Schlager-Micke

Segerfirande i Karlskorna i lördags

Ja, jag blev omvald till styrelsen i Melodifestivalklubben på årets klubbträff. Och det var faktiskt inte nog med det. Jag var sedan tidigare nominerad av valberedningen till att bli vice ordförande. Något överraskande kände jag själv eftersom jag under året faktiskt inte varit en ordinarie ledamot i styrelsen utan bara suppleant (i praktiken är det dock ingen större skillnad på ordinarie och suppleanter i styrelsen eftersom suppleanterna är med på alla möten över msn och har egna ansvarsområden precis som de ordinarie styerlseledamöterna). Nu innebär själva viceposten inte särskilt mycket rent konkret eftersom det är själva ansvarsområdet (i mitt fall pressansvarig under förra året) som är de egentliga arbetsuppgifterna, men visst, när man medverkar i media på något sätt så kan det ju ha en viss betydelse. Och det är ju alltid kul med titlar:-)

Efter att vår mycket duktige ordförande Maria Niklasson blivit omvald på sin post skulle årsmötet välja förste vice ordförande och jag var som sagt valberedningens förslag. Men den sittande vice ordföranden, Patrik Rosell, kandiderade också och vi två fick nu stå framför de drygt 80 klubbmedlemmarna som skulle välja en av oss. Eller för att använda mitt favoritutryck: "En ska bort!"  Men det märktes på de som skulle rösta att det här skulle bli jobbigt. Jag tyckte i ärlighetens namn också att det kändes lite konstigt, speciellt eftersom jag och Patrik hade skämtat massa innan om att det skulle bli en omröstning mellan oss. De flesta i klubben som känner mig, känner också Patrik och de tyckte nog att det var ganska svårt att välja en av oss.

När vi stod där framme skulle vi då svara på frågor om varför de skulle välja just mig eller Patrik till vice ordförande. Ganska svårt att svara på eftersom viceposten som sagt, inte innebär några direkta uppgifter. Hur en bra ledare ska vara finns ju massa åsikter om men det är inte lika ofta man diskuterar vad som kännetecknar den perfekte vice ordföranden. Eftersom både jag och Patrik tycker att det är vansinnigt kul med omröstningar av alla slag så blev ju den här situationen något speciell. Vi hade väl helst föredragit att man presenterade röst för röst till tonerna av betänketids-musiken i "Kvitt eller dubbelt" men vi fick nöja oss med annan dramatik. För efter att jag och Patrik krystat fram några svar (frågorna var definitivt bättre än svaren i det här fallet) så skulle alla skriva mitt eller Patriks namn på en lapp och några minuter senare offentliggjorde rösträknaren Andreas Nilsson resultatet.

Årsmötet hade valt mig till vice ordförande med röstsiffrorna 38 mot 37. En enda röst skilde. Jag kunde nu ödmjukt placera in mig i samma skara som Celine Dion 1988 och spanska Massiel 1968. Eller för den delen Lotta Engberg i melodifestivalen 1987. Segrar med en poängs mariginal;-)

Det kändes förstås väldigt hedrande att få vinna. Och Patrik fick sin revanch i omröstningen om andra vice ordförande där han blev vald med bred mariginal. Annars var det många som kandiderade till styrelsen och det blev ett antal omröstningar där man var tvungen att välja in och välja bort personer som man kände väldigt bra och som skulle funka mycket bra i styrelsen. Två styrelsemedlemmar från gamla styrelsen blev bortröstade och ersatta med två nya, så 80% av styrelsen är samma som den gamla. Det var faktiskt lite melodifestivalkänsla över det hela när namnen på de som valts in lästes upp. Det kändes lite som en delfinal med en hel del "ja-vi-gick-direkt-till-final-jubel". Det var bara TV-sändningen som saknades. Själv hade jag gärna redigerat min egen omröstning med närbilder i slow-motion och mitt segerjubel till tonerna av Nessun dorma ,alternativt "För kung och fosterland" med Magnus Uggla, dock med risken att bli beskylld för vettlöst storhetsvansinne men det kan jag leva med en dag som denna.


Jag och vår ordförande i Melodifestivalklubben, Maria Niklasson, segervissa i Helsingfors i år