Schlager-Micke

Jenny Silver satsar på ABBA i år

I år kan man för första gången inte bara höra låtarna innan delfinalerna utan även se hur det kommer att se ut på scenen i den nystartade Mello-TV:n. Och jag tar det positiva först. Låtarna.

Av den snutt man fick höra och se från gårdagens repetitioner så känns det redan nu som en klar skillnad från förra året. Visst finns kvoteringstänket med i form av alla stilar som ska representeras. Men man har valt att våga satsa på direkta låtar. Hits med andra ord. De som lyste med sin frånvaro förra året. Extra glad är jag över att mer än hälften av låtarna är fullt dansbara och medryckande och det känns som att de inte bara är här för att fylla ut en genre - de är här för att gå till final.

Störst intryck gör Dannys In the club. En låt som låter som den låter - alltså club. Jag känner direkt att det är en låt jag kommer att gilla mer och mer. Det märkte jag bara av det faktum att det var den första låt jag ville lyssna på igen och då blev den bättre. Samtidigt är clubmusik en genre som ofta passat ganska illa för TV-tittarna i det här sammanhanget där tittarna förväntar sig en tydlig ram och en slående refräng. Men jag håller en tumme för Danny.

Jenny Silver gör en skamlös ABBA-pastisch med sin Something In Your Eyes. Men Jenny bör inte skämmas. Det jag hörde var sån musik jag bara inte kan tycka illa om. Även om inte har allt för lång hållbarhet så är det här - i motsats till Dannys låt - konventionellt, tryggt och trevligt.

I övrigt i startfältet då? Dilba öppnar med en medryckande clublåt, precis som Danny, men den känns spontant inte lika stark. Le Kid kör någon slags Aqua-hyllning och om barnen är mobiliserade - och enade - då kan säkert det gå hur långt som helst. Pernilla Andersson uppfyller P4 kvoten (och den ska ni inte förakta mitt herrskap..;) på ett ganska trevligt sätt och delfinalens alibilåt (den som alltid placeras som startnummer två, så även nu) är  någon slags melodiös rap av Swingfly som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Är jag på gott humör kommer jag gilla det.

Trevligt på musikfronten som sagt men jag måste få plocka fram motorsågen också, och det gäller själva programmet Smyglyssna med Elsa. Elsa Billgren (Ernst dotter för övrigt) som är programledare för det här programmet vill gärna förvandla hela Melodifestivalen till Bollibompa. Det är som att SVT väljer att svälja fördomen mot tävlingen med hull och hår och säga till tittarna "ja okej, vi är ytlighetens fanbärare och barnens lekstuga. Nu gör vi för mycket av allt så får ni se hur det blir". Att höra alla artister få berätta om hur häftigt det var att stå på scenen och hur bra repet gick är inte särskilt intressant förrän man sett hela nummret och som tittare kan göra sin bedömning.

Men att jobba som journalist på en Melodifestival är både det enklaste och det svåraste man kan göra. Det enklaste för att alla artister är mer tillgängliga än någonsin. Det svåraste för att de är tillgängliga för att svara på frågor om ingenting alls. Det finns närmligen inte så mycket att fråga om inför en tävling som har med själva tävlingen att göra. Det är delvis därför som jag i år väljer att inte vara ackrediterad någonstans eftersom jag tycker att tävlingen ses bäst från TV-soffan och intervjuer lätt blir överflödiga i det här sammanhanget.

Men förhandstitten är väl värd att se tack vare låtarna. Men spola gärna förbi allt annat. Det är mitt tips. Trevligt tittning!

http://svtplay.se/v/2316495/melodifestivalen/smyglyssna_med_elsa_-_del_1