinaler där röstningsprocenten varit lägst bland de tittande

 

1. Delfinal 1 2013, 9,2 % - David Lindgren och Yohio vidare
2. Delfinal 3 2002, 10 % - Östen me Resten och Hanna & Lina vidare
3. Delfinal 1 2011, 10,6 % - Danny Saucedo & Swingfly vidare
4. Delfinal 4 2002, 11,2 % - Kikki, Bettan & Lotta samt Friends vidare
5. Delfinal 3 2003, 11,7 %  - Barbados & Sarek vidare

 

Och det här är de fem delfinaler där röstningsandelen varit högst bland de tittande

1. Delfinal 2 2008, 22,5 % - Sanna Nielsen & Rongedal vidare
2. Delfinal 4 2012, 20,7 % - Danny & Lisa Miskovsky vidare
3. Delfinal 4 2007, 20,6 % - Andreas Johnson & Sarah Dawn Finer vidare
4. Delfinal 4 2008, 20,6 % - Charlotte Perrelli & Linda Bengtzing vidare
5. Delfinal 2 2003, 19,9 % - Fame & Sanna Nielsen vidare 

Finalisterna från den delfinal med flest röstande, Sanna Nielsen och bröderna Rongedal 

Givetvis finns det saker som försvårar statistiken även här eftersom det funnits skillnader i röstningssystemen. 2002 och 2003 gick 4 låtar vidare till andra omgången till skillnad från 5 låtar som det oftast varit. 2010 och 2011 var 1:an med endast i den första röstningsomgången och dessutom har kostnaden för att rösta skiftat. 2002 och 2003 fanns bara ett nummer som kostade 9,90, 2004 sänktes det till 5,70 och från och med 2005 har det funnits två nummer att välja på. Men avslöjar de här siffrorna något om utgången i finalen? Nja, kanske lite. 

 

Bland låtarna som gått vidare i de delfinaler med lägst röstande har ingen av de fått flest röster i finalen. Bara en av dessa åtta finalister har kommit topp-3 bland folket i finalen, Danny. Och då ska man ha i åtanke att den delfinalen gällde systemet att vinnaren försvann efter första omgången. Man kunde med andra ord bara rösta på Danny i en röstningsvända.

När det gäller finalisterna från delfinalerna med flest röstande så har två av dem, (Sanna Nielsen & Fame) fått flest röster i finalen. Och ytterligare tre har varit topp-3 hos folket i finalen. Två av dem har inte lyckats alls i finalen, Lisa Miskovsky och Linda Bengtzing. 

Det återstår att se hur stor röstningen kommer att bli i de kommande deltävlingarna 2013. Men siffran i lördags var som sagt historiskt låg och enligt statistiken så innebär ju det att varken David Lindgren eller Yohio kommer få jubla i finalen. 

3,56 miljoner tittare såg den första delfinalen av Melodifestivalen i lördags. Det är tittarrekord för den första delfinalen på MF och faktiskt den näst mest sedda delfinalen genom tiderna! Bara den fjärde delfinalen 2006 i Göteborg har haft en högre tittarsiffra men den tävlingen var ju smått dopad eftersom Carola var med och tävlade. Det här är en fantastisk siffra och man kan väl säga att programmet flyter vidare på den enorma framgångsvåg som rådde förra året. Då var det sammanlagda tittandet för hela MF-turnén det högsta sen turnésystemet infördes 2002. 

 

Hur ska man då förklara detta? Förmodligen har det mesta att göra med att Sverige arrangerar ESC i år vilket gett en boost även till MF. Normalt sett är ju MF den stora festen för svenska tittare medans ESC är en lite trött efterfest (i andra länder är den egna uttagningen förfesten och ESC själva festen). Men i år är givetvis intresset för ESC något helt annat och därför blir även vägen dit intressantare. 

Ser man till artistuppställningen i lördags så är det ju egentligen otroligt att den sändningen fick fler tittare än förra årets premiärsändning. Den gången bestod startfältet av barnfavoriten Sean banan, Sveriges skandalkung Thorsten Flinck, förra årets (sett från 2012) sensation the Moniker, förra årets programledare Marie Serneholt, en tidigare MF-vinnare i form av Afro-dite och då har jag inte nämnt Loreen och Euphoria...I den konkurrensen väger David Lindgren, Yohio och Eric Gadd väldigt lätt. 

