Schlager-Micke

Idag publicerade SVT samtliga röstningssiffror från hela MF-turnén. Det här momentet är alltid lika intressant att analysera. Jag har genom åren vänt ut och in på siffrorna från delfinalerna och ibland hittar man de som missat avancemang på mållinjen (Anna Sahlene 2003 och Patrik Isaksson 2008), de som fått en oväntad vändning i rösterna mellan omgång 1 och 2 (Brolle 2011 och Sean Banan 2012) och dueller som slutat med att den med minst röster i grundomgången vann (Emilia mot Caroline af Ugglas 2009). De här bidragen har dock aldrig haft något med slutsegern att göra utan är intressanta händelser i resultatlistans periferi.

 

Vinnaren i Melodifestivalen har däremot sällan en brokig väg till finalen. Den slutliga vinnaren har alltid fått flest röster i sin delfinal. Oftast har den fått flest röster i varenda röstningsomgång den deltagit i och aldrig någonsin varit nära att åka ur tävlingen. Robin Stjernberg är den första vinnaren som var riktigt nära att åka ur tävlingen innan finalen. Samtliga siffror kan ni se här:

http://www.svt.se/melodifestivalen/article1090567.svt/BINARY/Totalresultat+Melodifestivalen+2013.pdf

 

Robin Stjernberg gick vidare från delfinalen i Malmö som 3:a. I andra chansen visade det sig att han inte fick flest röster totalt, det fick Anton Ewald. När Robin ställdes mot Martin Rolinski var det alltså 2:an mot 3:an som möttes och den matchen blev en rysare. Robin slog Martin med 98 105 röster mot 95 930. Martin Rolinski har med andra ord rätt att vara festivalens bittraste deltagare. Utslagen med bara några få röster mot den låt som i finalen besegrade 8 av 9 låtar på tittarröster och som stod som slutgiltig segrare. Och som om det inte var nog med elände för Martin så hade han gått till final redan i Skellefteå om SVT behållit det gamla systemet med att nollställa räkneverken efter första omgången. I omgång två fick Martin Rolinski näst flest röster efter Ravaillacz. 

Yohios framfart är anmärkningsvärd. Efter delfinal 1 minns ni kanske att jag reagerade på den låga röstningsandelen. 9,2 % av tittarna röstade vilket är bottenrekord genom tiderna. Resultatet visade sig inte bero på Yohio utan de övriga sju låtarna. David Lindgrens 66 116 röster till exempel ska normalt sett inte räcka till final. Det hade med nöd och näppe räckt till en andra chansen-plats om han tävlat i delfinal 3. I delfinal 2 och 4 hade David blivit utslagen med de siffrorna. Att han fick minst röster i finalen var med andra ord ingen dipp från delfinal till final utan ett ganska logiskt resultat. 

 

Sean Banan lyckades ju gå till final i år vilket han misslyckades med i fjol. Och han ska vara väldigt glad att han slapp hamna i andra chansen för Sean Banans röstningssiffror följer samma scenario nu som då. En mängd röster i omgång 1 men betydligt färre i omgång 2. Alla de övriga fyra bidragen som avancerade i delfinal 2 ökade istället rejält i andra röstningsomgången. Som tur var hade Sean en så stor ledning att han kunde jogga i mål som segrare ändå. Med 79 428 röster i omgång 1 var han den som fick flest röster av alla i första omgången. Till och med fler än Yohio. 

Sean Banan är kungen av röstningsomgång 1 i Melodifestivalen

 

Minst antal röster i år fick, föga oväntat, Jay Jay Johanssons märkliga låt Paris. 5526 röster är dock inget bottenrekord. Det rekordet innehas fortfarande av Jennifer Newberry från 2002 då hon enbart fick 2360 röster. 

En sak får mig att bli smått illamående när jag läser siffrorna. (Nej, det handlar inte om Behrang Miris finalmiss för faktum är att han aldrig var nära att nå final) Det handlar om Michael Finer och Caisas underbara We´re still kids. De slogs ut redan i första omgången då de fick 12 098 röster och slutade 6:a. Men faktum är att de var mindre än 1000 röster från att vara 4:a och då hade det funnits alla möjligheter till avancemang. Speciellt eftersom Gosa minskade sitt röstantal i andra omgången. Och det faktum att en så komplett värdelös låt som Gosa slår ut turnéns skönaste saxofon är ju närmast att betrakta som hädelse.