Schlager-Micke

Nu har jag sett genrepet till den första semifinalen i såväl arenan som i presscentret på TV och det är en mycket snygg produktion som SVT bjuder på. Petra Mede känns stabil och är lite nedtonad jämfört med hur hon brukar vara när hon dyker upp i rutan och det är nog bra eftersom 99% av tittarna inte har någon relation till henne sen tidigare. Inslagen i programmet känns proffsiga och bra och även presentationerna inför varje land känns sammanhållet med den animerade fjärlien (årets ESC-symbol) som guide. Men nu till det viktigaste, det som gör att jag tycker att ESC är den bästa underhållning man kan få på TV, hur kommer det att gå?

Danmark är den stora favoriten att vinna hela tävlingen i år och självklart kommer Emmelie de Forest att dansa sig barfota vidare till finalen utan minsta problem. Men hon har defintivt konkurrens av länder som gjorde minst lika starkt intryck på mig igår. Man kan tycka vad man vill om Rysslands ballad-pekoral What if, men numret är väldigt effektivt. Solklar finalplats. Jag tror även att Ukraina är given i final. Det var de tre självklara. 

 

Vidare så tror jag att Nederländerna går vidare. Anouks framträdande är knappast publikfriande men det här är så mycket jurylåt en låt kan bli och juryn sitter på hälften av poängen. Hon behöver knappt några telefonröster för att gå vidare. 

Belgiens Love kills är den låt som växt för mig mest under veckan och jag tycker nu att det är en av årets bästa låtar. Roberto Bellarosa är knappast någon van scenartist och han har problem med nerverna på scen. I det här fallet tror jag dock att hans valpighet kan vara en fördel som ger sympatipoäng, låten är stark och han har ett bra startnummer. Jag tror den går vidare. 

Montenegros Igranka är en låt jag enligt konstens alla regler borde avsky men något gör att jag inte kan motstå den. Den kommer knappast få särskitl mycket poäng från norra Europa eftersom vi knappt tycker att detta är musik. MEN låten är en stor hit nere på Balkan. Den har närmare en och en halv miljon visningar på Youtube och såväl Slovenien, Serbien och Kroatien röstar i den här semifinalen. Jag tror att rösterna kommer att räcka till en finalplats. 

Vidare så tror jag även att Moldavien och Irland går vidare sen är det svårare. Efter mycket tvekan sätter jag Estlands Birgit i final. Låten är vacker men ganska anonym och har ett dåligt startnummer. Men Birgit sjunger fantastiskt bra och numret är tilltalande. Det kan nog gå trots allt.

På den sista finalplatsen väljer jag mellan Österrike, Kroatien och Serbien. Jag har varit inne på Österrike eftersom jag inbillar mig att det är en jurylåt men poängen räcker kanske ändå inte till. Nej jag sätter Kroatiens stämsång där. Det är trots allt fyra ex.jugoslaviska länder med i den här semifinalen. Så trots att Serbien enligt alla odds tippas gå vidare så gissar jag att de kan bli det enda riktiga fiaskot i semifinal 1. 

Så jag tippar följande 10 till final:

Danmark
Ukraina
Ryssland
Nederländerna
Moldavien
Montenegro
Belgien
Irland
Estland
Kroatien

Att vara i Eurovisionbubblan innebär att det händer grejer överallt hela tiden och att man har noll koll på världen utanför. Det är ofta en underbar bubbla men kan också vara en väldigt stressig bubbla. Gårdagen var ett exempel på det när det mesta gick snett. Jag hade legat på den norska delegationen för att få en intervju med artisten Margaret Berger och jag fick till slut ett samtal att en intervju med henne var inbokad 15.55. 

Samtidigt gällde det att få en intervju med Robin Stjernberg och den enda chansen till det var den så kallade "meet and greet"-intervju som skulle erbjudas efter kl. 15. Konceptet med "Meet & greet" var så dumt att den troligtvis tillhör en av efterkrigstidens fem sämsta idéer. Den innebar att alla journalister fick stå på ett långt led för att sedan gå fram till Robin och ställa en - jag upprepar - EN fråga. Det kändes nästan som en parodi på en presskonferens eller som en sketch hämtad från Galenskaparna & After Shave. Klockan tickade på och det blev allt mer stressigt att hinna till den förbokade taxin som stod och väntade. Jag hann trots allt träffa Robin (eller vad man ska kalla det) och det här är min "intervju" med honom

 

15.30 stod en taxi och väntade för att föra oss till hotellet där norska delegationen höll till, trodde jag. När jag kom till platsen stod ingen taxi där. Jag fick ringa taxibolaget och det visade sig att chauffören hade kört fel..Till slut kom han i alla fall och körde mig till hotellet. Dock lyckades han köra fel även på vägen dit och jag var smått sönderstressad när jag kom fram men interjvun med Margaret Berger blev i alla fall av. 

 

 

Strax efter intervjun skickade min kompis Patrik ett sms att han fixat en intervju med EBU-presidenten Jon Ola Sand. Den skulle ske om en timme på ett annat hotell i Malmö. Jag hade tänkt sticka till presscentret och hämta min dator och allt annat som jag lämnat kvar där men ville gärna vara med på intervjun med Jon Ola så jag begav mig till det aktuella hotellet. 

 

Därefter begav jag mig till presscentret för att hämta mina prylar men just den här dagen stängde presscentret ovanligt tidigt, klockan 18. Jag kom 18.20..Jag fick övertala en vakt att släppa in mig ändå för att hämta men när jag kom till min plats var laptopen och allt tillbehör borta. Någon i personalen hade lagt in den i ett rum i presscentret och det var hänglås på dörren. Det var bara att vända hem igen till lägenheten som jag hyr under veckan och jag insåg att det fanns fler problem än att datorn var borta. Jag hade även lagt tandborsten och tandkrämen i väskan eftersom jag aldrig hann borsta tänderna innan jag stack..

Eftersom det blev en sen festkväll på Euroclub så uppstod ett till problem. Jag vaknade med världens baksmälla och insåg att jag även hade lagt min treo i väskan och här gällde det att ha tålamod, presscentret öppnade först kl. 15 idag. Med lite vilja och mycket kaffe överlevde jag till klockan 15 och kunde ta mig ut till presscentret. Jag sa till att jag hade en svart datorväska i det låsta rummet och den vänliga tjejen bakom disken gick in och kollade men kom tillbaka utan väska. "Vi har många svarta datorväskor här, har du något i den som vi kan känna igen?". Ja en elektrisk tandborste, en tandkräm och en treo. Hon kom genast tillbaka med rätt väska :)

Hej på er kära bloggläsare och ursäkta att jag varit så inaktiv de senaste veckorna. Nu sitter jag hur som helst på bussen ner till Malmö för årets stora äventyr. Det kommer alltså att bli 10 dagar i ESC-bubblan och det brukar vara en väldigt härlig bubbla att vara i!