Jag har svårt att tro att det här kommer vara den mest sedda delfinalen i år. Tittarantalet kommer säkert att öka ytterligare och årets MF-turné kan mycket väl komma att slå förra årets sammanlagda tittarrekord. En sak kan man dock se som ett problem med lördagens tittarsiffra. Av alla dessa 3,56 miljoner var det bara 329 000 som tyckte att det var värt att rösta. Det är klart lägre än den lägsta siffran förra året och innebär att bara 9,2 % av de tittande röstade. Jag har ingen statistik på just detta genom tiderna men det är definitivt en låg siffra och det innebär väl troligen att det inte var någon final-vinnare vi såg i Karlskrona. 

David Lindgren och Yohio tog som väntat de två första finalplatserna i årets MF. Och då David var förra årets sensation så var det naturligt att det mesta strålkastarljuset nu riktats mot den androgyna japanen från Sundsvall, Yohio. För det känns som att det var han, mer än låten, som gick till final igår. Det är inte ofta man ser en så ung artist, med så säregen stil ta scenen med sådan självklarhet och självförtroende. Jag tycker att Yohio med råge överglänser låten Heartbreak hotel som i mina ögon är en ganska medelmåttig rocklåt som inte riktigt lyfter. Men det var inte bara låten som gick vidare utan helhetskonceptet och en ny spännande artist. 

David Lindgren då, hur bra var han? Bra tycker jag. Jag har inte hört någon som tycker att Skyline är lika bra som förra årets Shout it out men jag tycker att den håller minst samma klass. Låten och numret är inget nytt men det framfördes mycket proffsigt och sen blir jag alltid lycklig när artister använder catwalken i sina nummer och då man ser dem stå mitt i publikhavet. Det är bra TV! 

 

Sen måste jag ju tyvärr ägna lite tid åt teknikstrulet. I vanliga fall är jag ganska allergisk mot rubriker om teknikstrul. Oftast handlar det om att kvällstidningarna blåser upp stora rubriker för små tramssaker som ingen människa bryr sig om. Premiärprogrammet för två år sen överskuggades helt av "teknikkaoset" och få skrev om låtarna som gick vidare. Än värre blev det i andra chansen samma år då fel nummer visades i snabbreprisen i duellen mellan Jenny Silver och Love generation. De missarna var peanuts jämfört med det som skedde igår. Här var det en coctail av allt. Fel nummer visades i snbbreprisen med information om att det var en minut kvar att rösta. Det dök upp grafiska listor utan text och slutligen fick vi veta den sista finalisten innan han ropats upp. Detta var illa men det finns en fördel, ingen minns teknikmissar (förutom undertecknad och ett antal andra schlagernördar men vi är en ytterst liten minoritet). Teknikstrul har fyllt löpen efter ett otal delfinaler genom åren men det har aldrig satt sin prägel på något annat än söndagens löpsedel. 

Anna Järvinen blev gårdagens platta fall. Trots ett vackert stråkarrangemang och en fin melodi så nådde det inte fram och hennes sätt att sjunga hjälpte inte direkt till. Det var inte lätt att uppfatta texten och då blir det lätt att man fokuserar på vad man inte hör än det man hör. Men alla creddtomtar som hade hyllat den till skyarna blev säkert nöjda med debaclet. Nu kunde de ju äntligen få säga sitt favoritcitat i de här sammanhangen "den är för bra för tävlingen". 

Gina & Danny slutligen tycker jag gjorde en klart godkänd insats. Man ska komma ihåg att få programledare har briljerat på den första deltävlingen och allt satt inte igår. Danny stakade sig och var ganska manusbunden men hade ändå förmågan att finna sig i situationen och den färdigheten bådar gott. Han är ju ingen erfaren programledare och många hade blivit betydligt mer skakis i den situationen än han. Danny är en artist och en person jag alltid gillat. Ödmjuk, proffsig och hatar att förlora. 

Ni som läste min blogg förra året vet att jag föll pladask för Gina Dirawi den gången och det gör jag fortfarande. Hon är ju en programledarbegåvning utöver det vanliga med sin charm och naturlighet som få andra kan matcha. Charmig, rolig och aldrig tillgjord så det här bådar gott för de fortsatta festivalveckorna. 

