Schlager-Micke

Strax efter sändningen igår blev det en ren glädjevandring till presscentret för presskonferensen. Då jag hade min Sverige-tröja på mig blev jag gratulerad av alla möjliga  på vägen dit. Det är ganska märkligt egentligen, efter alla gratualationer inbillar man sig nästan att det är man själv som gått vidare trots att jag inte gjort nånting mer än att vara på plats och heja. Men det märktes att det inte bara var svenskar som andades ut i och med Charlottes avancemang. Hela stämmningen bland folk, fans och press på plats hade definitivt påverkats om Sverige missat att gå vidare. Alla (kanske t.o.m. finnarna) ville ha Sverige till final

Presskonferensen sen är ju en något speciell upplevelse. Alla 10 som gått vidare till final sitter vid podiet och sammanlagt får två frågor ställas till var och en. Eftersom de som är på plats sällan är journalister utan snarare fans så blir det klassisk hejaklacks-journalistik över det hela. Frrågorna inleds ofta med gratulationer, komplimanger och fjäsk i två minuter tills moderatorn säger åt de "your question please". Yes, how do you feel? De som ibland ställer kritiska, eller ska vi säga mer traditionellt journalistiska frågor, möts ibland av burop och att de förstör stömningen. Märkligt nog ställs sådana frågor nästan bara från svensk press. Personligen tycker jag det intressantaste var lottningen av startnummrena. Varje artist drar en lapp som de sen visar upp för den samlade pressen. Det måste ha varit lite skumt för georgiskan, när hon drog lappen såg alla utom hon själv vad det var för startnummer. eftersom hon inte ser någonting alls.

Sen blev det självklart i en låååång efterfest på Euroclub. En efterfest som jag först inte hade biljett till eftersom jag "bara" har fanackreditering här och inte press. Så det blev ett visst jagande efter den där eftertraktade biljetten som jag till slut fick av eurovisionsidan Eurovisionary. Euroclub var för en gångs skull fullproppat och det ska en hel del till för lokalen är gigantiskt stor. Den här gången sparade jag inte på krutet alls utan festade på till 5. Sen gällde det att ta "rätt" taxi hem. Utanför presscentret stod massa taxibilar uppställda. Problemet är att nästan alla är fejk-taxi som tar sjuka priser (d.v.s. svenska priser) så det gäller att ringa rätt bolag. Där fick jag hjälp av en engelsk kille som också var lika angelägen som jag om att inte bli taxi-blåst. Det blev jag med råge för några dagar sen, problemet var att jag inte kollade på skylten på taket vad det var för bolag. När jag klev ur bilen såg jag att bolaget hette Pepsi-taxi. Vilket seriöst bolag kallar sig det??