Jag kommer att vara pressackrediterad för Melodifestivalklubben och kommer att publicera ett antal intervjuer på www.melodifestivalklubben.se men även publicera här på bloggen. Förhoppningsvis blir det en del filmade intervjuer som ni kommer att kunna titta på. Ackrediteringen innebär ju inte bara jobb utan även att man får tillträde till det mesta som händer i Malmö under de här veckorna. Ofta dyker det upp inbjudningar till olika delegationerns fester. Redan ikväll är det en sådan fest då jag ska på San Marinos party på Euroclub. Ska bli spännande!

Det märks att SVT har satsat på att göra detta till en händelserik upplevelse för alla fans som reser till Malmö. Det är ett fullspäckat program på både Euroclub och Eurofancafé och det kommer även att vara artistuppträdande på andra klubbar i stan så det kommer knappast att saknas saker att göra när man är här. 

Jag har inte bemödat mig att kommentera SVT:s inför-ESC program här på bloggen. Ni som följt mig tidigare år här vet ju att jag ofta varit ganska hård i bedömningarna av SVT:s inför-program. Jag har ofta upplevt den ESC-panelen som ganska flamsig och osaklig med Thomas Lundin som det lysande undantaget. Kära inför-panel- allt är förlåtet! Jag har tio gånger hellre en flams-panel som i alla fall ger poäng och skänker lite feststämning än Niklas "partydödaren" Strömstedt som lite lagom mätt trocklar sig igenom årets bidrag utan någon större entusiasm. Malin Roos imponerar inte direkt heller när hon tillsammans med Strömstedt radar upp faktafel och knappast skänker någon djupare analys till bidragen.

Det är tur att det finns alternativ att ta till. Finska YLE:s svenskspråkiga kanal har som vanligt sänt inför-programmet "De eurovisa" och även om produktionen är billigare än dubbeldajm på Lidl så kan de i alla fall göra riktiga analyser av låtarana och motivera vad i en låt och ett nummer som stämmer eller inte stämmer. Sen att jag ytterst sällan håller med de är en annan sak, men deras program är helt klart sevärda. Samtlliga fyra delar kan ses här:

http://arenan.yle.fi/tv/1877946

Jag kan även rekommendera P4 Malmös införprogram Robins rivaler där den kunnige programledaren Fredrik Ralstrand med två gäster i varje program går igenom bidragen i årets ESC. De programmen kan man lyssna på här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5523892

Jag ska försöka att uppdatera er så gott jag kan här på bloggen under de här intensiva 10 dagarna som väntar. Jag kan inte säga att startfältet får mig att gå igång totalt i år. Det är inte mycket som är dåligt men inte heller mycket som är riktigt intressant och som gör att jag kommer att slänga mig på telefonen. Men min personliga favorit än så länge är nog Schweiz allsångsvänliga frälsis-rock

Med en dryg månad kvar till finalen av ESC så visar oddsen sitt tydliga språk - Danmark är skyhöga favoriter. En koll på sajten oddschecker.com som visar alla de stora bettingbolagens odds visar att samtliga bolag har mindre än två gånger pengarna på dansk seger. I vissa fall är det nästan pengarna tillbaka. Det här är siffror som liknar, ja nästan överträffar, Loreens siffror förra året. Och det är en situation som är minst sagt ovanlig för Danmark. 

 

Det vore fel att kalla Danmark för en storhet i ESC-sammanhang. De har heller aldrig haft någon loser-stämpel som Norge och Finland utan brukar oftast husera i mitten av resultatlistan. Och framförallt brukar de aldrig vara favoriter. 

Emely de Forest med vinnartrofén från Dansk Melodi grand prix

Senast de vann ESC, 2000, var det ingen (förutom Roger Pontare) som nämnde Danmark i förhandssnacket. Då som nu arrangerades ESC i Sverige med den skillnaden att vi är ganska många mil närmare Danmark den här gången. Årets tävling är geografiskt närmare för fler danskar än svenskar så de har ju nästan hemmaplan vilket knappast försämrar deras chanser att vinna. Men är då Only Teardrops en så självklar vinnare i år? Nej de oddsen som gäller nu kan jag inte riktigt förstå. 

 

Oddsen säger i praktiken att det är ungefär 65-70% sannolikhet att Danmark vinner. Och därmed 30-35% sannolikhet att någon annan av de 38 länderna vinner. Det är sannerligen ett tungt favorittryck och jag tycker definitivt att låten är bra men den framkallar inte alls samma självklara vinnarkänsla som Alexander Rybak och Loreen gjorde när man hörde de låtarna. Och hälften av poängen kommer ju från jurygrupper som man inte kan veta riktigt hur de resonerar. Jag ser ingen annan låt som är tydligare vinnare men har svårt att se det så självklart att Danmark tar hem det här. 

Only Teardrops är folkpop, väl paketerat med små korta flöjtpassager och väl framfört av den unga Emely de Forest som har gestaltas som en älva i en eldflängd urskog i det här framträdandet. Emely känns genuin och tar kamerorna bra och låten har en tydlig hook som man rycks med i. Framförallt är det ett väldigt "odanskt" bidrag. Danmark har ju alltid varit det land som exprimenterat minst i de här sammanhangen och på senare år nöjt sig med att skicka en poplåt i mid-tempo som sällan stör någon men sällan engagerar heller. På 80-talet varierade de sig inte särskilt mycket heller men då var det å andra sidan bra nästan jämt:) 

Så det känns uppfriskande att Danmark skickar detta. Om det är vinnande också återstår att se. 

 

 

I måndags var det premiär för den nya "kvitt eller dubbelt"-liknande frågesporten i TV4, Fantasterna. Och det var ju inte vilket ämne som helst som avhandlades i premiärprogrammet, Melodifestivalen. Lämpligt nog var alla de tävlande, Patrik Rosell, Micke Andersson, Zara Zeidlitz, Maria Kinnman och Bubbe Fransson, från Melodifestivalklubben och de är alla personer jag känner mycket väl, inte minst vinnaren Patrik Rosell.

