Schlager-Micke

Jag har nog aldrig varit med om att ESC debatterats så flitigt i Sverige som efter senaste ESC. Visst kan man känna att om vi skickar vårt största band med en låt som legat etta på tracks vecka efter vecka och som hyllats av alla och det blir en 18:e plats i ESC. Att detta kan kännas hopplöst inför framtiden. Men att man skickar det bästa man har och floppar är ju knappast något unikt för the Ark och Sverige. Det finns massa exempel, framförallt från östländer, som skickar sin absolut pouläraste artist och kommer långt ner i listan. Ryssland skickade sen popikon Filipp Kirkorow 1995 och kom på 17:e plats. Två år senare skickade de den enda som möjligtivs är ännu större i Ryssland än Kirkorow, Alla Pugachova, de kom på 15:e plats....Finland var nära att för evigt kasta i handduken när inte ens deras populäraste artist Jari Sillanpää lyckades ta de till final 2004. Jag skulle kunna rabbla upp oändligt många fler exempel.

Sverige har bara två låga placeringar under de senaste tio åren, i år och för två år sen med Martin Stenmarck. Det är fortfarande ett facit som knappt något annat land kan matcha. Men det som kan tyckas märkligt i mina ögon är att det är när vi skickar det svenskaste vi har som vi lyckas bäst. När vi skickar en typisk skara-schlager som Charlotte, Friends, Fame eller Carola så kommer vi alltid högt (1:a respektive tre femteplatser). Det är ju musik som knappast kan kallas internationell och som är hopplöst ute i de flesta länder, men uppenbarligen är det betydligt fler än våra nordiska grannar som röstar på oss då.

När det gäller grannlandsröstningen så har det talats mycket om att införa regionsindelningar. Det är jag mycket skeptisk till. De flesta verkar ha konstaterat att länderna i öst röstar på varann, men få har ställt frågan varför. Jag tror att om man hör 24 eller 28 låtar på en kväll så är det bara ett fåtal låtar man minns så väl att det är värt att lyfta luren. De man minns är ofta låtar från länder som man har en relation till. Tänk er själva om ni som förälder ska gå på en skolföreställning där skolbarnen ska framföra 25 olika nummer. Du minns förstås ditt eget barns framträdande men vilka fler? Tja, grannbarnens kanske + den där tokrolige killen som hoppade runt och skrek med en stjärna på huvudet.......

Kontentan av mitt något överpedagogiska exempel är att det stora mängden låtar varken gynnar tävlingen musikaliskt eller underhållningsmässigt. Tre timmar med 28 låtar är knappast bra TV. Att minska antalet låtar innebär inte att allt blir rättvist, men det är i alla fall en åtgärd som går att göra. Att införa en kvotering att vissa länder från vissa delar av Europa ska vara med känns inte genomförbart. Hur gör man en sån uppdelning? Ska Moldavien och Rumänien buntas ihop med Balkan och Grekland då eller? Ska ens Slovenien, som inte alls brukar skicka bidrag som liknar övriga Balkan, buntas ihop med Serbien, Bosnien och Kroatien? I en sådan grupp kommer Slovenien aldrig någonsin gå vidare till final. Nej, man behöver inte krångla till det. Det idealiska vore tre delfinaler som lottades varje år med max 15 låtar i varje delfinal. Då kan man bättre minnas alla låtar och det blir bättre TV.