Efter att ha lyssnat på en-minutsklippen från delfinal 1 så finns det ingen av låtarna som känns som någon vinnare. Visst, två låtar kommer ju per automatik att bli vinnare eftersom de får en plats i finalen, men det vore fel att säga att jag fått någon stark vinnarfeeling på något av bidragen. Den låt som jag skulle ha kunnat älska är startnummer 8, We´re still kids med Michael Feiner & Caisa. Anledningen är upplägget med att hooken är en saxofonslinga och det tycker jag är uppfriskande. Det är knappast unikt inom populärmusiken men i Melodifestivalen är det ovanligt och därför känns det frächt. Synd bara att själva slingan inte känns lika fräch som idén. 

David Lindgren gjorde ju succé förra året och nu gör han en ny breakdance-house i sin Skyline som låter helt okej. Här känns dock låten frächare än idén då det påminner mycket om det han själv gjorde förra året och koreografin påminner om Dannys Amazing. Men publiken får det de väntar sig och David är duktig på scen. 

Anna Järvinens Porslin har ju blivit hyllad av kritikerna och det är inte alltid lika med framgång. En-minutsklippet på hennes låt är kanske det som säger minst av alla klippen. Man kommer in mitt i berättelsen och har svårt att hänga med i dynamiken. Det är kort och gott väldigt svårt att tippa en utgång på den låten. Känslosamma och avskalade sånger är ofta livsfarliga OM artisten upplevs som genuin och går genom rutan. Men förmedlas inte den känslan återstår inte någon stor ljudvägg att falla tillbaks på. Då faller man fritt. 

Publikundersökningen som publicerades för en stund sen gav knappast någon skjuts framåt för Anna - hon blev klart sist. Så här blev sammanställningen:

Placering/Bidrag/Röster/Procent
1/ Yohio - Heartbreak hotel/404/38%
2/ David Lindgren - Skyline/341/32%
3/ Eric Gadd - Vi kommer aldrig att förlora/139/13%
4/ Michael Feiner & Caisa - We´re still kids/62/6%
5/ Coockies ´n beans - Burning Flags/53/5%
6/ Mary N'diaye - Gosa/43/4%
7/ Jay Jay Johansson - Paris/21/2%
8/ Anna Järvinen - Porslin/7/1%

Det finns framförallt tre saker man ska ha i bakhuvudet när man läser en publikundersökning i MF:
1. Ballader missgynnas
2. Två av låtarna framförs två gånger
3. Malmöpubliken har alltid fel

Det sistnämnda påverkar ju enbart publikundersökningen i Malmö så den kan vi ju bortse från men Annas siffror är skrämmande låga. 7 personer av 1070 tyckte att hon var bäst! Det är sämre än vad den sämste brukar ha. Samtidigt är det ju svårt att gå genom rutan för genrepspubliken - de sitter ju redan innanför rutan så att säga. Och känslosamma sånger har ju en annan slags kontakt med TV-tittarna. 

Det unga fenomenet Yohio vann alltså publikundersökningen och hans radiorock framstår som en stark kandidat. Rock är ju en genre som är ovanligt "safe" i de här sammanhangen. De brukar oftast gå vidare till minst andra chansen. Jay Jays märkliga försök till "chanson" anser jag vara morgondagens klaraste förlorare. 7:a i undersökningen trots att han fick spela två gånger - chanslös. 

Om jag ska våga mig på ett tips så tror jag att David Lindgren och Yohio tar finalplatserna. Andra chansen gissar jag Michael Feiner & Caisa samt.....hmmm.jo jag tror Anna Järvinen är underskattad av genrepspubliken. Andra chansen för henne också. 

Imorse var Edward af Sillén med i morgonsoffan i Gomorron Sverige. Edward är ju schlager-Sveriges kändaste doldis då han oftast ligger bakom både manus och regi till programledarna i Melodifestivalen och nu har fått uppdraget att göra detta även i ESC då Petra Mede ska leda tävlingen. Han berättade en hel del om hur de tänker inför ESC-sändningen och fick frågan hur man får tittare från Europas alla hörn att skratta. Min förhoppning om tårtor i ansiktet kom inte helt på skam då Edward sa att de ska försöka dra ner på ordvitsar eftersom det bygger på språk och vissa referenser som alla inte är med på. Istället ska de satsa på sånt som alla kan förstå. 