Pär Lernström leder Fantasterna som startade med ämnet Melodifestivalen i måndags

 

Jag vill säga ett stort grattis till alla ni som var med och tävlade. Ni gjorde alla bra ifrån er och inte minst blev jag imponerad över hur lugna och samlade ni verkade vara trots TV-sändning, trots livepublik och trots att både pengar och prestige stod på spel. Extra grattis vill jag förstås säga till Patrik Rosell som ju lyckades vinna allt i en stenhård final mot Micke Andersson och sen plockade hem den dubbla vinsten, 100 000 kronor, genom att klara imponerande många outron av MF-låtar. 

 

Den uppmärksamme tittaren kanske såg att jag skymtade förbi i presentationen av Patrik i programmet. Patrik bjöd in mig när Balubas team var på plats hemma hos honom och vi skulle ha en "spontan" TV-kväll då vi kollade på en gammal festival. Nu är det inte helt ovanligt att jag och Patrik har sådana TV-kvällar (vi bor bara några hundra meter från varann), men vi har definitivt aldrig haft det med kameramän, ljussättare och producenter i närheten :-) Valet föll på MF 1986. 

Patrik Rosell och jag i arenan i Oslo på Eurovision 2010

 

Programmet i stort tycker jag var välproducerat och det var också roligt att få se frågor dyka upp i rutan som är sådana som jag och Patrik ibland diskuterar själva (typ, hur många poäng skilde mellan Martin Stenmarck och Nanne 2005). Frågor som vi tänker att inte särskilt många andra skulle bry sig om. Nu kom samma frågor i TV inför en miljon tittare.

 

Jag blev själv kontaktad av Baluba i höstas och tillfrågad att vara med men tackade nej. Detta av två skäl.

1. I tävlingssammanhang har jag förmodligen Sveriges sämst tävlingsnerver och jag är innerligt glad att det inte blev någon elitidrottsman av mig. Jag älskar att tävla och jag älskar att vinna, men jag säger som den gamle tennislegendaren Jimmy Connors, "jag hatar att förlora mer än jag älskar att vinna". När jag tävlar är jag den typen av person som jobbar mig fram till fem matchbollar, missar samtliga, om ni förstår.. Hade jag varit med i Fantasterna hade jag förmodligen fått ständiga hjärnsläpp och brutit ihop av nervositet. 

2. I mediala sammanhang finns det ofta ett färdigskrivet manus för hur de vill att en fantast eller schlagernörd ska framstå. Att man ska dansa till sin favoritlåt eller sjunga eller bara vara lite galen och jag har väldigt svårt att känna mig bekväm i det. Men presentationerna av de fem tyckte jag ändå såg helt okej ut i rutan. 

Idag lottades Sveriges startnummer i finalen av ESC i Malmö och det blev startnummer 16. Sverige är det enda land som lottar fram sitt startnummer i årets ESC. När det gäller de övriga länderna kommer SVT att bestämma startordningen och detta har aldrig hänt i ESC tidigare. Strax ska jag säga vad jag tycker om det men först om startnummer 16, är det ett bra startnummer? Ja det tycker jag. I ESC är inte själva startnumret särskilt avgörande däremot spelar det stor roll var i startfältet man är. Jag förstår om detta låter motsägelsefullt men faktum är att om man ska vinna ESC bör man ligga i den senare delen av startfältet. 

 

Min blogg-kollega Pierre Bengtsson har studerat detta närmare och sammanfört sina siffror i ett utmärkt blogginlägg som du kan läsa här:
http://www.pierresschlager.com/2012/12/hur-viktig-ar-startordningen-i.html#.UUdRY6XWFfg

Av de 140 låtar som gått till final sen semifinaler infördes i ESC (2004) har 56 (40%) gått vidare med ett startnummer i den första halvan i startfältet. För de som tävlat i den andra halvan i startfältet har utdelningen varit bättre, där har hela 84 låtar (60%) gått till final. Startnummrena i finalen ger samma mönster. Inget startnummer är heligt och garanterar framgång. Men vinnarna finns till en absolut majoritet i den senare halvan av startfältet. Det som kan vara lite smolk i glädjebägaren för Robin är att just startnummer 16 aldrig har vunnit ESC. Men för det första ser jag det mest som en slump och för det andra har jag inga direkta förväntningar på att Sverige ska vinna i år. Om vi kan komma topp-5 är det fantastiskt bra!

Så till det kontroversiella faktum att SVT bestämmer startordningen i årets ESC. Detta bryter en tradition som varit sen tävlingens början, att alla startnummer lottas. Jag är inte helt överraskad att det är just SVT som bryter denna  heliga regel. SVT har ett fantastiskt självförtroende när det gäller att arrangera den här tävlingen. Melodifestivalen är Europas mest ambitiösa uttaging och man kan säga att SVT tränar upp sin arrangörsduglighet genom att producera ett "mini-ESC" varje år i form av MF. Är det några som är övertygade om att de är rätt personer att förändra ESC så är det SVT. 

Den förutbestämda startordningen handlar givetvis om att göra ett bättre TV-program och historien visar att lottningen kan vara förrädisk ur TV-synpunkt. Se bara på de låtar som inlett de senaste årens finaler i ESC

 

2012: Engelbert Humperdinck - Love will set you free (ballad)
2011: Paradise Oskar - Da da dam (ballad)
2010: Safura - Drip drop (ballad)

2009: Sasha Son - Love (soulballad)
2008: Nico & Vlad - Pe-o margine de lume versuri (ballad)

2007: Maria - Rijeka bez Imena (Balkanballad)
2006: Six4one - If we all give a little (ballad)

Man kan lugnt säga att de här startlåtarna skiljer sig ganska mycket från de låtar som brukar inleda delfinaler och finaler i MF när Christer Björkman bestämmer ordningen. Jag kan garantera er att Christer Björkman inte hade tänkt tanken att sätta någon av dessa låtar som startnummer 1 om han fått bestämma. Och risken är ju givetvis att en del tittare ger upp redan efter en låt när hela tävlingen inleds med en såsig ballad som sällan är särskilt bra. Så rent TV-mässigt lär det bli betydligt bättre nu när startordningen bestäms, men då snackar vi just TV-mässigt. 

 

Det här är ju en tävling och för mig är ESC i första hand en tävling och i andra hand ett TV-program. För mig försvinner en stor del av charmen med ett stort ögonblick om det känns regisserat. Det blir som när en amerikansk skådespelare börjar gråta på exakt rätt ställe i ett tacktal. Det berör mig helt enkelt inte. I min drömvärld är alla segerreaktioner som Robin Stjernbergs reaktion när han vann MF. Genuint galet och känslosamt.  

