Schlager-Micke

En storfavorit som höll och en riktig skräll. Det blev resultatet av gårdagens tredje deltävling av Melodifestivalen. En deltävling som knappast kommer att gå till historien, eller så gör den det, men på fel sätt. Låtarna i Göteborg höll inte toppklass, där är jag överens med de flesta. I mitt tycke var Oscar Zias 90-tals Cheiron-flört den överlägset bästa låten och att den skulle ta sig vidare kändes självklart. Numret var snyggt och låten håller definitivt för att få Friends arena att koka om några veckor.

Däremot var frågan, vem skulle följa med Oscar Zia dit? Få trodde att svaret skulle vara Ace Wilder. Jag kan inte säga att jag är överlycklig över tittarnas val av Ace, samtidigt kan jag inte säga vem av de andra som hade förtjänat den andra finalplatsen bättre. Ace imponerade på scenen men var i mitt tycke bättre än själva låten. Samtidigt är det uppfriskande när en låt från en så pass smal genre lyckas rösta sig vidare till final. I vanliga fall brukar man behöva kompromissa mer rent musikaliskt för att nå riktigt brett.

Det var mycket snack om hårdrocksbandet Outtrigger innan tävlingen och det var ju ingen tvekan om att detta var kompromisslös heavy metal. Men jag kan inte påstå att Echo blåste mig av stolen för det. Folk verkade överraskade över att en sådan låt kan ha en riktig refräng och bara därför förtjänar en finalplats per automatik. För mig krävs det mer än så.

State of Drama var i mitt tycke bättre än förra året men kanske förlorade de på att det fanns ett betydligt tyngre rockband med i samma startfält och även en ännu tydligare fotbollsrefräng (Oscar Zia).

dr Alban och Jessica Folckers 90-talspastich förtjänade definitivt inte någon final. Alban må ha sålt hur många skivor som helst men den här låten var ju skriven med vänsterhanden. Förmodligen har han tröttnat på att bli uppringd av Christer Björkman år efter år så att han till slut svarar ”okej, jag är med då, men skyll dig själv”.

Samtidigt kan man läsa idag att Alban sågar upplägget för tävlingen då han menar att detta blivit en barntävling och inte en musiktävling. Han efterlyser 50% juryröster redan i delfinalerna. Två frågor till dig Alban.

1.     Menar du på allvar att jurygrupperna hade öst poängen över den där låten?

2.     Varför är just barnröster mindre värda än andra röster?

Det där med att skylla på en viss målgrupp för att resultatet blivit en besvikelse är en klassiker och det är alltid två målgrupper som beskylls, barn och tonårstjejer. Av någon anledning finns det en konsensus att just de personerna inte röstar efter kvalitet utan efter saker som inte har med musik att göra. Lennart, 58 och Maggan, 83 däremot behöver aldrig stå till svars för sitt sätt att rösta i de här sammanhangen.

Nu till det enda som var ännu sämre än låtarna – programmet som helhet. För själva underhållningsvärdet igår höll plågsamt låg klass. Jag tyckte Anders och Nour började lovande i det första programmet och stod för en smalare humor som var lite mer vågad. Men tyvärr har det utvecklats nu till att de inte står för någon humor alls. Skämten igår var krystade, alternativt obegripliga, och någon gång borde väl till och med göteborgare tröttna på att alltid bli förknippade med sina ordvitsar och ingenting annat.

Sämst av alla igår var dock Björn Gustafsson. Kan någon nykter människa förklara för mig vad som var roligt med hans framträdande? Vad var grejen förutom att det var Björn Gustafsson som kom tillbaka till tävlingen? Folk i ankdammen Twitter var uppenbarligen lyriska. Men jag undrar hur de definierar begreppet humor. Helt klart är att vissa personer inte behöver leverera något 2014 om man var tillräckligt rolig 2008.

Oscar Zia kommer säkerligen att komma långt i finalen. Han känns i nuläget som första utmanare till Sanna Nielsen om segern men det återstår ju åtta låtar och vi får hoppas att de håller högre klass än det som levererades i Göteborg.