Schlager-Micke

Ibland hör man kommentaren av folk att om de hade trotsat tidens gång och träffat sig själv som exempelvis 10-åring så hade de inte känt igen personen de träffade. De hade träffat en 10-åring med helt andra intressen än de själva har idag. Det kan jag faktiskt inte påstå om jag skulle gå 20 år tillbaka i tiden och träffa mig själv.

När jag var åtta år fick jag en bandspelare med mikrofon i julklapp och det var den bästa julklapp jag fått, för jag älskade att gå runt och intervjua folk med en mikrofon i handen. Min intervjuteknik då var kanske inte helt färdigutvecklad, den var raka motsatsen mot Peter Jihde d.v.s. jag ställde bara stängda frågor (som det bara gick att svara ja eller nej på).

Att bli nostalgisk och längta tillbaka till gamla tider börjar de flesta göra när de kommer upp i åldern. Jag började göra det när jag var nio... Det inträffade när jag hittade en gammal LP-skiva i familjens skivsamling och hörde då den vackraste låt jag någonsin hört. Den låten var en instrumentalversion av Luxemburg -67, lámour est bleu och jag började genast drömma mig tillbaka till sommaren 1986 som hade varit mycket roligare än de regniga tråkiga sommaren 1987.

Eftersom allt jag upplevde skulle rangordnas så blev det osökt så att varje år poängbedömdes enligt fyra kategorier som gav mellan 1-10 poäng var, maxpoäng 40 alltså. När poängen summerades så gjorde jag varje år ett diagram med den totala poängsumman. Men jag var snål med poängen eftersom jag hade inställningen att det alltid kunde bli bättre så de 29,5 poäng som 1986 fick, blev det högsta, dock mycket tätt följd av 1994 på 29 poäng...

Men det roligaste för den 10-årige Mikael Olofsson var ju tävlingar och listor. Min rättvisepatos sa att det inte bara var vi människor som skulle få tävla: alla kan tävla. Bilar, träd, år...Släng två pinnar i strömmen och du har en tävling! Ofta var vi på vårat landställe i Stockholms skärgård flera veckor per sommar och då försökte jag skapa någon slags svensktoppslista av hela vistelsen genom att ge ett namn till varje dag och sen rangordna dagarna efter hur roliga de varit. Det gjorde ju automatiskt varje dag lite extra spännande om det exempelvis var tre timmar kvar på dan och jag kände på mig att den nosade på förstaplatsen......

På sommarstället så fanns det även massa stenar nere vid vattnet som jag också hade namn på och självklart skulle även de rangordnas. Här lyckades jag på något märkligt sätt övertala min storasyster och mina kompisar som var där, att det var väldigt viktigt att rösta på de här stenarna. Just din röst kan ju bli avgörande! Och till slut satt jag där och myste genom att räkna allas röster. Sjögräsgrundet vann en överlägsen seger som den populäraste stenen i min stenskärgård 1988 men problemet var bara att jag inte visste vilket pris den skulle få. Så det hände inte så mycket med den vinnande stenen. Däremot så tänkte jag att stenen som kommit sist måste ju åka ur högsta divisionen, d.v.s. min stenskärgård. Så jag fick för mig att jag skulle gräva upp stenen och slänga bort den. Den hade ju trots allt kommit sist!! Men jag upptäckte snabbt att den var mycket större än jag trodde så jag gav snabbt upp det befängda försöket.

Sammanfattningsvis, för 20 år sen gick jag runt och intervjuade folk med mikrofon, jag gjorde listor och omröstningar på allt tänkbart och jag drömde mig bort till gamla dar till tonerna av Luxemburgs bidrag 1967...Vad gör jag idag? Tja, intervjuar folk med mikrofon, publicerar listor på min blogg och är vice ordförande i Melodifestivalklubben.....

Dags att ändra sig? nej absolut inte. Jag kan leka med mikrofon fortfarande men får betalt för det, och jag kan skriva mina listor dagarna i ända och det är folk som vill läsa dom.  

Det kunde inte bli bättre.