 

Hur kommer de länder reagera som kommer att placeras väldigt tidigt i startfältet? Har de rätt om de hävdar att alla inte tävlat på samma villkor? ja, lite kanske. Och även om Sveriges startnummer nu lottats så kan man inte säga att SVT är maktlösa gällande att påverka Sveriges chanser heller. En viktig sak i en startordning är ju låten som kommer före respektive efter. Om de låtarna är svaga och i en helt annan genre höjs värdet på det egna bidraget och i det här fallet är det ju fritt för SVT att bestämma vilka dessa låtar ska vara. 

Efter att ha varit lite nyfiken på den här idén om förutbestämd startordning så lutar jag mer och mer åt att det är en dålig idé. Alla ska tävla på samma villkor men jag är inte säker på att det land som Christer Björkman placerar på startnummer 2 upplever att de tävlar på samma villkor. 

Så har jag än en gång röstat i Melodifestivalklubbens årliga röstning om årets bästa låtar. Där sätter vi poäng enligt den traditionella ESC-skalan 1-8, 10 och 12 poäng och man samtliga 32 låtar i årets MF är röstningsbara. Så här ser mina poäng ut i år. 

1 p: Felicia Olsson – "Make Me No 1"
2 p: YOHIO – "Heartbreak Hotel"
3 p: Robin Stjernberg – "You"
4 p: Swedish House Wives – "On Top Of The World"
5 p: Sean Banan – "Copacabanana"
6 p: Ralf Gyllenhammar – "Bed on Fire"
7 p: Michael Feiner & Caisa – "We're Still Kids"

8 p: Martin Rolinski – "In and Out of Love"

10 p: Amanda Fondell – "Dumb"
12 p: Behrang Miri – "Jalla Dansa Sawa"

Vinnaren i melodifestivalfavoriten får representera Sverige i Second Chance Contest. En tävling som jag har varit programledare för en gång, 2008, och där Sverige ofta sopar banan med konkurrenterna. Jag skulle bli ytterst förvånad om Sveriges bidrag i år inte heter Heartbreak hotel med Yohio. 

Idag publicerade SVT samtliga röstningssiffror från hela MF-turnén. Det här momentet är alltid lika intressant att analysera. Jag har genom åren vänt ut och in på siffrorna från delfinalerna och ibland hittar man de som missat avancemang på mållinjen (Anna Sahlene 2003 och Patrik Isaksson 2008), de som fått en oväntad vändning i rösterna mellan omgång 1 och 2 (Brolle 2011 och Sean Banan 2012) och dueller som slutat med att den med minst röster i grundomgången vann (Emilia mot Caroline af Ugglas 2009). De här bidragen har dock aldrig haft något med slutsegern att göra utan är intressanta händelser i resultatlistans periferi.

 

Vinnaren i Melodifestivalen har däremot sällan en brokig väg till finalen. Den slutliga vinnaren har alltid fått flest röster i sin delfinal. Oftast har den fått flest röster i varenda röstningsomgång den deltagit i och aldrig någonsin varit nära att åka ur tävlingen. Robin Stjernberg är den första vinnaren som var riktigt nära att åka ur tävlingen innan finalen. Samtliga siffror kan ni se här:

http://www.svt.se/melodifestivalen/article1090567.svt/BINARY/Totalresultat+Melodifestivalen+2013.pdf

 

Robin Stjernberg gick vidare från delfinalen i Malmö som 3:a. I andra chansen visade det sig att han inte fick flest röster totalt, det fick Anton Ewald. När Robin ställdes mot Martin Rolinski var det alltså 2:an mot 3:an som möttes och den matchen blev en rysare. Robin slog Martin med 98 105 röster mot 95 930. Martin Rolinski har med andra ord rätt att vara festivalens bittraste deltagare. Utslagen med bara några få röster mot den låt som i finalen besegrade 8 av 9 låtar på tittarröster och som stod som slutgiltig segrare. Och som om det inte var nog med elände för Martin så hade han gått till final redan i Skellefteå om SVT behållit det gamla systemet med att nollställa räkneverken efter första omgången. I omgång två fick Martin Rolinski näst flest röster efter Ravaillacz. 

Yohios framfart är anmärkningsvärd. Efter delfinal 1 minns ni kanske att jag reagerade på den låga röstningsandelen. 9,2 % av tittarna röstade vilket är bottenrekord genom tiderna. Resultatet visade sig inte bero på Yohio utan de övriga sju låtarna. David Lindgrens 66 116 röster till exempel ska normalt sett inte räcka till final. Det hade med nöd och näppe räckt till en andra chansen-plats om han tävlat i delfinal 3. I delfinal 2 och 4 hade David blivit utslagen med de siffrorna. Att han fick minst röster i finalen var med andra ord ingen dipp från delfinal till final utan ett ganska logiskt resultat. 

 

Sean Banan lyckades ju gå till final i år vilket han misslyckades med i fjol. Och han ska vara väldigt glad att han slapp hamna i andra chansen för Sean Banans röstningssiffror följer samma scenario nu som då. En mängd röster i omgång 1 men betydligt färre i omgång 2. Alla de övriga fyra bidragen som avancerade i delfinal 2 ökade istället rejält i andra röstningsomgången. Som tur var hade Sean en så stor ledning att han kunde jogga i mål som segrare ändå. Med 79 428 röster i omgång 1 var han den som fick flest röster av alla i första omgången. Till och med fler än Yohio. 

Sean Banan är kungen av röstningsomgång 1 i Melodifestivalen

 

Minst antal röster i år fick, föga oväntat, Jay Jay Johanssons märkliga låt Paris. 5526 röster är dock inget bottenrekord. Det rekordet innehas fortfarande av Jennifer Newberry från 2002 då hon enbart fick 2360 röster. 

En sak får mig att bli smått illamående när jag läser siffrorna. (Nej, det handlar inte om Behrang Miris finalmiss för faktum är att han aldrig var nära att nå final) Det handlar om Michael Finer och Caisas underbara We´re still kids. De slogs ut redan i första omgången då de fick 12 098 röster och slutade 6:a. Men faktum är att de var mindre än 1000 röster från att vara 4:a och då hade det funnits alla möjligheter till avancemang. Speciellt eftersom Gosa minskade sitt röstantal i andra omgången. Och det faktum att en så komplett värdelös låt som Gosa slår ut turnéns skönaste saxofon är ju närmast att betrakta som hädelse. 

Som väntat är kvällstidningarna fyllda med massa åsikter där folk säger att man ska lägga ner internationella juryn nu när de körde över folket i lördags. Det är inte oväntat alls. Tvärtom. När folk inte får sin vilja igenom så finns det några klassiker som alltid framförs av arga tittare och som per automatik blir förstasidesnyhet dagen efter i kvällstidningarna. 

