Schlager-Micke

Melodifestivalen 2008 inleddes med att den tysta majoriteten gav en fet känga mot etablissemanget och på ett sätt var det en ultimat start. När Luuk läste upp honom som finalist så hade hela pressen samlats i presscentret och såg det hela på TV. Det blev dödstyst, sen hörde man ett rejält garv från Aftonbladets krönikör Markus Larsson. Och om jag ska se något ljus i detta faktum att startfältets sämsta låt tar sig till final så är det att det här ökar schlagertempen ytterligare några snäpp. För låtar som delar Sverige är bra för tävlingen, i synnerhet när expertisen får sig en knäpp på näsan. Christer, Carola, Charlotte, BWO...jag vill inte gå händelserna i förväg men det känns som att årets festival kan nå upp till en ny kokpunkt som aldrig tidigare skådats.

Dessutom är det lite komiskt med denna Christer Sjögren som gått runt och småmyst för sig själv hela veckan trots att tidningarna har tävlat i hånfulla sågningar. Sen går han till final och han ser exakt lika småmysig ut. När jag talade med textförfattaren till den konstnärliga lyriken, Ingela "Pling" Forsman, efter sändningen så var hon också lika cool. Hon tyckte att många formuleringar var riktigt roliga, men hon hade aldrig, trots 33 låtar i tävlingens historia, varit med om att bli så här sågad.

Amy Diamond var självskriven i final, speciellt när hon om möjligt var ännu bättre i sändning än tidigare under veckan. Låten är bra, men Amy är ännu bättre. Men varför lästes hon upp sist? Givetvis borde de ha sparat Christer till sist för så hade det varit mycket mer ovisst vem som hade gått till final.

Kristian Luuk kändes varm i kläderna redan från början och bortsett från det där med Suzzie Tappers sjukdom så var han rakt igenom bra. Han kompromissar inte bort sin stil utan håller en lagom nivå mellan ironi och folklighet.

Tummen upp

#  Sketchen i början med Arja och Lasse Berghagen var klockren.

# Björn Gustafssons första inhopp med fadderbarnet var riktigt fyndigt. Betydligt bättre än hans "What is love"-dans som kändes lite fantasilös.

# Den tråkiga mellanakten. Det är väl inte bra med ett dåligt pausnummer säger ni. Jo, det är precis vad det är. När man proppas med nya skämt och låtar och uppmaningar att rösta så är det exakt vad man behöver: Tre minuters riktigt tråkig menlös dans. Det var alldeles utmärkt för nån gång måste man ju hinna rösta också.

Tummen ner

# Marie Lindberg-tjafset.
Snälla bespara mig. Christer Sjögrens avancemang igår var en större skräll än Marie Lindberg förra året och helt ärligt så berörde den mig mer.

# Morgan Pålsson.
Hipp-hipp-reportern brukar vara rolig men hans sketch igår kändes väldigt 90-tal. Men jag är inte orolig, de bör kunna bättra sig längs mer vägen.

# Backstage-intervjuerna.
Det finns ett stort problem med intervjuer direkt efter ett scenframträdande, det tar fram det mest korkade ur folk. När man gett järnet i tre minuter så är man utpumpad rent mentalt och då blir det mest menlösa sportsvar. När "intervjuaren" dessutom saknar all känsla för tajming så blir det bara dåligt.