Schlager-Micke

Årets panel i Inför-ESC

Igår, tisdag visades det första programmet i årets Inför-ESC. Och jag har så sakteliga börjat förlika mig med tanken att jag aldrig kommer att få tillbaka min kära nordenpanel men en person från varaje land. En idé som jag tyckte var mycket bra och som gav nya perspektiv - ofta roligt och rappt framfört. Panelerna som följt därefter med enbart svenskar och finlandssvenske Thomas Lundin har inte hållit samma kvalitet men premiären av årets panel får ändå klart godkänt.

Nytillskotten den här gången var Rennie Mirro och Kayo Shekoni. Rennie är mest känd som koreograf, men även musikalartist (och bror till Sarah Dawn Finer) och jag har faktiskt varit med i samma panel som honom en gång och pratade Melodifestivalen. Det var i P3 populär tidigare i år men dessvärre satt jag själv i en studio i Halmstad så jag träffade aldrig honom. Hur som helst så tycker jag att han var bra i sitt första panelprogram. Lugn och trygg och utan något behov av att spela apa i sändning.

Detsamma gällde Kayo som visserligen inte levererade några minnesvärda kommentarer men passade ändå in i sällskapet på något sätt. Det är dock ett problem att hon och Lena PH i princip uppfyller samma roll i programmet. De är i samma ålder och är båda övervintrade discostjärnor (även om stjärnglansen hos Lena Ph är mångdubbelt större).

Thomas Lundin är alltid suverän i det här programmet men detsamma kan jag inte säga om Marie Serneholt. Hon verkar ha ett extremt behov av att göra sig lustig hela tiden trots att hon saknar all typ av komisk tajming. Allt ska uttryckas i ett "nämen-oj-vad-var-det-som-flög-ur-mig"-anda, med ett sedvanligt fniss fniss efteråt. Det känns otroligt krystat. Dessutom låter det verkligen som förberedda oneliners som inte alls är spontana.

Det jag fortfarande saknar i panelen är någon som har helt andra musikaliska referensramar men jag gissar att SVT redan sökt igenom alla tänkbara öststatsartister som pratar svenska (om det nu finns någon överhuvudtaget?).

Låtarna igår då. Ja, det var ju den första halvan i semifinal 1 och det är inte direkt den starkaste. Det kommer bättre, jag lovar. Men jag är överens med panelen att Moldavien är en stark öppning med sin saxofon-disco och att Lettlands sorgsna ballad på knackig engelska faktiskt lyfter efter några lyssningar. Dessutom var det bra att panelen faktiskt vågade såga ett nordiskt bidrag (även om jag i ärlighetens namn tycker att den finska dragspels-umpa-bumpan är riktigt svängig). 9 poäng till Finland vågar jag nog påstå är det lägsta poäng som ett nordiskt land fått i panelen sedan 2005 (2004 var det nordisk panel men då hade de ett annat system att bedöma låtarna).

Fortsättning följer.