 

1. Jag kom inte fram på telefonen - det är skandal!!

2. Låt inte folk rösta - de har ju ingen smak!

3. Lägg ner juryn, det här är ju folkets tävling!

 

Den här gången var det alternativ 3 som vann och den är definitivt ovanligare än alternativ 1 och 2. Den absolut vanligaste åsikten från folket i de här sammanhangen är nämligen att de vill avskaffa sig själva. "Folket" får alltid klä skott för all dålig smak - enligt dem som inte anser sig vara folket. Ska då SVT ta den här kritiken mot internationella juryn på allvar? Svar: nej. 

 

Min gissning är att 90% av de som nu vill slopa internationella juryn är samma personer som vill slopa folkets röst när de inte får sin vilja igenom. Man hör sällan några konstruktiva argument gällande detta utan det rådande röstningssystemet används som en spottkopp där man kan rikta all ilska för att fel låt vann. 

 

Jag har däremot full respekt för de som principiellt tycker att det är fel, eller kanske fusk, att fråga Europa innan man skickar ett bidrag till ESC. För det finns ju en charm med att inte ha en aning om vad Europa kommer att tycka när man skickar iväg en låt. Dessutom har man ju ett väldigt tydligt mandat från svenska folket om de enbart är tittarröster. Samtidigt får man väga det mot hur viktigt det är med framgång i den här tävlingen och hur Sveriges placeringar i ESC trots allt påverkar intresset för Melodifestivalen. I och med Eric Saades tredjeplats och Loreens seger så har tittarsiffrorna för MF stigit anmärkningsvärt det kommande året. Så även om svenskarna tycker att MF är viktigast så har placeringen i ESC betydelse. Och det är ju faktiskt bara några år sedan väldigt många i Sverige hade uppfattningen att vi aldrig någonsin mer kommer att nå resultat i ESC. Så behovet av förändring då var synnerligen stort. Dessutom är frågan hur man skulle kunna få en röstning med enbart tittarröster TV-mässig. Några större regionala skillnader i hur man röstar i Sverige finns knappast. 

 

Jag tycker ju att det är oerhört intressant att se vad bedömningen av en låt blir när man inte känner till artisten. Till hur stor del är våra röster påverkade av våra kunskaper om artisten, tidningarnas betyg, oddsmakarnas odds med mera? Internationella juryn ger ett litet svar på den frågan och därmed uppfyller de ett syfte. Sen ska man komma ihåg att internationella juryn i första hand ger en spegling av vad jurygrupperna i Europa kommer att tycka snarare än tittarna. De som sitter i internationella juryn i MF är personer som arbetar med musik, exempelvis musikläggare på radiostationer, tv-producenter som jobbar med musik, artister eller låtskrivare. Och eftersom jurygrupperna i ESC står för halva makten precis som i MF, så ger det ju en tydlig fingervisning om dessa jurygrupper gillar en låt. 

Att 2013 års vinnare av Melodifestivalen skulle heta Robin Stjernberg hade jag aldrig trott. Det hade uppenbarligen inte Robin heller om man ska tolka hans fantastiska reaktion då segern förkunnades. Det var så underbart att få se en geniun chock i den här tävlingen. Han fattade verkligen inte att det var sant och jag har sett de där bilderna flera gånger om. Jag älskar verkligen att se det!

 

Robin lyckades göra det som ingen annan gjort innan, att gå via andra chansen och vinna hela tävlingen och det måste vara ett besked som är guld värt för SVT. Nu, efter mer än 10 års "andra chansande" så får den deltävlingen en helt annan tyngd framöver då Robin banat vägen. Sanningen som gällt tidigare i MF har nämligen varit enkel - vinner du inte din delfinal vinner du inte finalen. Inte ens de som kommit tvåa i sin delfinal (och alltså gått direkt till final) har lyckats vinna. Robins resa i tävlingen är alltså unik. 

 

 

Det andra intressanta med Robins seger är att folket inte fick sin vilja igenom utan att internationella juryn körde över folket den här gången. Självklart är det massa tittare som nu ringer in till kvällspressen och säger att det är skandal att inte folkets vinnare vinner. Jag har alltid tyckt att det är problematiskt när folkets vinnare inte vinner men jag tycker att det är en annan sak att bli överkörd av en internationell jury än en svensk. Det är ju tittarna i Europa som ska rösta på Sverige i ESC, inte svenska jurygrupper. Jurygruppernas dom var visserligen långt ifrån enig men på en punkt talade de sitt tydliga språk - Yohio. 

 

Allvarligt, hur bra idé hade det varit att skicka Yohio till Malmö när internationella juryn bedömde den som näst sämst av alla tio låtarna? Det hade inte varit bra för Sverige och definitivt inte för Yohio själv. Han borde vara mer än nöjd med att slippa få ett ESC-debacle tidigt i karriären och samtidigt kan han ju nu ses som den moraliska vinnaren då han fick flest röster från folket. Dessutom kan han ju komma tillbaka och något/några år med en bättre låt och han lär ha fantastiska chanser att lyckas få revansch. 

Åter till Robin och låten You. Den har inte varit min personiga favorit men samtidigt fanns det inte så många bättre bidrag igår heller. Det kändes bättre att han vann än att Ulrik Munther eller Yohio vann, och definitivt bättre än om Anton Evald hade dragit längsta strået. Jag tycker att låten saknar en tydlig refräng då hooken bara är en förlängning av versen. Men den känns samtidigt modern och om internationella juryn ger den högsta poäng så måste ju det betyda någonting. 

 

Ralf Gyllenhammar var min personliga favorit i finalen men han var också hopplöst efter hos internationella juryn. Det kan bero på att juryn satte sina poäng på genrepet och jag var själv på plats där. Ralf sjöng tyvärr inte bra alls och det kan ha kostat honom en hel del. 

Programmet som helhet var bra. Ett fantastiskt öppningsnummer med de tidiga programledarna från ESC men bland programledarna fanns ju en stjärna som lyste solklarast - Gina. Hennes sätt att hantera hela programmet - och inte minst omröstningen - var beundransvärd. Sällan har snorande i direktsändning varit bättre underhållning!

 

Slutligen, gårdagens underbaraste bild var Arne Weise som gick in till tonerna av Gangam style inför Sean Banans nummer. Det roligaste jag sett i år!

