Schlager-Micke

Många brukar utvärdera Christer Björkmans insats efter att hela Melodifestivalen är avslutad och kräva hans huvud på ett fat efter vart och vartannnat eurovisionfiasko som vi börjat vänja oss vid. Det är märkligt eftersom det är NU Christer Björkmans insats ska utväderas. Nu har vi hört alla 32 låtarna och hur resultatet blir sen har ju inte han med att göra överhuvudtaget. Nu kanske det låter lite väl förenklat att tala om enbart Christer Björkman. De är ju ganska många fler i produktionen för programmmet men Christers makt har i år varit större än någonsin.



Som vanligt tillsätter han artisterna till de låtar som tas ut av en jury. Det arbetet har han haft i år också men ovanpå det så har han i år valt ut 15 av de 32 låtar som tävlat. Vilka 15 låtar det är har jag ingen aning om men om man ska jämföra med förra året så känns det ändå som att det finns klara skillnader mellan de 32 låtarna 2010 och 2011.

Förra året fick jag en stark känsla av att låtar deltog för att bidra till breddningen. Låtar som Singel med Frispråkarn och Hippare hoppare med Dogge och Andra generationen fick stå för rapgenren. I år upptogs den genren av Swingflys Me and my drum. Bara en låt men bra så mycket bättre.

Stop med Sibel, Manipulated med Hanna Lindblad, Headlines med Alcazar och Doctor doctor med Elin Lanto var alla representanter för någon slags dans/klubbgenre förra året och om man jämför de med låtar som Dilbas Try again, Dannys In the club, Annielas Elektrisk och Dance alone med Love generation så är det överlägset bättre kvalitet i år i mitt tycke.  

Hårdrocksballaden 2010 hette Heaven or Hell med Crusified Barbara, i år Leaving home med Nicke Borg. Även där klart bättre i år.

Jag kan fortsätta rada upp genrerna och min slutsats i nästan alla fall är att årets låtar har en klart större hitpotential än låtarna från förra året hade. Men självklart finns det svagheter även i år för det är inte det starkaste MF-året någonsin, långt därifrån.

Melodifestivalen bedöms enligt mig inte efter sin lägstanivå. Lägstanivån har höjts år för år i tävlingen och enligt den variabeln kanske 2011 var tidernas bästa MF-år. MEN det är högstanivån som är intressant. När jag exempelvis tänker på 2006 så tänker jag på Jag ljuger så bra, temple of love med BWO och Carolas storslagna comeback och inte på Kuddkrig och The Elephantz...

Kalkonbidragen brukar diskuteras, sågas och bidra till syrliga kommentarer under festivalens gång men så fort tävlingen är över glöms dessa låtar och denna diskussion bort fortare än kvickt. När det gäller högstanivån i år så finns det en del mer att önska. Storstjärnorna har lyst med sin frånvaro i år och så även de riktigt starka låtarna. Av de som är klara för finalen så är det bara Dannys In the club som jag tycker kommer upp i det högsta betyget. Även om det finns många låtar som är väldigt bra.


Danny har den bästa låten i finalen i mitt tycke

Det som annars utmärker startfältet i år är att det musikaliskt sett spretar mindre än de senaste åren. Bland årets 32 låtar finns ingen hårdrockslåt, ingen opera, ingen musikal, ingen låt som kan betecknas som världsmusik och inte heller någon folkmusikpop som vi t.ex. kunde höra förra året med Kalle Moraeus. I år har det varit mer homogent musikaliskt sett med fokus på bra pop- och danslåtar. Vad kan man dra för slutsats av detta? Kanske att Christer Björkman tyckt att det under de senaste åren blivit mycket "breddande för breddandet skull" på beskostnad av låtar som toppar listorna och spelas länge i radio. Om han dragit den slutsatsen så tycker jag att den är rätt.