Att roa Europas TV-tittare med skämt är som sagt inte lätt men jag tror inte att någon annan passar bättre för uppgiften än Edward af Sillén. Han har rutinen, inte minst från de här sammanhangen som varit hans hemmaplan i många år. Och Sverige har flera gånger varit stilbildande när det gäller att förändra Eurovision Song Contest.

1985 inledde Lill Lindfors programmet med att sjunga och tävlingen hölls i en stor lokal (Scandinavium) inför en publik bestående av vanliga människor och inte VIP-folk som fallet ofta hade varit tidigare. De efterföljande åren kom en sjungande programledare in och publiken var större än den varit tidigare, precis som i Scandinavium. Nästa stora förändring kom faktiskt 2000 då man gick över till en ännu större lokal och en ännu större och livaktigare publik. Även då var det Sverige som satte ny standard som sen efterföljdes under 00-talet (att danskarna gjorde ett pajas-arrangemang året efter då ölen flödade mer än applåderna frånsäger vi oss allt ansvar för). 

 

Visserligen har vi haft en en viss tur genom åren när det kommer till just arrangemanget. För det har sällan varit svårt för Sverige att överträffa förra årets arrangör. Slips-publiken i Luxemburg 1984 var inte svår att överträffa i form av entusiasm. Arrangemanget i Rom 1991 var ett rent skämt så det räckte i princip för SVT att inte tappa kamerorna i golvet 1992 för att göra ett bättre arrangemang. Och programledarna i ESC förra året ska vi inte tala om....Vi har med andra ord ett gynnsamt läge - som alltid - och det ska vi utnyttja. 

Se hela intervjun med Edward af Sillén här:

Hej hej kära bloggläsare!

Dags att avbryta den halvårslånga "sommarledigheten" med att börja blogga igen så här med några dagar kvar till premiären av Melodifestivalen. Och med dagens stora nyhet från SVT - Petra Mede blir programledare för ESC!

 

Att SVT skulle överraska i det här valet var ingen överraskning. Det känns som att de försökt att tänka annorlunda på alla möjliga sätt i de nyheter de presenterat för årets ESC. Det har handlat om ståplats-publik, en startordning som inte lottas (jag återkommer senare i bloggen om vad jag tycker om detta), valet av värdstad och att de tidigt gick ut med att enbart ha en programledare. Något som inte hänt i ESC sedan 1995.

 

När de var så hårt inne på denna överraskningslinje så trodde jag att detta lutade åt att en man skulle leda tävlingen. Det är nämligen ovanligare än man kan tro i ESC. Ja, faktum är att det är så länge sen det hände att det inte ens finns några bilder på det. Lohengrin Filipello hette mannen som ledde det allra första ESC 1956. Det är den enda man som ensam har lett tävlingen. Efter honom var det enbart kvinnor fram till 1978 då det för första gången var två programledare för tävlingen. Något som kom att bli standard framöver efter det. 

Detta trodde jag talade för att till exempel Måns Zelmerlöv eller Kristian Luuk skulle bli programledare men det blev istället Petra Mede och på ett sätt är det överraskande att det är så överaskande. Petra ledde ju hela Melodifestivalen själv 2009 men då hon inte synts mycket i media på länge så hade oddsmakarna helt missat henne. Vad tycker jag då om detta val av programledare? Nja, okej får jag väl sträcka mig till. 

 

Jag har lite svårt att förstå SVT:s förkärlek till komiker som programledare i de här sammanhangen. Humor i Melodifestivalen är svårt. Humor i Eurovision Song Contest är det närmaste dödsförakt man kommer i nöjesvärlden. De internationella skämt jag skrattat åt i ESC genom åren kan nog räknas på en hand. Skämskuddarna är mångdubbelt fler och det är kanske inte så konstigt eftersom humor har så mycket med sammanhang att göra och de flesta länder har sina egna referensramar. Ska man ha humor i ESC så föredrar jag faktiskt ren slapstick framför så kallad "intelligent humor". Jag ser hellre att Robin Paulsson dyker upp på scen och trycker upp en tårta i ansiktet på EBU-ordföranden Jon Ola Sand än att Sarah Dawn Finer dyker upp som Lynda Woodruff. Men det troliga är väl att manuset kommer att vara fullproppat med ironi som kanske tilltalar vissa.