Som traditionen sig bör så ska jag sätta betyg på finallåtarna så här inför finalen. Normalt sett tippar jag alltid placering också men jag skippar det den här gången eftersom alla tips jag skriver här tenderar att bli tvärtom. Och eftersom jag är skrockfull vågar jag inte gissa något längre. Men tycka kan man ju alltid göra. Betygskalan är som vanligt 0-5. 

 

1. "Tell the World I’m Here" – Ulrik Munther
Det är storslaget och U2-inspirerat och gott om kvantitet men det bästa med låten är det som inte är själva låten. Med andra ord, Ulrik är bra, bakgrunden med rymdfärden är mycket bra men låten lyfter aldrig riktigt upp till de höjder som syns på storbildsskärmen. 
Betyg: 3

 

2. "Skyline" – David Lindgren
David har genomgått en märklig resa i den här tävlingen. Han var storfavorit att gå vidare i första delfinalen, vilket han gjorde. Därmed borde han vara med i förhandssnacket nu, men knappast. David har faktiskt högst odds av alla 10 låtar! Jag måste ändå säga att jag tycker att Skyline är lite underskattad. Det här påminner om den musik som varit så bra de senaste åren i MF och med tanke på den märkliga trend som genomsyrat årets låtar så känns det som en befrielse. Han var bättre förra året, ja. Men i det här startfältet är han faktiskt en av de bästa. 
Betyg: 3

 

3. "Falling" – State of Drama
Radhusrocken har ett starkt fäste i........tja, radhusen. Och kanske i stugorna också. Men det här är utfyllnadsmusik i P4 som jag inte går igång på. Och det räcker inte att sångaren försöker se ut som Jakob Hellman för att höja betyget.  
Betyg: 2

 

 

Efter att ha jobbat hårt för att vara sveriges bittraste schlagerbloggare i några dagar så är det kanske dags för mig att vakna upp ur min dvala och försöka se framåt. Resan till Stockholm går på fredag och då kommer jag att vara på genrepet i Friends arena. Finalen kommer jag sen att se med andra klubbmedlemmar i Melodifestivalklubben (med de få arena-hatare som finns i klubben förutom jag själv ;). 

 

Hälften av poängen kommer, precis som de senaste två åren, att utdelas av internationella jurygrupper. Resultatet av den förändringen från SVT talar sitt tydliga språk. Åren innan 2011 var våra senaste placeringar i ESC: finalmiss, 22, 18, 18. De två åren med internationell jury innebar plats 3 och 1. Nyligen blev det klart vilka 11 länder det är som kommer att avge sina röster på lördag och det är följande:

• Cypern
• Frankrike
• Island
• Israel
• Italien
• Kroatien
• Malta
• Spanien
• Storbritannien
• Tyskland
• Ukraina

Det finns stunder när jag blir besviken, det finns stunder när jag blir förbannad och det finns stunder när jag blir både och. Igår var det sistnämnda. Just nu har jag bara tappat all lust och glädje för den här festivalen. Gårdagens andra chansen kunde ha räddat finalen. Ja den var väldigt nära att göra det eftersom Behrang Miri och Martin Rolinski tävlade i var sin duell. Hade de två gått till final så hade finalen inte blivit historiskt dålig. Nu blir den det. Framförallt för att folk tog det obegripliga beslutet att rösta fram ett menlöst, icke-melodiöst dansnummer framförd av en kille som inte sjunger och som bara bidrar till tre minuters huvudvärk framför årets bästa låt.  

 

Att Robin Stjernberg tog finalplatsen i den andra duellen var inte så överraskande men jag tycker inte den låten håller finalklass heller. Det fanns innan igår två stunder i schlagerhistorien som varit värre än alla andra. 

 

1. När Dima Bilan vinner ESC 2008 för Ryssland

2. När Neo förlorar mot Kalle Moraeus i Andra chansen 2010. 

 

Nu kan jag lägga till en tredje punkt i den här deprimerande listan. När Behrang Miri förlorar mot Anton Ewald i Andra chansen 2013. Det här var värre än Neos förlust. Den gången stängde jag av TV:n och såg inte klart sändningen. 

Jag har av tradition inte köpt någon biljett till finalen men däremot en genrepsbiljett. Detta för att finalen hålls i en ny arena som det blir intressant att se. Men det är väl det enda som blir intressant på fredagskvällen. Låtarna är definitivt inte värda pengarna. 

 

Just nu känner jag mig bara likgiltig och det är väl lika bra att få den där finalen undanstökad så att man kan göra bokslut på tidernas sämsta MF-turné. 

Gonatt Sverige

Dags för andra chansen ikväll och traditionen säger att Andra chansen är den mest svårtippade av alla deltävlingar. Detta eftersom låtarna som tagit sig hit alla bedömts som relativt likvärdiga och att låtarna ställs mot varandra i dueller. Nu är systemet lite ändrat i år då alla 8 låtarna framförs i rad, precis som i en vanlig delfinal. 5 går vidare, och sen blir det dueller mellan 1:an och 4:an respektive 2:an och 3:an. 

 

Att hitta något mönster för hur folk brukar rösta i andra chansen är hopplöst. Frågan är vilka låtar som växer på en andra lyssning och vilka som sjunker. Robin Stjernberg har lägst odds inför AC och vann gårdagens publikundersökning. Dock med liten marginal och med ett litet underlag. Caroline af Ugglas har en låt som jag tror växer på en andra lyssning. Behrang Miri är ju min personliga favorit och den har alla möjligheter att ta sig till final om folk är på det humöret. Tyvärr verkar de inte ha ändrat i numret inför tävlingen ikväll och det är den stora nackdelen. Numret är helt enkelt för rörigt. 

De låtar jag räknar bort från slutstriden är Eric Gadd och Coockies ´n beans. Och jag är ytterst tveksam till Anton Ewald. För mig är den monoton och opersonlig och bristen på Antons solosång är inte oproblematisk. Dessutom har han klar konkurrens av Martin Rolinski och Robin Stjernberg som också är killar i lite samma genre. När flera trängs i samma fåra brukar minst en knuffas bort. Jag tror att det blir Anton. Det problemet har inte Caroline af Ugglas som är helt ensam med att ha en avskalad låt med personlig text och dessutom den enda solotjejen i startfältet.

Min gissning är att Caroline af Ugglas, Martin Rolinski, Robin Stjernberg och Behrang Miri möts i duellerna. Då hoppas jag att vinnarna heter Behrang Miri och Martin Rolinski men tyvärr tror jag att det kan bli precis tvärtom. 

