Schlager-Micke

Så har det hänt. Sverige har för första gången missat finalen i Eurovision song contest. Och jag var där. Historiskt! Nejdå, skämt åsido. Även om jag aldrig varit särskilt förtjust i This is my life så tycker jag förstås att det är synd att det blev så här. Sverige har Europas ambitiösaste uttagning och producerar mycket bra musik och nu är vi inte ens i final. Den stora stora svenska klacken som satt närmast scenen blev smått chockad. Det slängdes svenska flaggor lite hit och dit och vissa fattade inte att det var sant. Själv blev jag överraskad, det förstår ni om ni läste min text igår. Anna var inte den självklaraste finalisten men inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att Cyperns menlösa gitarrpop och Ukrainas totalt obegripliga smörja skulle få fler röster än Sverige!

 
De två största förlorarna igår, Sverige och Kroatien

På Euroclub verkade det som att det inte bara var svenskar som deppade över nederlaget. Sverige är på något märkligt sätt alla fans favoritland och det var många som kom fram och sa ”I´m so sorry”. De verkade mer nedbrutna än vad jag var. För det finns trots allt positiva effekter som kan komma ur det här.

Det blev ganska symboliskt när Danmark ropades upp som sista land till final att låten som den svenska Melodifestivalen ratade snor Sveriges finalplats. Det är givetvis värsta tänkbara scenario för Christer Björkman. För även om det inte är han som väljer ut de 32 låtarna i MF så är det han som har den officiella rollen som högsta ansvarig för Sveriges resultat. Nu hoppas jag att urvalsjuryn till Melodifestivalen äntligen börjar tänka om. Tävlingen har breddats till vansinne under många år nu och det har garanterat varit på bekostnad av hits. För hur kommer det sig att svenska låtskrivare väljer att söka sig till andra länder där de välkomnas med öppna armar och dessutom presterar bättre än i Sverige? Förmodligen för att de vet att kvoten hits som ska tas med i Melodifestivalen är försvinnande liten eftersom alla tänkbara genrer ska kvoteras in.

Svenska låtskrivare låg bakom fyra bidrag i årets semifinaler, Sverige, Danmark, Azerbaijan och Irland. Det enda som inte gick vidare var Sverige...Lägg därtill att svenskar har skrivit Norges bidrag som redan är direktkvalificerat samt att Robert Wells också kvalificerade sig till final med vitryska 3+2. Problemet är med andra ord inte att Europa avskyr musik med svensk stämpel utan att svenkarna helt enkelt valt fel låtar.

Det finns garanterat inga givna lösningar på det här problemet. Den här diskussionen har ju pågått ganska länge nu. Men värt att notera är ju att den internationella juryn (som blev flitigt hånad av svensk press och allmänhet) i MF hade Anna Bergendahl långt ner på sin lista. Jag vet inte om Salem Al Fakir, Eric Saade eller Timoteij hade lyckats bättre. Det är ju en väldigt hypotetisk diskussion. Men jag tycker precis som tidigare att juryrösterna i den svenska finalen enbart ska bestå av en internationell jury. Svenska folket ska fortfarande ha hälften av rösterna, annars tappar MF allt för mycket i legitimitet. Men den svenska juryn fyller ingen funktion alls.

Nu ser jag fram emot finalen. För den blir intressant även om Sverige inte är med. Personligen håller jag på Turkiet som är ovanligt bra i år. Men sällan har det varit så svårtippat angående segraren.