Jag ser verkligen fram emot en ny schlagersäsong där alltså Sverige går in som titelförsvarare och där ESC kommer att avgöras i Sverige, och troligen Stockholm. Det är inte helt ovanligt att många länder försöker efterlikna förra årets vinnare i nästa års ESC. Det här är sällan framgångsrikt men jag skulle inte tacka nej till att ha en drös välgjorda danslåtar i tävlingen nästa år. Men detta ligger som sagt långt fram i tiden. Jag tror att jag kommer igång med bloggandet i början på nästa år när schlagersäsongen börjar närma sig. Men till dess får ni ha en riktigt skön sommar och höst!

Och vad passar bättre än att titta på Loreens vinnarframträdande i Baku en gång till. Det kan inte ses för många gånger:)

Siffrorna presenterades på eurovision.tv för några timmar sen och på den här länken finns all information i sin helhet:

Det första man kan konstatera är att Sverige vann hos både juryn och tv-tittarna, men att marginalen hos tittarna var mycket liten. Det här är inte direkt överraskande siffror med tanke på Rysslands låt och nnummer men självklart hade det varit intressant att att se en så spännande omröstning. För bara några år sen hade ju resultatet blivit just så eftersom man införde det delade systemet först 2009. Hos jurygrupperna var Ryssland inte ens topp-10 så det var ju helt klart en av de låtar som delade juryn och folket mest.

En annan var, även det föga överraskande, Turkiet. De kom fyra bland tittarna och var med andra ord tillbaka där de brukar ligga även om resultatet blev lite sämre genom att den var så långt ner som 22:a hos juryn. En annan låt där skillnaden också var väntat stor var Italien men där var det omvänd relation. Fyra hos juryn men bara på 17:e plats bland TV-tittarna. Italiens comeback i tävlingen har uppenbarligen uppskattats mer av jurygrupper än tittarna då det var liknande skillnad även förra året då de omfamnades rejält av juryn.

Men i de här siffrorna finns självklart många överraskningar - som alltid. Det mest överraskande för mig är Ukrainas siffror. Ukraina är ett land där man lätt får intrycket att de får en mängd telefonröster varje år men att juryn inte roas lika mycket av deras påkostade scenshower. I år var det precis tvärtom. Hade TV-tittarna fått bestämma hade Ukraina och storstjärnan Gaitana inte ens gått till final. Den hade kommit näst sist i sin semifinal! Snacka om vilken shock det hade varit för Ukraina.

En annan låt som delade juryn och folket var den storslagna spanska balladen Quedate conmigo med Pastora Soler. Spanien har haft förtvivlat svårt att få telefonröster under 2000-talet och även om deras placering i år var den bästa på länge så kan man inte säga att tittarna gett Spanien upprättelse. Den kom bara på 18:e plats hos tittarna men en stark femteplats hos juryn resulterade i en slutlig tiondeplats.

En väldigt tydlig tendens man kan se när man analyserar samtliga juryröster är att enligt juryn fanns det en bra semifinal och en som var skit. Sverige hamnade i den bra. I den första semifinalen kom till exempel Moldavien tvåa hos juryn. Men i finalen hade juryn den 9:a. Grekland kom trea hos juryn i samma semifinal men i finalen på 18:e plats! Detta beroende på låtarna i semi 2 som juryn uppenbarligen uppskattade betydligt mer samt big-five-länderna där alla utom Storbritannien fick relativt höga jurypoäng.

Appropå big-five så var det ett sånt land som undvek en total förnedring tack vare split-systemet - Frankrike. Frankrike fick 0 poäng av tittarna. Jag upprepar n-o-l-l !!!! Det hör inte till vanligheterna och då ska det ju tilläggas att Anggun inte är någon nobody i Frankrike så en sådan smäll hade nog tagit hårt. Hon får skicka en tacksamhetstanke till juryn.

Sist i finalen blev istället Norge. Detta trots att varken jury eller tittare tyckte att Tooji var sämst. Så kan det gå. Men för mig är årets egentliga jumbo Belgien. Lilla Iris och hennes Would you? fick två ynka poäng av tittarna i sin semi och eftersom tittarrösterna väger tyngst för mig så är den, tillsammans med Frankrike, årets största förlorare i ESC.