Gårdagens delfinal blev något så unikt som en skrällfri delfinal och det är jag väldigt glad för. Nu var det ju skarpt läge och vi hade inte råd att "skoja till resultatlistan mer". Finalen saknade potentiella vinnare, nu skulle de bara dit! Min stora favorit, Behrang Miri hade förstås gärna fått ta en finalplats men jag ser väl ingen potentiell ESC-deltagare i den låten så jag får lägga krutet på att den tar sig till final via AC istället.

 

Finns frälsaren i Malmö frågade jag innan delfinalen. Ja, jag tror i alla fall att den slutgiltiga vinnaren kan ha funnits här, Ralf Gyllenhammar. Bed on Fire är inte den bästa rocklåt jag hört, långt därifrån, men när han framförde den igår var det som att ingen kunde motstå den. Den brinnande flygeln, den svulstiga kompositionen och inte minst Ralfs mäktiga stämma. Allt blev stort, gigantiskt och det kändes som att finalen äntligen fick ett riktigt intressant tillskott. 

 

Att Ralf skulle gå till final var givet och given var även Ulrik Munther, men jag kan inte säga att hans tre minuter igår övertygade på mig. Numret är väldigt snyggt i rutan och Ulrik paketerar varan bra (för att tala marknadsföringssvenska) men jag tycker inte att Tell the world I´m here är något mästerverk. Jag hör ingen vinnare i den på samma sätt som i Ralf Gyllenhammar. Och trots all framgång för rocklåtar i MF under 2000-talet så har fortfarande ingen rocklåt vunnit MF eller ens varit riktigt nära att göra det. Därför tycker jag att det vore uppfriskande att skicka Bed on fire ett år som detta när de övriga låtarna i finalen knappast har ESC-vinnar-status.

 

 

Ralf Gyllenhammar i all ära. Gårdagens bästa låt var Jalla dansa sawa av Behrang Miri. Låten gör mig glad långt in i själen och har en smittsam refräng som ökar karneval-faktorn i tävlingen med ungefär 500%. Jag tyckte dock att de rörde till framträdandet lite väl mycket. Jag förstår tanken. Att texten och budskapet i låten "alla ska med" skulle synas på scenen genom att dansare och kör skulle vara klädda helt olika. Och även om man kan tycka att det är en sympatisk tanke så blir det inte per automatik bra TV. Jag tror att låten hade tjänat på synkad klädsel och synkad koreografi. Gärna någon trivial, barnslig dans a´la macarena eller las ketchup  (jag höll på att skriva a´la Gosa men någonstans går gränsen..) som hade förstärkt låten i rutan. Nu hoppas jag att den kan ta sig vidare från Andra chansen i alla fall. 

Årets Melodifestival har varit en ren ökenvandring och nu väntar jag på att de 40 dagarna i öknen är över och att himlen öppnar sig. Ja det fick bli en lite storsvulstig inledning på den här texten för läget inför den sista deltävlingen i år är något jag inte varit med om tidigare. I vanliga fall är frågan vilken av alla finallåtar som kommer att vinna. Nu är frågan om vi överhuvudtaget har en låt i final vi kan utse till vinnare.

 

Detta har gjort mig smått nervös inför genomlyssningen av bidragen i Malmö. Jag har helt enkelt satt mitt hopp till denna sista delfinal. Helst ska det finnas fyra riktigt bra låtar här, som alla kommer topp-4 på lördag och att de två AC-låtarna från Malmö sopar banan med alla menlösa låtar (med undantag för Martin Rolinski) som hamnat i årets AC. Detta är mitt drömscenario men nu ska vi inte gå händelserna i förväg (den uppmaningen var enbart till mig själv). Nu ska jag skriva vad jag tycker om de åtta låtarna som tävlar på lördag utifrån den minut jag hört. 

 

1. Army of Lovers - Rockin' The Ride 
Det är jättekul att Army of Lovers ställer upp i tävlingen och de serverade många fantastiska låtar på 90-talet, men det här var inte mycket till låt utan mest ett urflippat shownummer. Jag har inget emot naivt trallvänliga låtar och jag har alltid gillat Alexander Bards vilja att "provocera den goda smaken" som han själv uttryckt det. Men då måste han bygga upp provokationen med något bättre än denna tjatiga nanana-historia. 

2. Lucia Piñera - Must be love 
Kopplingarna till Rolling in the deep har nämnts och de är inte långsökta. Det här påminner mycket om Adele men det känns inte lika starkt. Men Lucia verkar onekligen duktig och jag får ge det här några lyssningar till. 

3. Robin Stjernberg - You 
Idol-Robin kan definitivt sjunga och det är ju lite kul att han ställs mot Idol-domaren som så ofta sågade honom, Alexander Bard. Nu känns det som lite väl mycket wailande för min smak (wailande i sig är förvisso redan där för mycket för min smak) och jag hoppas att inte hela låten blir en wail-orgie. Robins röst borde kunna användas bättre än så. 

4. Sylvia Vrethammar - Trivialitet 
Sylvia har aldrig lyckats i Melodifestivalen och det skulle förvåna mig stort om hon skulle lyckas nu. Man får iof det man förväntar sig av henne, men det är kanske just det som är problemet. Mys-bossa har väl inte en jättepublik kanske och den här låten blåser en knappast av stolen men all heder till att Sylvia kör sin grej. 

5. Ralf Gyllenhammar - Bed on fire 
Här är det väldigt synd att klippet slutar innan låten verkligen kommer igång. Uppbyggnaden vid pianot och pyrot som kommer känns spännande och det här känns inte plastigt eller tillrättalagt. Ralf gör, precis som Sylvia, sin grej. Rockpubliken är normalt sett den mest lojala i de här sammanhangen och rocklåtar floppar ytterst sällan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka av det jag sett men jag ser fram emot att höra hela låten och se hela numret.  

6. Behrang Miri - Jalla Dansa Salwa 
Redan när jag läste omdömena om den här låten så växte mitt intresse eftersom den jämfördes med Frankrikes bidrag 2010, Allez ola olé. En av mina absoluta favoriter och jag blir inte besviken. Det här är bra! Jag får en lyckokänsla av den här typen av partylåtar som andas sommar och karneval. Heja!

7. Therese Fredenwall - Breaking the silence
Årets Lisa Miskovsky-låt tillhör "Svensktoppen Nästa"-vinnaren Therese Fredenwall. Men då det var nyhetens behag när Lisa dök upp förra året så känns det här lite mer slätstruket. Men Therese sjunger bra och verkar ha en förmåga att fånga kamerorna så det ska nog inte räknas bort allt för lätt. 

