Schlager-Micke

Igår var jag tillsammans med ett tiotal medlemmar ur Melodifestivalklubben på en Melodifestival av gammalt snitt i Berwaldhallen. Det var en salig blandning av artister från festivalens historia som framförde sina egna bidrag + ett antal till framför en 26-mannaorkester under ledning av, förstås, Anders Berglund. Rena julafton för MF-nostalgikerna med andra ord. Även om jag fortfarande tillhör gruppen som inte vill återinföra någon orkester i Melodifestivalen, utan tycker att den bästa tiden är nu i det här fallet, så måste jag ju säga att det var en fantastiskt bra konsert. Det var också väldigt intressant att höra låtarna som tävlat efter att orkestern skrotats som nu framfördes med orkester.

Det var sammanlagt 9 artister som uppträdde. Det skulle vara 10 med Lasse Lönndahl var tvungen att ställa in. Artisterna var: Annelie Rydé, Svante Thuresson, Linda Bengtzing, Towa Carson, Ann-Christine Bärnsten, Anders Glenmark, Cecilia Wennersten, Alcazar och Janne-Lucas. Då vi satt på rad 2 så kunde man följa allting väldigt bra och samtliga i publiken fick också rösta på det bästa framträdandet. Min topp-5 av framträdandena blev inte alls som jag hade tänkt mig först, då vissa låtar helt klart är starkare än andra. Så här blev min personliga ranking av topp-5 när de 9 numrena var över.

5:e plats: Alla flickor - Linda Bengtzing
Linda ska upplevas live för hon är verkligen en scenartist som fångar publiken. Men det visste jag redan, däremot visste jag inte hur Alla flickor skulle låta med orkester. Den sackades något av orkestern tyckte jag och kom inte riktigt upp i samma standard som studioinspelningen.



4: plats: Växeln hallå - Janne Lucas
Janne-Lucas kan inte beskyllas för att vara glamourens fanbärare direkt. Han var klädd i snickarbyxor och envisas alltid med att ha sin keps på sig, vilket gör att det kändes som att Berwaldhallen släppt in honom direkt från Statoil-macken. Det här var den låt jag tänkte rösta på - innan föreställningen. Låten är en av mina absoluta favoriter och den gör sig alltid bra live. Statoil-Janne levererade stabilt, ungefär som jag förväntat mig.

3:a Alla har glömt - Towa Carson
Melodifestivalklubben har en lite speciell relation till Towa då flera av oss känner henne personligen. Men det är krut i tanten det kan man lugnt konstatera och hon var bara 8 röster från att vinna omröstningen bland publiken.

2:a Not a sinner - nor a saint - Alcazar
Det var hög medelålder och ännu högre slipsfaktor bland publiken i Berwaldhallen. med andra ord, kanske inte Alcazars hemmaplan men trots det så vann de hela omröstningen och det var inte oförtjänt. Det är lätt att imponeras över hur snyggt synkade de är på scenen. Och discodängan Not a sinner - nor a saint visade sig funka alldeles utmärkt med orkester. Det blev ett grymt drag, men de fick inte min röst...

1:a Upp över mina öron - Anders Glenmark
..den gick till Anders Glenmark och det hade jag inte trott innan kvällen. Framförallt beroende på att jag alltid varit lite besviken på den här låten. När Orup & Glenmark tävlade 1989 så stod båda de på topp och jag tyckte att ett sådant dream-team borde kunna tävlat med en bättre låt. Men allt det där är glömt nu efter igår. Anders Glenmark var helt fantastisk! Det är lätt att glömma hur duktig sångare han faktiskt är. Och när han kombinerar detta med att vara hur naturlig som helst på scenen, ja då var min röst klar.



Konferencier för kvällen var Lill Lindfors. En av våra få riktiga primadonnor. Men en primadonna på rätt sätt. Lill är den enda programledaren i eurovisionens historia som kunnat leda en sändning och få det att verka som att hon kände hela publiken + alla hundratals miljoner tittare. Hon röstas alltid fram som tidernas bästa ESC-programledare och det är hon också. Hon var förstås lika bra igår. Konstigt att man inte sett henne oftare som programledare i TV eller på galor och liknande. Hon är ju så självklar i strålkastarljuset. Gå aldrig i pension Lill!

Efter pausen då alla fick rösta följde akt 2 då artisterna framförde hits som de inte nödvändigtvis tävlat med själva. Höjdpunkten här - och den enda som jag gav en "standning ovation" - var Linda Bengtzing som framförde Lena PH:s Om igen. Hon gjorde låten bättre än vad den egentligen är och det är just sådana tillfällen som ger den där riktiga kicken. Den kicken hoppas jag att jag får uppleva de närmaste veckorna för nästa helg börjar det ju.

Berwaldhallen blev den perfekta uppvärmningen för Melodifestivalen 2008.