Schlager-Micke

Sanna Nielsen fullständigt ägde scenen igår när hon levererade sin pampiga ballad Undo i mäktigt strålkastarljus. Hon kändes som en självklar finalist på förhand och jag är tacksam att inte svenska folket fick för sig att spela oss ett spratt den här gången för det hade varit fulltsändigt onödigt. Undo luktar Eurovision lång väg eftersom den känns komplett både musikaliskt och visuellt och självklart genomproffsigt utförd. Om den sen räcker ända till ESC återstår att se, vi har trots allt bara hört hälften av låtarna i årets tävling. Men i och med detta håller Sanna Nielsen i sin fantastiska svit av finalplatser och är nu i final för sjunde gången. Hon har aldrig misslyckats att ta sig till final och det är oerhört imponerande, även om man väljer att se henne som en professionell idrottare.



För är man en idrottare som är överlägsen i sin gren så räcker det oftast med att man gör sitt jobb (eller ställa ut skorna som man ibland uttrycker det) så har man inkasserat en ny finalplats. Ungefär som en schlagerns Marit Björgen. Jag tycker dock inte att den jämförelsen håller.

I Melodifestivalen måste man som artist göra sitt yttersta varje gång med en riktigt bra låt - då har man ändå bara nått halvvägs. Resten av makten sitter ju tittarna på och de älskar att fälla stora elefanter. Så det handlar snarare om att få väljarnas förtroende om och om igen och Sanna har nu lyckats bli omvald av svenska folket sju gånger. Som en schlagerns Tage Erlander får hon ständigt förnyat förtroende och kanske lyckas hon, precis som honom, som bäst i sitt sista försök. I Tage Erlanders sista riksdagsval 1968 fick hans parti sitt största stöd någonsin, över 50%. Kan detta vara Sannas sista val? Ja, om hon vinner i Friends arena så är det kanske det. 

 

När det gällde den andra finalplatsen så tycker jag att svenska folket röstade helt rätt. Panetoz för med sig en okonstlad glädje och jag rycks med i deras glada tilltal. Efter solsken var den bästa låten igår, förutom Sanna. Det enda som störde mig var att jag inte vågade lita på mitt eget omdöme. Min magkänsla sa att de skulle gå till final men ingen annan schlagertyckare verkade hålla med. Eftersom jag lätt förlitar mig på majoriteten så ändrade jag min tippning till det som de flesta verkade tro, att Martin Stenmarck skulle ta den andra finalplatsen trots att jag inte trodde på det själv.

 

Martin gjorde sitt jobb på scen och hans låt var ett gediget låtsnickeri. Däremot hade ljusteknikerna gärna fått vara lite mer defensiva med lamporna, nu blev man ju bländad hela tiden och det var inte snyggt. Men det kändes ändå som att det saknades något och att Martin och Sanna slogs lite om samma målgrupp. I den målgruppen var ju Sanna definitivt starkare. Jag tycker Martin ska vara nöjd med en plats i AC. Det tycker jag även att JEM ska vara. Housemusik må vara Sveriges säkraste arenakort men knappast det säkraste kortet att plocka tittarröster på i MF. 

Gårdagens största skräll för mig var skrällen som uteblev. Little great things hade all potential för att bli det stora utropstecknet igår då de tävlade i en genre som brukar räknas som tävlingens säkraste, hårdrock. Men det blev platt fall. 

Förra veckan verkade jag vara en av få som faktiskt var nöjd med programledarna men igår tyckte jag att kurvan pekade åt fel håll. Skämten satt sämre och var dessutom sämre än i premiärprogrammet och jag tyckte att det märktes på dem. Däremot var ju sjuåriga Sigrid en fullträff med sin brådmogna dialog med Nour El Refai. För 15 år sen försökte SVT göra exakt samma sak i MF. Att ta fram ett barn som skulle verka lillgammal och roa publiken med ett invecklat fackspråk. Problemet var bara att han helt kom av sig och det blev ett av de mest plågsamma ögonblicken i tävlingens historia. Men Sigrid räddade alla barns ära med sin insats igår. Jag hoppas att vi får se mer av henne i framtiden. 

Bland de fyra låtar som är i final i nuläget känner jag mig rättså nöjd. Hade man bara bytt ut Yohio mot Helena Paparizou så hade det varit helt komplett.