Systemet med att juryn och tv-tittarna delar lika på makten är inte helt okomplicerat. För mig är den verkliga vinnaren den som fått mest röster från folket. För mig är populärmusik (och TV också för den delen) sådant som riktar sig till en allmän publik. Alla som konsumerar musik blir på ett sätt experter. Självklart finns det många med enorma kunskaper om musikalisk uppbyggnad, sångteknik, arrangemang med mera. Men det intressanta är inte vilken låt som är mest avancerad eller kräver största instrumentala kunnande. För mig är det viktiga vilka låtar som folk tycker om. Trots detta tycker jag att det nuvarande systemet bör fortsätta eftersom det är det minst dåliga och detta av flera skäl:

# Man kan uppskatta låtar på fler sätt än att man fastnar på den allra första lyssningen. Vissa låtar behöver fler lyssningar vilket jurygrupperna får.

# Diasporaröstningen som innebär att personer från ett land som är boende i ett annat kan rösta på sig själv minskas. Vissa länder har en alldeles för stor fördel av detta och det är en fördel att det stävjas. Detta ska dock inte blandas samman med så kallad grannröstning som jag ser helt annorlunda på.

# Tävlingen blir mer oförutsägbar då det ibland är ganska uppenbart vilka nummer som kommer att locka tittarröster. Det kan också ge en något större betoning på musiken i tävlingen framför TV-produktionen när man kan lyssna på låten många gånger innan man avlägger en röst.

Eftersom analys av siffror är som en tre-rättersmiddag med extra allt för mig så kan jag mycket väl återkomma når jag nattmanglat de här siffrorna. Men det här får bli allt för nu och det känns skönt att konstatera att Sverige hade vunnit oavsett röstningssytem.

Jag har svårt att tro att detta är något annat än en tidningsanka. Förslaget i sig låter varken bra eller realistiskt. Framförallt undrar jag hur man ska göra med scenen i ett jättearrangemang som ESC. Att flytta runt den (och därmed bygga upp den på några timmar inför det första genrepet) låter helt galet och att ha tre separata scener låter galet dyrt. Nu finns det ingen inom SVT-produktionen som har antytt att det ska bli så här. Det verkar snarare vara entusiastiska reportrar på kvällstidnignarna som drivit den här linjen och stött sig på att SVT i alla fall inte avfärdat den (eftersom de konsekvent svarar "just nu tittar vi på alla varitanter". Det påstående ger ju lika mycket stöd till att ESC ska arrangeras på Skara sommarland..)

För ESC-fansen som är på plats skulle en sån här lösning vara mindre bra för att uttrycka sig milt. Om man nu tänker sig att det kommer ett stort gäng greker till ESC i Sverige nästa år och Grekland tävlar i semi två som hålls i Malmö. Ska de då resa till Malmö eller till Stockholm? Om de reser till Malmö, kvalificerar sig för final ska de då på stört försöka hitta boende i Stockholm? Och då har vi inte ens kommit in på problemen med att boka tåg i Sverige och sen inbilla sig att tåget kommer fram i tid..

Givetvis finns det problem även men att allt hålls i en enda arena om nu den arenan blir Friends arena i Solna. Arenan är gigantisk för att vara ESC-sammanhang och Sverige är direktkvalificerat för finalen. Kommer man kunna fylla arenan i två semifinaler där inte Sverige deltar? Sverige är visserligen ett mer schlagergalet folk än de flesta i Europa men det gäller i första hand vår egen uttagning. Melodifestivalen är betydligt heligare bland svenskarna än Eurovision så det är definitivt en utmaning att fylla Friends arena under semifinalerna.

Men jag tror som sagt att det ändå är det mest realistiska. Idén med delat värdskap tas knappast upp på allvar inom produktionen men en kreativ tanke var det i alla fall. Det får man ge murvlarna på kvällspressen.

Att hålla ett ESC på en fotbollsstadion innebär förstås en gigantisk livepublik och det gäller att SVT inte gör allt för att proppa in så många som möjligt för då blir risken att många hamnar väldigt långt bort. Jag är själv väldigt kräsen när jag går på MF live. Sitter jag inte långt fram är jag hellre i TV-soffan, där ser man ju mycket bättre! På ESC brukar fördelen vara att EBU är väldigt generösa mot fansen. Vi hamnar ofta långt fram nära scenen, betydligt närmare än i Globen på MF. Men Globen är som sagt bara en viskning jämfört med Friends arena och då återstår att se hur de löser det hela OM det nu blir Friends arena som hela balunsen kommer att hållas i.

