Schlager-Micke

Det mest uppseendeväckande med gårdagens delfinal var väl att det inte fanns något uppseendeväckande med den. Inga tydliga tabbar från produktionen, inga superstjärnor som skapade rubriker och inga skrällar i resultatlistan. Vissa kanske tycker att Loreens andra chansen-plats var en skräll men det framstod allt mer tydligt för mig att hon skulle komma en bra bit genom att hon sångmässigt var klart bäst. Och det är något fantastiskt med dessa gamla idoldeltagare. Det är som sagt knappast en slump att de nästan alltid går vidare i den här tävlingen och jag tror inte ett dugg det har att göra med eventuella gratisröster från gamla idolfans. För idolfansen har genom åren visat sig vara fans av den mest otrogna sorten. Utan det har att göra med att de lärt sig den ädla konsten att sjunga in i kameran - att helt enkelt leverera bra TV. Förra veckan var det Danny och Swingflys refrängsångare Kristoffer Hiding som tog storslam och igår så var det Daniel "the Moniker" Karlsson och Loreen som gick till andra chansen.

The Moniker ja, det var ju min personliga favorit och en låt som jag garanterat tror kan höja partyfaktorn på vilken avslagen fest som helst. Jag hade en liten förhoppning att den skulle gå direkt till final men det var ju knappast en skräll att det blev Sanna Nielsen och Brolle som tog de platserna. Även om jag trodde Brolle skulle få flest röster men att Sanna knep förstaplatsen framför Brolle är inte mig emot. Brolles låt är på sin höjd ett bra hantverk men i mitt tycke inget som berör. Det gör vääl i ärlighetens namn i Sannas låt heller utan den är en dussinschlager som man säkert skriver ihop under en kafferast på Mariann Grammofon. Men Sanna är ett superproffs och hon kan höja vilken låt som helst. Att gå till sin sjätte final på lika många försök är otroligt imponerande.

Jag nämnde aldrig Babsan i min text igår och jag måste säga att jag är lite kluven här. Nej inte kluven i form av låtens kvalitet, allting var komplett odugligt. Men när det gäller humor så passerar man ibland en gräns när man inser att ett nummer är så genomuselt att det blir humor. Faktum är att jag vek mig av skratt i soffan under Babsans nummer så på något sätt var det genialiskt.

Jag hade höga förväntningar på Anniela och hennes Elektrisk igår men de infriades inte. Det framgick inte under genrepet att Anniela inte var särskilt tonsäker och igår gav hon ett stressat och nervöst intryck rakt igenom. En annan sångerska hade nog utan problem sjungit den låten till en Andra chansen-plats. Trots att Elektrisk var en låt som, enligt obekräftade uppgifter, närmare tio artister tillfrågats om men tackat nej till.

Presentationerna av artisterna var och är riktigt bra. Kulmen igår var presentationen av Christian Waltz som massakrerade Janne Schaffers gitarr.

Däremot framstår pausunderhållningen med den så kallade "artistomvandlingen" som den mest menlösa mellanakten sedan Jürgen 2006. (Jaha, ni hade glömt Jürgen. Förlåt jag ska inte påminna er utan lev vidare i vissheten att den mellanakten aldrig ägt rum.) Själva idén att olika artister ska framföra låtar som inte passar de för fem öre är totalt obegriplig. Eller så har produktionen en djävulsk plan att lura in artisterna i något som i praktiken är lyteskomik. Nanne Grönwall skrek sönder Whitney Houston förra veckan och Christer Sjögren var ännu värre igår när han framförde mästerverket Life on Mars som en.....ja, uppstoppad gädda.

Jag har svårt att se att Sanna eller Brolle har något med slutstriden i Globen att göra. Än så länge är det bara Danny som jag ser som en möjlig vinnarkandidat och som jag förstår på tittarreaktioner så var inte svenska folket särskilt nöjda med det som bjöds igår. Nej det behövs en riktigt stor hit och en riktigt stor stjärna för att lyfta hela tävlingen just nu. Storstjärnorna lyser med sin frånvaro i år men jag hoppas fortfarande att de riktigt stora hitsen återstår.