Eftersom Melodifestivalen är en tävling som avgörs av nyckfulla, illojala och humörsstyrda tittare så spelar ju tajmingen en gigantisk roll. Jag var inne på det lite i min förra analys över resultatet från i lördags men tänkte ta lite fler aspekter här. 

 

Förra året ansågs vara året då den moderna klubbmusiken på allvar etablerade sig i tävlingen med den stora framgången för låtar som Euphoria, Amazing och Shout it out. Detta var den nya "Fredrik Kempe"-schlagern som skulle dominera en evighet framöver i tävlingen tycktes det (då ska det väl tilläggas att en evighet i MF-sammanhang kan översättas till ungefär 3-4 år). Men vad är det egentligen som hänt under 2013? Den nya framgångsvågen är stendöd. Alla dansanta, välkoreograferade dansrörkare har farit all världens väg. Det har varit årets tydligaste fiaskotrend när artister som Michael Feiner & Caisa, Swedish house wives, Eddie Razaz och Janet Leon fått lämna tävlingen innan den ens börjat. Några har benådats med en Andra chansen-plats och endast en har fått en biljett till finalen - David Lindgren. 

 

 

Detta är knappast för att hans låt är bäst i genren eller för att hans nummer var mest nyskapande utan David har haft en osannolik tur. Han gick ut först i årets MF. Innan folk hade hunnit bli mätta på energiska dansnummer. Om David tävlat i lördags till exempel tror jag han hade rykt all världens väg och endast blivit ihågkommen som "Killen som var bra förra året". Men detta borde väl innebära att han är totalt chanslös i finalen? Nja inte säkert.

Jag tror inte att publiken plötsligt börjar avsky avancerade klubb-danslåtar bara för att det är 2013. Men man tröttnar snabbt på något som upprepas och det som känns nytt (för sammanhanget) engagerar ofta mer än det man tycker att man såg förra veckan. Men låtar är alltid beroende av sin konkurrens. Om vi nu tänker oss att inga andra låtar i Davids genre tar sig till final så har han ju plötsligt ett ganska trevligt utgångsläge. För att inte tala om de internationella jurygrupperna som varken hunnit tröttna på det ena eller andra och inte hängt med i hur snacket gått under årets MF-turné. 

 

Missförstå mig rätt nu. Jag unnar absolut David framgång i tävlingen. Jag tycker Skyline är en okej låt och David är en väldigt sympatiskt person. Jag intervjuade honom i Göteborg för P4 förra året och han var hur trevlig som helst. Och nu kan han skratta sig igenom resterande delfinaler och fokusera på finalen. Han är årets "lucky bastard"och det blir intressant att se hur långt han räcker i finalen. 

 

Visst, jag hade ju förberett mig på att gubbarnas "tjo & tjim och tjofaderittanlambo" skulle gå direkt till final men ingen hade sagt åt mig att förbereda mig på fler chocker än så. "Det är kul med skrällar", brukar det heta. Nej inte alltid. Gårdagen var ingen rolig skräll-kväll. Det var en sorlig skräll-kväll som nu innebär att vi har en final utan någon låt med ESC-potential och en andra chansen som är ännu sämre. 

 

När det blir den här typen av resultat spekuleras det alltid i vilka det egentligen är som röstar och klassikern "avskaffa folkets röster och inför jury" dyker alltid upp. Det är som att man tror att det finns en konspiration av svenne-banan i stugorna som bestämmer sig för att sätta käppar i hjulet för hela spektaklet och därför vänder upp och ner på resultatlistan i ren protest. En sån tanke är ju givetvis löjlig. Begreppet proteströstare är också väldigt överskattat. Varje låt bedöms tillsammans med de låtar de tävlar mot och i det här fallet tror jag detta var en synnerligen olycklig kombinaiton.

 

När Christer Björkman placerar Eddie Razaz, Amanda Fondell och Janet Leon i samma delfinal skapade de själva det här problemet. Detta var noga koreograferade nummer med ett visst tilltal som alla riktade sig till samma målgrupp. Och där finns inte hur många röster som helst. Att Janet Leon inte skulle räcka till överraskade mig inte. Låten känns märkligt sammansatt och numret kändes överkoreograferat och kallt. Där behövdes något musikaliskt extra för att folk skulle engagera sig att rösta. Det fanns inte i Heartstrings. Detsamma gäller Eddie Razaz som hade Anton Ewald-sjukan över hela numret. Det var bara fart och energi och väldigt lite musik. 

 

När det gäller Amanda Fondell däremot så var resultatet chockerande och jag kan inte hitta någon vettig förklaring. Jag tyckte att hon gjorde allt rätt och Dumb växte under framträdandet i mina ögon till det bästa hittills i tävlingen. Hennes 7:e plats är det mest obegripliga resultatet i den här tävlingen sen Arja Saijonmaas sistaplats i tidernas sämsta delfinal, Linköping 2005. 

 

Gubbarna i Ravaillacz var allt det som Janet, Eddie och Amanda inte var. De var knappast bättre, i mina ögon mycket sämre, men det var allt det som dessa inte var och stack på så sätt ut extremt tydligt vilket banade väg till final. 

 

Vad som gjorde att folk röstade radhus-rockarna i State of drama till final är för mig dock obegripligt. Jag vet att den typen av Takida-rock är populär och går varm i radio - inte minst på P4. Men Falling känns som ett blekt albumspår som inte ens hade platsat på en Takida-platta. Om de går direkt till final med den låten så är väl det en tydlig signal till grabbarna i Takida. Ställ upp i MF nästa år, ta vilken låt som helst, ni kommer vinna hela skiten. 

 

"Avskaffa folket"-argumentet som alltid dyker upp tycker jag är lika fjantigt idag som jag alltid tycker. För att avskaffa folket är ironiskt nog det mest populistiska man kan säga. För begreppet "folket" innefattar alltid "de människor som inte tycker som jag" och att tycka att all telefonomröstning ska upphöra bara för att man inte har fått sin egen vilja igenom en lördagskväll....ja ni hör ju själva hur det låter. Jag kan lugna er med att gubbarna i Ravaillacz inte kommer ha något med segern i finalen att göra. Det lär inte heller Sean Banan ha. Hälften av poängen i finalen delas ut av internationella jurygrupper som inte har någon som helst relation till vare sig Sean Banan eller Tommy Körberg. Det som är desto allvarligare är att det än så länge inte finns någon låt i vare sig finalen eller Andra chansen som har särskilt mycket i ESC att göra. Allt hopp står nu till Malmö för än så länge saknas en vinnarlåt.