En annan sak som det redan börjat att spekuleras i är programledarna. Sarah Dawn Finer är favorit än så länge och det vore väl ett alldeles utmärkt val med tanke på hur hon ledde Melodifestivalen i år. Dessutom behöver man ju inte oroa sig för att hon inte ska behärska engelskan. Däremot skulle jag föredra att hon i så fall plockade bort den där figuren Linda Woodryff som hon använde som röstavlämnare i lördags. I en omröstning är skämt det värsta jag vet och det spelar ingen roll om det kommer från Sverige eller Österrike - Europa vill ha poängen, inget annat.

Att spekulera i namn i övrigt känns lite förhastat. Det är lång tid kvar och man har ingen aning om vilken typ av show som SVT kommer att vilja göra. Men jag tror defintivt att de kommer att göra den bra. SVT är proffs på den här typen av sändningar och ESC 2000 i Globen var en mycket uppskattad sändning bland fansen och moderniserade också sättet att producera ESC på. Men ska man se någon ESC-sändning de senaste åren som ledstjärna så är det Norges arrangemang 2010. NRK gjorde ett snyggt, proffsigt arrangemang befriat från trams och med ett spektakulärt pausnummer i finalen. Det enda minuset var att scenen var lite för låg för publiken på plats. Satt man långt bak på parkett såg man nästan ingenting men i rutan såg det väldigt bra ut.

1. Irland 7 - 4 - 1

2. Storbritannien 5 - 15 - 3

3. Frankrike 5 - 4 - 7

5. Luxemburg 5 - 0 - 1

6. Nederländerna 4 - 0 - 1

7. Israel 3 - 2 - 1

8. Norge 3 - 1 - 1

9. Tyskland 2 - 4 - 5

10. Spanien 2 - 4 - 1

Noterbart här är att två av länderna med fem segrar, Storbritannien och Frankrike var med och delade segern 1969 tillsammans med Nederländerna och Spanien. Så om man inte räknar de som "fulländade segrar" så ligger ju Sverige tvåa i tabellen. Och då hade det även blivit en annan 10:a eftersom Spanien var med i den kvartetten. Schweiz, Italien och Danmark har också två segrar och bland de är Schweiz framgångsrikast med knapp marginal.

En annan intressant sak är det jag nämnde i ett tidigare inlägg att Sverige är det enda landet av de i topp som fortfarande levererar hyfsade resultat i tävlingen. Ja faktum är att få av dessa topp-10-länder klarar sig särskilt bra i tävlingen numera då den domineras av helt andra länder. Som ni ser har inga av de "nya länderna" som debuterade i ESC från 1993 och framåt lyckats leta sig in på denna 10 i topp. Många av de har lyckats bra men ingen har lyckats vinna mer än en gång.

Tävlingen är ju inte samma idag som den var förr. Dubbelt så många länder tävlar som på 80-talet och TV-tittarna får vara med och bestämma vinnaren. Så för skojs skull kan vi väl göra en topp-10 från att telefonröstning infördes i ESC 1997 och fram till idag och då ser det ju oväntat trevligt ut :)

2. Ryssland  1 - 3 - 2

3. Ukraina 1 - 2 - 0

4. Turkiet 1 - 1 - 1

4. Storbritannien 1 - 1 - 1

6. Danmark 1 - 1 - 0

7. Serbien 1 - 1 - 1

8. Grekland 1 - 0 - 3

9. Azerbajdzjan 1 - 0 - 1

9. Estland 1 - 0 - 1

9. Lettland 1 - 0 - 1

9. Tyskland 1 - 0 - 1

Ja kan man tänka sig. Efter att telefonomröstning genomfördes så är Sverige faktiskt det enda landet med två segrar. Nu har ju inte telefonomröstningen sett likadan ut hela tiden. 1997 var det fortfarande stor jurydominans då bara fem länder använde telefonröstning, däribland Sverige. Därefter var det i princip enbart telefonröster som avgjorde vinnaren fram till 2009 då man började tillämpa dagens system med 50% jury 50% tittarröster. Ett förtydligande angående den här tabellen bör göras också angående Serbien. De tävlade 2004 och 2005 under namnet Serbien/Montenegro och här har jag räknat samman de resultaten med när Serbien tävlat som enskilt land.